Bilden av svensk liberalism mörknar. Av liberalernas traditionella käpphästar i svensk politik, medkännande och tolerans, finns uppenbarligen ingen plats i dagens folkparti. Kärnan är ett statiskt konkurrensperspektiv. Folkpartiet uppfattar samhälls- och världsekonomin som ett nollsummespel: det en part vinner vinns alltid på en annans bekostnad. Om andra länder ökar sin konkurrenskraft, måste det ske på andra länders bekostnad. I korthet: om Kina och Indien vinner terräng i världsekonomin går det ut över produktion och arbetstillfällen i Västeuropa och USA. Folkpartiet spelar medvetet på en rädsla för globaliseringens negativa sociala effekter.

I praktiken är de här hotbilderna också missvisande. Ekonomisk utveckling i fattiga länder och regioner betyder inte ökade hot, utan ökade inkomster som omsätts i ökad efterfrågan, växande handelsutbyte och nya möjligheter till lönsam arbetsdelning. OECD, som inte kan misstänkas för någon ideologisk böjning åt vänster, visade i sin årliga Employment Outlook så sent som i våras att relativt små andelar av de västerländska ekonomierna är omedelbart berörda av låglönekonkurrensen. För svenskt vidkommande visar utredningen att mindre än 5 procent av de sysselsatta år 2000 var anställda i varuproducerande företag som var starkt påverkade av den tilltagande priskonkurrensen. Under 20-årsperioden 1980 till 2000 minskade också sysselsättningen i dessa företag med 23 procent, vilket illustrerar en strukturomvandling bort från priskänslig varuproduktion till produktion av varor och tjänster med ett högre kunskapsinnehåll, det vill säga en produktion av ett slag där ett land som Sverige har betydande fördelar jämfört med länder med sämre utvecklad infrastruktur, lägre utbildningsnivåer och sämre fungerande samarbete på arbetsplatserna.

Det kan också vara intressant att notera att några forskare vid Linköpings universitet i en nyligen utgiven rapport har konstaterat att utflyttning av företag till andra länder (så kallad outsourcing) inte är en så enkel och snabb operation så som det ofta framställs i media. I en majoritet av de företag som undersökts i studien visar det sig att utflyttningen var ett misslyckande ur lönsamhetssynpunkt. Studier från Nutek har pekat i likartad riktning.

Det här bör knappast förundra någon. I marxistiska grundcirklar brukar man lära ut att vinstkvoten i ett företag – givet ett visst pris och en viss försäljningsvolym – inte bara bestäms av lönekostnaden utan av relationen mellan lönekostnaden per producerad enhet och företagens kostnader för insatsvaror och kapital. Men detta räcker inte. Till detta ska läggas relationen mellan kostnader, å ena sidan, och arbetets effektivitet (givet av använd teknik) och intensitet (givet av arbetarnas motivation), å den andra. Lönekostnaden är alltså bara en parameter i kapitalistens strävan att maximera vinsten. I vår tids ekonomier är andra parametrar viktigare: använd teknik, organisationen av arbetet, arbetarnas utbildningsnivå och kreativitet.
Sveriges ekonomi är relativt sett en av de starkare i Europa. Tillväxten är god och sysselsättningsgraden är hög. Bilden att välfärdsstaten skulle vara ett hinder i ”den globala ekonomin” är direkt missvisande. Historiskt sett har generösa utbildningsinsatser, arbetsmarknadspolitik och inkomsttrygghet betytt att företag och arbetskraft har haft lättare att ställa om till de krav som följer av ändrade konkurrensförhållanden, ny teknik, nya produkter och förändrade arbetsorganisationer. Investeringsviljan är också betydande, inte minst genom utländska entreprenörer som uppenbarligen inte känner igen folkpartiets beskrivning av de usla villkoren för företagen i Sverige.

Sveriges ekonomi frodas inte av ogrundat tal om lönepress, lathet, ineffektivitet och bidragsfusk. Folkpartiets tal om ökad disciplin, hårt arbete och kontroll pekar bakåt mot ett äldre stadium i kapitalismens utveckling.