DEBATTBOKEN. Radioreportern Björn Elmbrant är en av dem som bäst fångat det långa 1990-talet. Dansen kring guldkalven är den senaste i en rad böcker som tillsammans formar en kontinuerlig rapporting om den politiska makten i Sverige. I Så föll den svenska modellen (1993), som förra året utkom i pocket, framträdde politikerna som mer eller mindre medvetet genomförde systemskiftet, i Dom däruppe – dom därnere : om demokratin i Sverige (1997) människorna som fick leva med det. Hyperkapitalismen (2001) analyserade vad som hände med de gigantiska verkliga och virtuella kapitalmängder som tilläts styra inriktningen under börsyran.

För varje bok växer lovorden om Elmbrant på omslaget. Politikens inriktning har dock inte hittills ändrats, varför Elmbrant kan fortsätta sin författargärning med att klä av våra makthavare in på bara skinnet.
Dansen kring guldkalven tar avstamp i it-bubblan. I korta scener tecknar Elmbrant porträtt av it-generationens wonderboys: ett gäng tjugoåringar som praktiskt taget levde dygnet runt på kontoren på Spray, boo.com, Razorfish, Icon Medialab och andra företag i slutet på 1990-talet. Snabbt rör han sig vidare till den ideologiska överbyggnaden för it-boomen: övertygelsen om att det som skedde var ojämförligt med någon tidigare historisk epok, och idén om den obegränsade tillväxt som skulle börja genereras. En treenighet av övermodiga it-företagare, bankernas corporate finance-avdelningar och karriärsugna unga journalister såg till att all kritik hölls borta från bubbelföretagen.

Efter detta ger sig Elmbrant på aktiehysterin, som utbröt strax efter it-boomen. Den hysteri som rått mestadels några kvarter runt Stureplan grep omkring sig. Sedan amerikanska affärstidningar försäkrat att Sverige var närmast världsledande på it, övertygades den socialdemokratiska regeringen – som inte hade gjort någonting för detta mirakel – om att it innebar en lysande framtid. Strax stod Loket Olsson i tv och övertalade det svenska folket att köpa aktier.
Aktiehysterin hade, trots börsfall, inte kylt ned de politiker som slutförde den sista fasen i det nya pensionssystemets uppbyggnad – PPM-valet – hösten 2000. Bo Könberg (fp) Gunnar Hökmark (m) och Erik Åsbrink (s) var alla rasande övertygade om att pensionerna på börsen skulle garantera högre och bättre pensioner.
Elmbrants triptyk över det galna kvartsdecenniet, sommaren 1998-2000, visar en process som från början drivs av internetentusiaster, men som snart tas över av bankernas corporate finance-gossar och fortsätter med överförfriskade politiker av nästan alla schatteringar.
Hur slutar den då? Ett antal småsparare ruinerades. Fler fick sina pensioner förstörda. Många av dem som lyckades komma över sin skam har stämt sina banker. Ett fåtal internetentusiaster höll sig kvar och lyckades, trots att spekulationsbubblan förstört både kapital och förtroende, att driva fungerande företag.
Ett antal finanskapitalister kunde dra sig tillbaka efter att ha tjänat tiotals miljoner. Enstaka av dem, som Johan Staël von Holstein, har gjort comeback. Holstein skriver till råga på allt övermaga krönikor i Metro. För även om marknaden efter kraschen snabbt lärde sig läxan, är det få som bett om ursäkt för den skada de åsamkat. I efterhand låter de som Elmbrant intervjuat misstänkt lika ångerfulla 68:or – de talar om en oemotståndlig tidsanda. Men här framträder ju skillnaden än mer tydligt mellan dem och 68:orna. Det görs inga tv-program om sekterna runt Stureplan och deras politiska företrädare. Deras misstag är förlåtna, till och med utan avböner. Mediernas beteende är intressant nog utslaget av samma fenomen som skapar Rebellrörelser och it-bubblor: ett massivt flockbeteende. Föga modigt, men mycket logiskt.

Därmed går vi inte bara miste om lite politisk balans, utan lärdomar från det alltför långa 1990-talet, som Dansen kring guldkalven är full av. 1990-talet riskerar helt enkelt att aldrig ta slut, oavsett vad Göran Persson säger.