Rapporten Vänsterns ekonomisk-politiska vägval presenterades i helgen vid vänsterpartiets kommun- och landstingsdagar i Örebro. Rapporten är ett utkast till ett policydokument för partiets ekonomiska politik, och arbetet med den har samordnats av riksdagsledamoten Siv Holma. Dokumentet tar kraftigt avstånd från gängse nationalekonomiska sätt att beskriva ekonomin och kritiserar bland annat den statliga Långtidsutredningen.
Lennart Beijer tycker att rapporten än orealistisk och menar att många i riksdagsgruppen delar hans uppfattning.
– Rapporten fokuserar väldigt mycket på att utvidga den offentliga sektorn. Men det är ju ett gammalt marxistiskt axiom att man först måste skapa värdena innan man kan fördela dem, framhåller Beijer, som inte tror att väljarna tar vänsterpartiet på allvar om man säger att an satsar på 200 000 nya jobb inom den offentliga sektorn.
– Det skulle bara gå att åstadkomma med hjälp av en chockhöjning av skatten. Men vi kan inte ha en alltför hög skattesats jämfört med omvärlden, för då klarar vi inte konkurrensen.
Siv Holma poängterar att det faktiskt är möjligt att ha visioner om hur ekonomin ska se ut, samtidigt som man självklart måste kompromissa utifrån vad som här och nu är möjligt.
– Det vet jag om någon som jobbar parlamentariskt, att man måste kompromissa. Men jag tror att det finns ett stort behov inom vänsterpartiet att utifrån våra egna perspektiv formulera hur vi vill ha det på lång sikt, och inte bara anpassa oss till vad som här och nu är möjligt, säger hon.
Dessutom framhåller hon att den offentliga sektorn måste växa i takt med att behoven av vård och andra välfärdstjänster ökar. Som det ser ut nu är det snarare tvärtom.
Privat konsumtion växer mer
Förra året kom Lars Bäckström, riksdagsledamot för v, och Jan Gustavsson, politiskt sakkunnig, med en ekonomisk-politisk rapport som sällar sig till Beijers falang. Daniel Ankarloo, lektor i socialpolitik vid Malmö högskola, kom nyligen ut med boken Kris i välfärden, som i stora delar är en polemik mot Bäckström och Gustavsson. Ankarloo deltog i ett seminarium under kommun- och landstingsdagarna och framhöll där att det inte finns något sådant finansieringsproblem som Beijer, Bäckström och Gustavsson gör gällande. Den privata konsumtionen har alltid vuxit betydligt mer än den offentliga och under 1990-talet tilltog denna utveckling då mer resurser effektivt överfördes från det offentliga till det privata. Ankarloo framhåller istället att det bakom denna debatt döljer sig en klassisk motsättning mellan kapitalets krav på vinst och det arbetande folkets krav på trygghet.
– ”De” säger att problemet är hur vi ska ha råd att finansiera oss själva, när problemet egentligen är hur vi ska ha råd att finansiera ”dem”.
I seminariet deltog också Clas Olsson, chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting och före detta finansråd på finansdepartementet. Olsson argumenterar utifrån de nationalekonomiska mallar som Långtidsutredningen bygger på och som Vänsterns ekonomisk-politiska vägval går till angrepp mot. Han menar att den ekonomiska tillväxten går åt till att betala lönekostnaderna och inte ger något utrymme för mer verksamhet. Detta eftersom möjligheterna till produktivitetsökningar i den offentliga sektorn är lika med noll och de offentliganställdas löner ökar i samma takt som ekonomin växer.
– Så för att göra mer måste man anställa fler eller arbeta fler timmar. Det betyder att den offentliga verksamheten blir dyrare hela tiden i takt med att ekonomin växer, det är vad man i nationalekonomin kallar för Baumols sjukdom.
Överdriven bild av kollaps
Han får mothugg av Daniel Ankarloo, som menar att bilden om en finansiell kollaps är grovt överdriven. Även om en viss sanning finns i Baumols sjukdom blir ett antagande om noll produktivitetstillväxt i den offentliga sektorns produktion över längre perioder närmast absurd.
Ankarloo går även emot uppfattningen om att det inte går att överföra resurser från till exempel varuproduktionen med hög produktionsutveckling till den offentliga sektorn med låg produktionsutveckling.
– Löneökningar i den offentliga sektorn, liksom i den privata tjänstesektorn, har inte sin grund i den egna produktivitetsökningen, utan i den totala produktivitetsökningen i samhället, som främst har sin grund i privat varuproduktion. Ingen beskriver överföringar av resurser till taxichaufförernas och frisörernas löneökningar som ett ”problem”, så varför just de landstingsanställdas och kommunalarbetarnas?
Stor klyfta i partiet
Med samma utgångspunkt som Ankarloo hävdas i vänsterpartiets rapport att det bör vara självklart att resurser som frigörs från verksamheter med hög produktivitetsutveckling ska överföras till den produktion och konsumtion som sker i offentlig sektor.
Rapporten är kritisk till att Långtidsutredningen presenterar resursöverföring från områden där den fysiska produktiviteten kan höjas, till tjänster, som ett allvarligt samhällsproblem, när överföringen ska ske till offentliga former. Om man sätter restriktioner för den offentliga sektorns rimliga finansiering blir resultatet att resurser successivt måste föras över från offentlig till privat sektor.
Enligt Lennart Beijer finns det en stor klyfta mellan partistyrelsen och riksdagsgruppen i hur man ser på den ekonomiska politiken, där policyförslaget stämmer överens med partistyrelsens syn.
Flamman har tidigare rapporterat om att tolv av de vänsterpartistiska riksdagsledamöterna i fjol skrev under och ytterligare fem sympatiserade med den så kallade Plan B, som driver den linje som Beijer representerar.