Som en av talarna på ett Världsmöte för demokrati, en konferens ordnad av de svenska riksdagspartiernas biståndsforum, presenterade han delar av sin nya bok Dilemmas of Domination – the Unmaking of the American Empire (Z-books 2005). Bellos inlägg på seminariet är en svidande kritik av karaktären på den demokrati som nu sprids av EU och USA. Centralt är begreppet elitdemokrati.
– Elitdemokrati innebär riktig demokrati i bemärkelsen att det existerar val, men att kandidaterna utgör olika fraktioner av eliten. Pengar korrumperar processen hela vägen. När väl någon verkligen kan bli vald, har redan kandidater som står för folkliga intressen fått sina chanser förintade.
Varför månar då eliten så mycket om denna demokrati? Är inte diktatur att föredra?
– Nej, och där skiljer sig min analys mycket från många marxister som menar att eliten föredrar diktatur i tredje världen. Diktaturer innebär styre av en elitfraktion på bekostnad av andra. Eliten vill inte att en enda fraktion monopoliserar makten. Eliter föredrar konkurrens om makten.
Bello tar sitt eget land Filippinerna som exempel på hur det kan gå till. Landet styrdes av en diktator, Marcos, mellan 1965 och 1986. Marcos maktbas var en heterogen kombination av rika industrialister och militärer, men stödet från eliten eroderade efter en rad korruptionsskandaler och Marcos störtades av militärer och ett folkligt uppror.

Svaga resultat för folket
– Marcos ersattes av Corazon Aquino, som komplett återställde en elitdemokrati. Parlamentet kom att domineras av stora jordägare och Aquino genomförde en ”jordreform” som återgav jorden till stora ägare. Med Aquino fanns maximal konkurrens mellan elitfraktioner samtidigt med en front mot ekonomisk och social förändring. Resultaten blev mycket svaga för folkets del: Filippinerna är alltjämt ett av de mest oföränderliga klassamhällena i Asien.
USA talar nu dagligen om behovet att införa demokrati i gamla diktaturer. Bello anser att det på flera sätt är helt orimligt.
– Ja, jag är för en demokratiagenda. Jag anser att diktatorer skall isoleras moraliskt, ibland också ekonomiskt. Men militära interventioner är alltid uppbundna av stormaktspolitik. Vad som kallas demokratisering är uteslutande en form av utrikespolitik där länders tillgångar och möjlighet att styra sin framtid beslagtas.
Bellos kritik handlar också om vilken typ av demokrati som installeras. Det är elitdemokratin.
– Det innebär en demokrati där det införs politisk jämlikhet, men inte ekonomisk. Jag har sett resultaten: demokratin korrumperas. Vår kamp i Filippinerna mot diktaturen skulle inte ha varit värd att föras om det hade inneburit att USA invaderade landet. Suveränitet är lika mycket värd som demokrati. Och det enda sättet att uppnå båda är när folket i ett land kämpar för det.

Bra med oenat EU
Men nu har vi talat om USA. Vad tror du om ett EU som inför demokrati i diktaturer?
– Det är bra för oss i tredje världen att EU inte har en enad utrikespolitik. När de väl får det kommer EU att vara lika farligt som USA. Vi har redan sett det i handelspolitiken i WTO: de är minst lika hårdföra som USA.