Kapitalismen är ett förlegat system, som ger upphov till alltmer bisarra sociala effekter.
Vårt samhälle har mer resurser än någonsin att spendera på sjukvård och utbildning. Då uppstår kris. Det sägs att vi måste lösa det genom att stycka upp de gemensamt producerade resurserna, så de rika får mer och därefter får upphandla dessa tjänster privat – dyrare och så att en del blir utan! Elnätet styckas upp och privatiseras så att priserna går upp och det underinvesteras i infrastruktur. Sedan får man betala höga kostnader när det blir elavbrott. Vi vet att det behövs stora investeringar i spårbunden trafiken, för effektivt kollektivt resande och för miljön. Istället fördelas resurserna så att tågtrafiken begränsas och förfaller.
En förnuftig ekonomisk politik måste föra över resurser från privat till gemensamt. Det kan göras på olika sätt. Kraftiga offentliga investeringar, till exempel på bostadsbyggande; ökat kollektivt ägande, skattehöjningar, som finansierat en utbyggd välfärd under efterkrigstiden – i grunden möter de samma behov av att möjliggöra produktion under socialt rimliga former och rädda oss från fattigdom.

Och så behöver den organiserade idioti som arbetslösheten innebär mötas politiskt. Den nu förhärskande idén är att man ska göra arbetsgivarna rikare så att de kanske anställer. Alternativet är att anställa människor i högproduktiva offentliga tjänster som starkt efterfrågas. De som är kritiska måste förklara varför det är bättre med massarbetslöshet, som kräver samhälleliga resurser till arbetslöshetsunderstöd och överför gemensamt producerade resurser till lyxkonsumtion för de rika.
Utmaningen för varje politisk rörelse som vill vara relevant, är att förhålla sig till de stora linjerna i samhällsutvecklingen, och organisera stöd för konkreta förslag som förändrar dem.
”Årets budget ger en tydlig omsvängning från privat till offentlig konsumtion”, deklarerar de norska socialdemokraterna. Det bör vara en god minimigrund att enas på för svensk vänster.