Förändringens vindar drar över Utbildnings-Europa – och -Sverige. I juni lämnade utbildningsminister Leif Pagrotsky över en proposition med det demonstrativa namnet ”Ny värld – ny högskola”. Högskolepropositionen var en frukt av regeringens överenskommelse med vänsterpartiet, med Britt-Marie Danestig i spetsen.

”Arbetarklassen utesluts”
Men medan vänsterpartiet skrivit under på den nya politiken är till exempel Vänsterns Studentförbund, VSF, starkt kritiska. Deras kritik har främst riktat sig mot att propositionen ytterligare utesluter arbetarklassen från universitet och högskolor, bland annat genom de nya intagningsreglerna, som förbjuder kvotering och diskvalificerar arbetslivserfarenhet som merit för att bli antagen till en utbildning.
Jan-Erik Gustafsson, universitetslektor vi KTH och ordförande i Folkrörelsen Nej till EU, tycker emellertid att det mest fundamentala problemet med högskolepropositionen kommer i skymundan.
– Genom propositionen lägger sig Sverige platt för EU. Vad vi gör är att vi avsäger oss vår nationella utbildningspolitik och anpassar oss till den kommersialisering av utbildningen som redan är i full gång, framhåller Gustafsson.
Propositionen är späckad med marknadsekonomiska termer, och bland annat fastslås att ”Globaliseringen ökar förändringstakten i samhället. Nya jobb och nya företag kommer till samtidigt som andra försvinner. Ingen kan räkna med att ha kvar ett arbete med oförändrat innehåll under lång tid”. Nyckelordet är ”konkurrenskraft”.
– Här på KTH har anpassningen till detta paradigm redan påbörjat, berättar Jan-Erik Gustafsson.
– Istället för att institutionerna samarbetar för att fylla behovet av kvalificerade ingenjörer som kan ta hand om vår infrastruktur, tävlar de med varandra om vem som kan locka till sig mest studenter. Med den marknadsanpassade och kvalitetssänkande utveckling som är igång kommer vi snart inte att ha några civilingenjörer kvar.

Ingen svensk debatt
Vad den europeiska utbildningspolitiken i sin stomme syftar till är att så snabbt som möjligt tillgodose företagens behov av billig arbetskraft, framhåller Gustafsson.
I Sverige lyser den utbildningspolitiska debatten med sin frånvaro. Vänsterns Studentförbund har uppmärksammat de krafter som drar Sveriges universitet och högkolor i alltmer kommersialiserad riktning, men inte lyckats mobilisera kring frågan. I andra europeiska länder, som Spanien, Frankrike och Nederländerna, finns en mycket kraftigare mobilisering mot nyliberaliseringen av den högre utbildningen.
Den stora stötestenen är den så kallade Bolognaprocessen, som utgör fonden för framväxten av den svenska högskolepropositionen. I ”Ny värld – ny högskola” relateras till Bolognaprocessens syfte att ”skapa en gemensam struktur för den högre utbildningen i samverkan mellan Europas länder”.
Vidare framhålls att ”övertygelsen är att vi i Europa kan hävda oss väl i internationell konkurrens om vi tillsammans utvecklar den högre utbildningen i gemensam riktning”.
Det var i juni 1999 som företrädare för 29 europeiska länder undertecknade Bolognadeklarationen, vars målsättning är att 2010 ha skapat ett ”europeiskt område för den högre utbildningen”, EHEA. Bolognaprocessen är formellt sett ingen EU-politisk process, utan drivs av ett så kallat partnerskap mellan bland annat arbetsgivarorganisationer och universitetsorganisationer, men också av samtliga EU- (och vissa andra europeiska) stater och EU-kommissionen. Den senaste uppföljningen av processen gjordes i maj vid ett ministermöte i norska Bergen, där utbildningsminister Leif Pagrotsky deltog.

Smart drag av EU
– Det är ett smart drag av EU att göra Bolognaprocessen till en sak utanför EU, medan det informellt sett ändå är EU-kommissionen som styr hela processen, säger Jan-Erik Gustafsson.
Faktum är att EHEA drivs parallellt med den omdiskuterade Lissabonprocessen, vars målsättning är att EU, just 2010, ska vara ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiskt kunskapsbaserade ekonomi”.
I framför allt Frankrike har EU- och liberaliseringsmotståndarna gjort tydliga kopplingar mellan EU:s nyliberala tjänstedirektiv – en del i Lissabonprocessen – och de utbildningspolitiska steg som är en del i Bolognaprocessen. De många ungdomar som röstade nej till konstitutionen har exempelvis en tydlig förankring i den utbildningspolitiska mobiliseringen.

Oro över kvalitén
Ett av de konkreta målen med Bolognaprocessen är att införa ett gemensamt utbildningssystem à la americana – i utbildningscykler om 3, 5 och 8 år. År 2002 förband sig Sverige att ansluta sig till denna reformering, tack vare statssekreterare Agnetha Blads godkännande av Bolognaprocessen å regeringens vägnar. 2007 ska 3-5-8-systemet vara infört.
Jan-Erik är djupt oroad över detta, då det kommer att urholka kvalitén.
– Om man uppmuntrar ett system som premierar anställningsbarhet och rörlighet, vilka studenter kommer då att välja en längre utbildning som ger en mer djuptgående kompetens? frågar han sig.
Han är förvånad över att vänsterpartiet lagt sig fullkomligt platt för EU:s kommersiella utbildningspolitik, genom sin överenskommelse om högskolepropositionen.
– Det handlar i grunden om ifall vi vill ha kvar en nationell utbildningspolitik och en offentlig sektor.