I politik, precis som i juridik, business och annan mänsklig verksamhet, är det detaljerna som räknas. Kruxet i konflikten mellan israelerna och palestinierna är inte en palestinsk stat. Den så kallade kvartetten EU, Ryssland, FN och USA är överens om att en palestinsk stat måste komma till stånd. Ariel Sharon, bosättningarnas upphovsman och ivrig förespråkare för Storisraelideologin, har själv sent omsider förstått att Israel behöver en palestinsk stat för att bli kvitt de fyra miljoner palestinier som bor i de ockuperade områdena. Problemet är alltså inte en palestinsk stat, utan en livsduglig palestinsk stat.

Minns att Israel avsiktligen har bromsat utvecklingen i Västbanken och Gaza i fyra decennier genom en brända jordens politik. Palestinierna har ingen ekonomi (70 procent av befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen), inget jordbruk (Israel har skövlat en miljon oliv- och fruktträd sedan 1967), inga bostäder för den unga generationen (Israel har demolerat 12 000 palestinska hus sedan ockupationens början). Dessutom är 60 procent av palestinierna yngre än 18 år. De har aldrig upplevt frihet, bara militär ockupation. De är brutaliserade, traumatiserade och obildade med mycket begränsade kunskaper och möjligheter att få arbete. När en palestinsk stat, hur liten den än må vara, upprättas, ska den bära ansvaret för de tiotusentals utfattiga flyktingar som återvänder hem. Till och med president Bush, som utmärkt sig genom att villkorslöst stödja Ariel Sharon, betonade nyligen i Bryssel att en palestinsk stat ”verkligen måste vara livsduglig… en stat med utspridda markområden skulle aldrig fungera”.
Det handlar alltså om en livsduglig palestinsk stat. Under slutet av Osloprocessen gav dåvarande statsministern Ehud Barak ett ”generöst erbjudande” till palestinierna. Men hur var det med livsdugligheten? Det visade sig att Israel skulle behålla kontrollen över gränserna, rörelsefriheten, palestiniernas tillgång till vatten, Jerusalemområdet (dit turismen, Palestinas huvudindustri, koncentreras), luftrummet och kommunikationerna. Palestinierna skulle förbli inspärrade i en stympad fängelsestat.

Ehud Baraks ”generösa erbjudande” kan liknas vid en i förväg uppgjord match. Barak presenterade aldrig erbjudandets innehåll, men han envisades med att han gjort det. När Yassir Arafat fick klart för sig vad det ”generösa erbjudandet” gick ut på och därför avstod, blev han demoniserad av Ehud Barak och senare av Ariel Sharon. ”Ser ni?”, menade Barak. ”Det är palestinierna som är omedgörliga. Israel har ingen partner för fred. Jag har avslöjat Yassir Arafat som terrorist”. Med detta i bakfickan kuvade Ariel Sharons nytillträdande regering det palestinska upproret, och skapade ett stort fängelse bakom en åtta meter hög mur, samtidigt som han under säkerhetens täckmantel fortsatte med Israels expansion i de ockuperade områdena.

Nu står Mahmoud Abbas på tur för ännu ett ”generöst erbjudande”. Den eufori som efter Yassir Arafats bortgång omgett Abbas, ”moderat och pragmatiker”, har målat in honom i ett hörn. Ariel Sharons version av det ”generösa erbjudandet” består av Gazaremsan samt 75 procent av Västbanken och en symbolisk palestinsk närvaro i Östra Jerusalem. Det ser kanske fint ut på papper, men hur är det med livsdugligheten? Ariel Sharon har i ett kvartssekel arbetat outtröttligt och ogenerat för att dela upp det palestinska området i ett antal distrikt, och har kategoriskt avvisat tanken på en livsduglig palestinsk stat. Ingenting har ändrats i detta avseende. Tackar Mahmoud Abbas ja och de väldiga bosättningsblocken på Västbanken får stanna kvar, har han blivit den quislingledare som Israel vill göra honom till. Tackar han nej kommer Sharon att basunera ut ”Vad var det jag sa, palestinierna har avfärdat ännu ett generöst erbjudande. De vill inte ha fred!” Därmed har Israel tagit sig ur knipan och skaffat sig svängrum för fortsatt expansion i de ockuperade områdena under många år framöver.
Enligt ett gammalt ordspråk, ”Lura mig en gång förbannad vare du. Lura mig två gånger förbannad vare jag”. Det ”generösa erbjudandet” har fungerat en gång. Vi som strävar efter en rättvis och varaktig fred måste se till att det inte händer igen. Det är livsduglighet som räknas.