Alternativ för Tyskland växer bland unga, arbetare och företagare – och starkast där industrisamhället gått sönder. Demokratiforskaren Gábor Scheiring menar att ytterhögern inte är ett kulturuppror utan ett svar på en ekonomisk modell som slutat fungera.
När Alternativ för Tyskland fick 44 procent av rösterna i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt den 6 september började många analytiker genast leta efter en enkel förklaring.
Den tröga byråkratin, den säregna politiska kulturen i det gamla Östtyskland, invandringen.
Problemet är att enfaktorsförklaringar också ger enfaktorslösningar. Och de kommer att misslyckas. Ytterhögerns framväxt är ett symptom på en systemkris som bara blivit tydligare i östra Tyskland än på andra håll.
En vanlig förklaring pekar på nationella institutioner.
I Tyskland beklagar sig konservativa gärna över en långsam och frustrerande byråkrati – och den är onekligen ökänd för sin tröghet. Morgonen efter valet skyllde en av Tysklands största nyhetssajter T-online missnöjet på den ”svällande byråkratiska staten”. Receptet var att banta den.
Men varför skulle ett internationellt fenomen bero på nationella egenheter? I varje land får någon lokal institution bära skulden: elektorskollegiet i USA, majoritetsvalsystemet i Storbritannien, presidentvalets två omgångar i Frankrike.
Om dessa särdrag vore orsaken skulle ytterhögerns globala framgång vara svår att förklara. Redan förra året var radikalhögern sammantaget Europas populäraste partifamilj, med ett större stöd än på 1930-talet. I sommarens mätningar låg franska Nationell samling kring 35 procent och brittiska Reform UK på 26. Utanför väst har Narendra Modi styrt Indien sedan 2014 och Recep Tayyip Erdoğan Turkiet sedan 2003 – den förre i ett federalt parlamentariskt system, den senare i ett presidentsystem han själv varit med och skapat. Institutionerna har inte stått i deras väg.
Kulturella förklaringar är inte mycket bättre.
I Tyskland finns en hel genre som kallas ”Ossi-bashing”: östtyskarna, ”Ossis”, antas ha ärvt en underlägsen och illiberal politisk kultur. Teorin har sina östeuropeiska varianter: homo sovieticus, livegenskapens mentalitet eller helt enkelt civilisatorisk oförmåga.
Men på senare år har illiberala regeringar fallit i både Polen och Ungern, som i stället hyllats som laboratorier för demokratiskt motstånd. Så långt räckte nationalkaraktären som förklaring.
Östtyska särdrag kan förklara hur starkt stödet för Alternativ för Tyskland är. De förklarar inte mekanismen bakom förändringen.
Den kulturella förklaringen finns också i en mer vetenskaplig kostym: teorin om en ”kulturell motreaktion”, där åldrande, lågutbildade män gör uppror mot kosmopolitismens ohejdbara segertåg.
Problemet är att det stämmer dåligt med fakta.
Alternativ för Tyskland grundades 2013 av högutbildade nyliberala ekonomer under ledning av Bernd Lucke. På kontoret hos Bernd Baumann, parlamentsgruppens förste sekreterare, hänger ett porträtt av nyliberalen Friedrich Hayek.
Partiet är dessutom populärt bland unga. I Sachsen-Anhalt röstade 41 procent av förstagångsväljarna mellan 18 och 24 år på Alternativ för Tyskland. Partiet fick också 59 procent av arbetarrösterna. Samtidigt är förekomsten av hantverksföretag och mindre industriföretag den bästa indikatorn på var partiet är som starkast.
Finansiärerna är frustrerade storföretagare. Under valkampanjen 2025 fick AfD större enskilda donationer än något annat parti, däribland motsvarande 17 miljoner kronor från Winfried Stöcker, grundare av diagnostikföretaget Euroimmun. Partiets största kända givare är fastighetsmiljardären Henning Conle, bosatt i Zürich och London och ägare till ett holdingbolag i Liechtenstein.
AfD, och en stor del av dagens ytterhöger, är i grunden en exkluderande nationalistisk ompaketering av nyliberalismen. Viktor Orbáns Fidesz, Republikanerna i USA och Reform UK har gjort samma resa.
Bland Alternativ för Tysklands väljare anser 83 procent att östtyskar behandlas som andra klassens medborgare.
Ytterhögern bär på ett dubbelt uppror: från nationellt kapital och från en nedvärderad medelklass. I brist på något bättre röstar också stora delar av arbetarklassen på den som det enda alternativet till den härskande eliten – trots att alternativet oftast visar sig vara falskt.
De vanliga förklaringarna bygger däremot på antagandet att ytterhögern är en störning i ett i grunden fungerande system.
Förbundskansler Friedrich Merz ”erkände” till exempel att regeringen inte kommunicerat sina åtgärder tillräckligt väl. Om bara någon förklarade för väljarna hur bra regeringen egentligen sköter sig.
Men AfD har vuxit i 13 år samtidigt som förtroendet för den politiska eliten har fallit. Bara 17 procent av tyskarna tror nu att staten klarar av sina grundläggande uppgifter. I västvärldens demokratier växer också andelen som anser att demokratin inte är särskilt viktig.
Det är svårt att kalla det en tillfällig störning.
Om Alternativ för Tyskland bara vore en extrem subkultur skulle kanske en politisk ”brandvägg” räcka. Om framgången berodde på vissa sakfrågor kunde de andra partierna kopiera dem. Och om partiet bara var en protest kunde man släppa fram det till regeringsmakten och vänta på att det misslyckades.
Alla tre strategierna har problem.
Brandväggen stärker det den ska hålla ute på tre sätt.
För det första delar den politiken i två läger: fem legitima demokratiska partier på ena sidan och AfD på den andra.
För det andra blir de fem partiernas enda gemensamma nämnare försvaret av etablissemanget. Förändringen överlåts åt ytterhögern.
Det här är ett gammalt tyskt problem. Redan 1980 sade förbundskansler Helmut Schmidt att den som har visioner borde gå till läkaren. Sedan dess har mycket av den tyska mitten styrts enligt ungefär samma filosofi: små tekniska steg och ett evigt framhankande.
För det tredje är brandväggskoalitionerna ofta förlamade från början. Mellan socialistiska Die Linke och konservativa kristdemokrater finns så stora motsättningar att handlingskraftigt styre blir svårt. Mot detta velande kan ytterhögerns rättframma beslutsamhet framstå som lockande.
Att kopiera ytterhögern fungerar inte heller.
I januari 2025 använde Friedrich Merz Alternativ för Tysklands röster för att få igenom en migrationsresolution i förbundsdagen. Fyra veckor senare hade partiet fördubblat sitt resultat jämfört med valet 2021.
De danska Socialdemokraterna gjorde 2019 den invandringskritiska vänstern till regeringsprojekt genom att ta över ytterhögerns migrationspolitik. Våren 2026 föll partiet till sitt sämsta resultat sedan 1903.
Forskningen pekar åt samma håll: på den exkluderande nationalismens planhalva väljer väljarna originalet framför kopian.
Återstår den tredje idén: låt dem regera.
Föreställningen att högerpopulister lyckas i opposition men misslyckas vid makten bygger bland annat på österrikiska Frihetspartiets regeringsinträde år 2000. Partiet föll från 27 procent till 10 procent två år senare.
Men 2024 var Frihetspartiet starkare än någonsin och blev största parti med 29 procent. Efter Viktor Orbáns 16 år vid makten i Ungern borde ingen längre utgå från att ytterhögern automatiskt misslyckas eller modereras i regeringsställning.
Feldiagnosen säger också något om hur kunskap produceras.
Populismforskningen använder allt mer sofistikerade metoder på allt färre variabler. Klicklogiken drar medierna mot moralpanik och persondrama kring kändis- och influerarpolitiker. Däremellan finns en tankesmedjevärld som ofta ägnar sig åt att smörja maktens svängdörrar och undvika att stöta sig med eliterna.
Systemkrisen delas upp i sina beståndsdelar, trots att helheten är större än summan av delarna.
Politiken har blivit en scen för allt mer dramatiskt, personfixerat och kitschigt skådespel. Men partipolitiken avgörs i slutändan av djupare processer.
Det är inte bara vissa institutioner, subkulturer eller väljargrupper som är i kris. Det är efterkrigstidens kompromiss mellan marknadens polariserande kraft och demokratins krav på jämlikhet.
Två av 1900-talets tänkare försökte förstå en liknande situation.
Karl Polanyi såg fascismen som en väg ut ur ett dödläge. Mellan världskrigen hade marknadens expansion och samhällets försvar mot den låst varandra. Den demokratiska marknadsekonomin hade blivit svår att styra, och till slut valde eliterna att stödja fascismen.
I konkurrensen om färre jobb och sämre välfärd blir invandraren den enklaste syndabocken.
Antonio Gramsci beskrev hur den liberala ordningens auktoritet bryter samman när en ekonomisk modell är uttömd – tillsammans med de institutioner som tillfälligt lyckats förena kapitalets behov av tillväxt med arbetande människors intressen.
Gramscis berömda ”sjukdomssymtom” visar sig återigen, och inte bara i Tyskland. Politiska ekonomer som Wolfgang Streeck och Nancy Fraser har länge pekat på problemet. Men deras perspektiv hörs sällan i den etablerade populismdebatten.
Bakom ytterhögerns framgång ligger också en ekonomisk modell som nått vägs ände.
Fordismen – industriell massproduktion och masskonsumtion – vilade på en klasskompromiss: löner följde produktiviteten, välfärdsstaten byggdes ut och fackföreningarna var starka. Den kompromissen bar upp de liberaldemokratiska institutioner som vi nu tar för givna.
Det som brukar kallas ”den tyska ekonomins kris” är egentligen denna modells utdragna sönderfall.
Finansialisering och globalisering flyttade vinster från produktion till finansiell avkastning och lönerna frikopplades från produktiviteten. Plattformsekonomin har sedan förstärkt utvecklingen och förändrat både offentligheten och hur ekonomiskt och kulturellt värde fördelas.
Ekonomiska omvälvningar är samtidigt kulturella.
Den som förlorar sitt jobb förlorar också en del av sin ställning och självrespekt.
De tyska reallönerna har stagnerat sedan början av 1990-talet och lönerna för lågutbildade har fallit. År 2024 låg heltidslönerna i östra Tyskland 17 procent under nivåerna i väst.
Som ekonomen Isabella Weber påpekat oroar sig 89 procent av AfD:s väljare i Sachsen-Anhalt för att inte kunna betala sina räkningar. Matpriserna har stigit med 34,7 procent sedan 2021, medan lönerna bara ökat med 14,8 procent.
Tyskland är inget undantag.
Realinkomsten i mitten av Ungerns inkomstfördelning återhämtade sig till 1980-talets nivå först i slutet av 2010-talet. Den amerikanska genomsnittslönens realvärde har i stort sett stått still sedan 1980-talet. Båda länderna har sett ytterhögerpartier ta makten.
Där industrikrisen är starkast är ytterhögern också starkast.
Östra Tyskland, nordöstra Ungern, den amerikanska Mellanvästern och norra England är olika uttryck för samma långvariga kris.
Samma mönster finns i västra Tyskland. I Ruhr, landets historiska industriella centrum, blev AfD förra året största parti i Gelsenkirchen – en stad som socialdemokraterna hade dominerat utan avbrott sedan 1949. Partiet får också sina högsta resultat i regionens gamla gruv- och stålstäder.
En ekonomisk chock stannar inte i ekonomin.
Bakom ytterhögerns framgång ligger också en ekonomisk modell som nått vägs ände.
Sachsen-Anhalt har förlorat en fjärdedel av sin befolkning sedan återföreningen. Av de tidigare 2,9 miljonerna väntas bara 1,8 miljoner finnas kvar år 2040.
Den postsocialistiska omvandlingen i Östeuropa ledde till över sju miljoner dödsfall utöver det förväntade antalet. Från det amerikanska rostbältet fick vi begreppet deaths of despair – död av förtvivlan.
Långvarig befolkningsminskning är en av de starkaste förklaringarna till stödet för AfD. På samma sätt är Donald Trump överrepresenterad i amerikanska områden med dödlighet över genomsnittet.
De som blir kvar känner, med viss rätt, att de har kastats på historiens sophög.
När industrijobben försvinner förlorar också yrkeskunskaper, subkulturer och hela sätt att leva sitt värde. I konkurrensen om färre jobb och sämre välfärd blir invandraren den enklaste syndabocken.
Vår egen forskning visar att till och med upplevd konkurrens om sjukvården ökar motståndet mot invandring.
I östra Tyskland fungerar den invandringsfientliga politiken dessutom bäst där det finns minst invandring. I de gamla östtyska förbundsländerna finns ett omvänt samband mellan andelen utlänningar och stödet för AfD.
De vars ekonomiska och kulturella kapital tappat i värde har dessutom svårt att göra sina röster hörda politiskt.
Östtyskar innehar bara 12 procent av landets ledande positioner, en enda styrelseplats bland de 40 bolagen på tyska börsen och ingen generalsbefattning i armén.
Bland AfD:s väljare anser 83 procent att östtyskar behandlas som andra klassens medborgare. Men också två tredjedelar av kristdemokratiska och socialdemokratiska väljare håller med.
Polanyi såg två möjliga vägar ut när demokratiska marknadsekonomier låser sig.
Den ena var fascismen.
Den andra var socialdemokratin, som höll fascismen borta från Skandinavien och New Deal-USA. På vår tids systemkris har historien hittills bara skrivit ett av dessa svar.
Sachsen-Anhalt visar vad det leder till.
Så länge krisen analyseras en variabel i taget kommer ingen att erbjuda ett verkligt alternativ.
Först publicerad i Jacobin den 15 september. Översättning: Leonidas Aretakis.
