Går det bra för världen?
Ett mycket snävt men vanligt sätt att mäta framgång är BNP-tillväxt, och med det måttet ser utvecklingen faktiskt inte allt för dålig ut, med en förväntad global tillväxt på över 5 procent i år. Men skenet bedrar. Till att börja med är det någonting underligt med världens största ekonomi, USA.
USA importerar varje år varor för 1.5 triljoner dollar, dubbelt så mycket som de själva lyckas exportera till övriga världen. Den amerikanska statens budgetunderskott uppgår till 5.7 procent och dess statsskuld till drygt 65 procent av BNP – ungefär samma siffror som för Bolivia, Honduras eller Kenya. Medan ett u-land som befinner sig i ett liknande läge brukar sättas under sträng nyliberal disciplin av de internationella finansinstitutionerna, har USA kunnat fortsätta spendera obehindrat under en följd av år.
Hur är då det möjligt? Den nyligen avlidne vänsterekonomen Andre Gunder Frank funderade över detta i sin långa essä ”Möt Onkel Sam”. Det beror i grund och botten på att ”Onkel Sam” har skaffat sig privilegiet att ”trycka upp världens reservvaluta utan annan kostnad än pappret och bläcket han använder”, och köpa riktiga varor för dessa papperspengar. Det finns redan minst tre gånger så mycket dollar utanför USA:s gränser som innanför. För dessa sedlar har USA således kunnat importera utan att behöva exportera. Den amerikanska regeringen köper sedan tillbaka sina egen valuta i utbyte mot statsobligationer, som den redan har gett ut så många av att köparna aldrig kommer att kunna lösa in dem.
”Onkel Sam driver helt enkelt världens största pyramidspel”, sammanfattar Andre Gunder Frank. Att resten av världen fortsätter att delta i spelet beror delvis på rädsla för den amerikanska militärmaskinen – uppbyggd med hjälp av den magiska dollarn – men också på att alla de som redan har investerat i dollar är rädda för att se sina (imaginära) tillgångar utplånas, precis som i andra pyramidspel, och för att de är beroende av sin export till den amerikanska marknaden. Bland de största investerarna i dollar finns således Kina med 100 miljarder per år.
Stephen Roach, från analysfirman Morgan Stanley, observerar ett annat intressant faktum: lönernas andel av i-ländernas BNP har sjunkit från 53 procent till 49 procent de senaste 20 åren. Finansanalytikern tycks inte se detta som något problem i sig – vad som oroar honom är att utan inkomstökningar blir det ingen konsumtion som kan driva fortsatt tillväxt. I denna situation befinner sig Europa och Japan. De amerikanska löntagarna, dock, har hellre än att ge upp ”denna mest hyllade värdering – överkonsumtion” skuldsatt sig allt djupare. Alltihop fungerar tack vare att räntorna är låga – vilket i sin tur är möjligt tack vare att omvärlden fortsätter att köpa dollar. ”En av de mest riskabla makroekonomiska modeller som någonsin existerat”, varnar Roach.
Gunder Frank liknar den globala ekonomin vid en ”munk”, med USA som ett urholkat centrum som konsumerar utan att kunna producera verkliga varor som omvärlden vill ha. En omställning från detta instabila arrangemang till ett mer balanserat kan bli lika turbulent som när centrum, via två världskrig och en depression, flyttade till USA från Storbritannien, förespår han.
En bit in i IMF:s rapport hittar man faktiskt en betydande oro för att det amerikanska ”lokomotivet” drivs med hjälp av ett ”lånande på en nivå utan historisk motsvarighet” som ”allmänt ses som ohållbart”.
IMF nämner inte ordet ”bubbla”, men det är just vad det handlar om, på en skala som får it-bubblan att blekna vid jämförelse. Ekonomiska bubblor har vissa typiska egenskaper. En är att det är omöjligt att förutse när de kommer att spricka – det finns ingen teoretisk gräns för hur mycket de kan blåsas upp. En annan är att det är mycket svårt att ta sig ur dem på något annat sätt än att spräcka dem: varje försök att kontrollerat vända utvecklingen riskerar att utlösa panik med åtföljande snabb kollaps. En tredje är att ekonomer ofta har märkligt svårt att se dem. Kanske är det obekvämt att syssla med kapitalismens irrationella och kaotiska sidor; hur alla materiella resurser finns för att producera och tillfredsställa människors behov, men systemet vägrar fungera eftersom pengar befinner sig på fel ställen. Desto större blir överraskningen när de fiktiva bubblorna spricker, med högst verkliga konsekvenser
Det är dags att börja förbereda sig på den stora kraschen.
