Många partier kallar sig feministiska – men det har än så länge inte satt särskilt mycket prägel på deras ekonomiska politik. Kanske bottnar problemet – vid sidan av att ekonomisk politik är ett kraftigt mansdominerat fält – i att det krävs mer än bara ord. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att öka jämställdheten mellan könen utan att samtidigt också öka jämlikheten överlag. Det är också svårt att pussla ihop en feministisk ekonomisk politik utan att ha med en höjning av skatterna. Mäns och kvinnors ekonomiska situation skiljer sig drastiskt åt, och det handlar om resurser, tid och makt. En avgörande uppdelning är skillnaden mellan betalt och obetalt arbete. Hur fördelningen av det obetalda arbetet bestäms och hur det organiseras är centralt för vad som faktiskt produceras i ett samhälle, och för könsskillnaderna.
Har man den utgångspunkten klart för sig, är det uppenbart att den offentliga sektorn måste stärkas grundligt. Dagens välfärdssystem bygger på att den skattefinansierade produktionen kan köpa kvinnors arbetskraft till reapris. Upphör den förutsättningen, måste mer resurser omfördelas till kommunerna, för att uppgifterna ska kunna genomföras.
Centralt är att återgå till en verklig politik för full sysselsättning. Tyngdpunkten i en sådan strategi måste ligga i att få fram riktiga jobb i offentlig sektor, där behoven är störst. För att kunna finansiera sådana reformer krävs en omfördelning av resurser från privat konsumtion till offentlig, och därmed bland annat långsiktiga skattehöjningar. Grovt räknat skulle till exempel kring 150 000 personer som idag är arbetslösa kunna anställas i riktiga jobb i offentlig sektor, med en kommunalskattehöjning på en krona.
En insikt som ställer feministisk ekonomisk politik i kontrast till dagens nationalekonomiska ortodoxi, är att det krävs ett fungerande samhälle för att producera det som vi konsumerar, och allt annat som händer runt omkring oss i livet. Det som (huvudsakligen) kvinnor gör – nästan oavsett vad det är – mäts inte, synliggörs inte, analyseras inte. Därigenom baseras resonemangen kring den ekonomiska politiken på en ofullständig bild av ekonomin, och besluten blir därefter. Perspektiven måste skifta. Teknikutveckling och produktivitetsutveckling gör att arbetskraft kan frigöras till annat än varuproduktion. I en rationell ekonomi måste då den offentliga sektorns andel av den samlade konsumtionen öka.
Det är ett slöseri med resurser att ge högavlönade män så höga löner som idag. Vi behöver investera de pengarna i samhällsekonomins ryggrad: barnomsorgen, skolan, hälso- och sjukvården. Så kan vi höja produktionstakten i Sverige, istället för att gräva ner resurserna i fler stadsjeepar. Därför är det samhällsekonomiskt viktigt med högre skatter för dem som har – framförallt de högavlönade männen. Vi vill satsa resurser i sådant som utbildning, bibliotek och förebyggande hälsovård. Det är lönsamma framtidsinvesteringar.
Vi måste se att samhällsekonomin är en helhet, och att könsbundna maktrelationer har en djupgående påverkan på hur ekonomin organiseras. Det är en god grund för konkret ekonomisk politik ur ett feministiskt perspektiv. Det handlar om att påbörja en rättvis omfördelning av de resurser som produceras gemensamt i samhället. Det är radikala grepp, men självklara för den som menar allvar med jämlikhet.
