Näringslivets toppchefer tjänar allt större pengar, konstaterar LO i den nya rapporten ”Näringslivet befäster positionen”. Inkomstskillnaderna minskade långsamt under efterkrigstiden, men sedan början av 1980-talet har klyftorna åter börjat växa. En genomsnittlig toppchef tjänar nu lika mycket som tolv industriarbetare. Allra mest tjänar självklart cheferna för de största företagen – där kan en vd varje år håva in lika mycket som 30 industriarbetare. Det här speglar en utveckling där klassklyftorna vuxit sig allt större i hela samhället. Ingen vidare nyhet, tänker man kanske.
Men nu är det inte bara i Sverige som klassklyftorna ökar. Det visar en omfattande sammanställning som World Institute for Development Economics Research, en del av FN:s universitet (UNU), publicerade i slutet av juni. I World Income Inequality Database (WIID2a) sammanställs resultaten från hundratals undersökningar om inkomstklyftor världen över.
Forskarna beräknar utifrån detta underlag den så kallade Gini-koefficienten, ett mått som ekonomer använder för att visa hur stora klassklyftorna är i ett land. Matematiskt visar måttet hur mycket en så kallad Lorenz-kurva, vilken visar faktisk fördelning av inkomster i ett land mellan olika grupper eller individer, avviker från en helt jämlik fördelning. Gini-koefficieten är ett tal mellan 0 och 100, där låga siffror visar på små klassklyftor. Ju högre Gini-index, desto djupare klassklyftor.
Något helt entydigt mönster för alla världens länder går inte att utläsa ur WIID2a, vilket inte minst beror på att både mätmetoder och kvalitet hos de inkluderade undersökningarna varierar. Klassklyftorna verkar dock öka på många håll i världen. För Sverige har Gini-indexet stigit, från strax under 20 i slutet av 1970-talet till nära 30 drygt 20 år senare.
Samma mönster gäller även många andra rika industriländer – i till exempel Storbritannien har Gini-koefficienten också stigit (index 25 i slutet av 1970-talet, index 35 år 2003). I andra länder ligger klyftorna i huvudsak kvar på samma nivåer som tidigare. USA har under större delen av efterkrigstiden exempelvis legat och pendlat på ett Gini-index omkring 40–45. Men det finns också länder som går emot strömmen. Exempelvis pekar WIID:s data på att Frankrike faktiskt skulle ha upplevt något minskade klassklyftor under 1990-talet (index 33 i slutet av 1980-talet, index 27 år 2002).
Störst klassklyftor återfinns dock i många av de riktigt fattiga länderna. Brasilien, som länge innehaft den föga ärorika titeln som världens mest ojämlika land, innehar fortfarande en tätposition (index senast inkluderade år, 2001: 61). Men de får eventuellt se sig omsprungna av länder som Zimbabwe (index år 1995: 73). Undersökningarna lider i de här länderna dock ofta av stora brister, vilket gör att det är svårt att kora något land som det klart mest ojämlika.
Priset för de snabbast växande klassklyftorna tillfaller däremot sannolikt Kina. Siffrorna är även i det här fallet osäkra – men WIID:s data pekar på att Gini-indexet stigit från omkring 15–18 i slutet av 1970-talet, till ett index så högt som 45 år 2003. Den enorma ekonomiska utveckling som landet har upplevt kommer alltså främst en liten elit till godo, medan de breda massorna inte får någon del när kakan växer.
WIID:s sammanställning ger ett gediget underlag för vidare analys. Slutsatser om ekonomisk-politiska strategier för en rättvis fördelning av världens resurser måste vi däremot dra själva.
