Bland skuggorna i ett mystiskt kloster någonstans högt uppe bland asiatiska bergstoppar står miljardarvtagaren Bruce Wayne, ännu ej Batman, med ådrorna sprängfyllda av adrenalin. Han har lyckats överleva den omöjligt livsfarliga träningen, bara en enda uppgift återstår nu innan han är medlem i det mäktiga brödraskapet League of Shadows och licensierad überninja på riktigt. Framför honom på golvet kastas en vettskrämd tillfångatagen småbrottsling, och från sidan räcker man Bruce ett skarpslipat svärd att skipa rättvisa med.
Men ”Nej”, säger han. ”Jag gör det inte”.
När Batman nu än en gång går upp på bioduken är det som för att ställa allting till rätta. Batman på bio har hittills varit en ganska svulstig historia med prunkande dekor och Prince-koreografi, men nu har det blivit dags att plocka ned discokulan från bat-grottan och se till allvaret istället.
I Batman Begins berättar regissören Christopher Nolan förstås om hur allting började, med fladdermusgrottan, pojken som tvingades se på medan hans föräldrar mördades och allt det där, men han berättar också om en Batman vars hjärta klappar för rättvisan på ett helt annat sätt än vad som någonsin märktes på Michael Keaton, George Clooney eller Val Kilmer.
Nye Batman hatar verkligen orättvisa på heltid och vägrar att döda, fastän hans fiender planerar att radera ut hela Gothams befolkning. Han är inte det minsta snobbig trots miljarderna han ärvt av pappa och måste verkligen anstränga sig för att spela playboy när det behövs. Han är snäll och go mot sina nära och kära och egentligen mer helylle än ett gutefår med tovad ullmask.
Trots detta blir filmen inte alls så kletig som den skulle ha kunnat bli. Nolan är sedan tidigare bland annat känd för paranoia-thrillern Memento och något av det kalla, klaustrofobiska allvar som rådde där har han lyckats få med även i Batman Begins. Även här gestaltas en huvudperson som omges av ondska och falskhet från alla sidor. En Bruce Wayne som egentligen inte vill förvandlas till Batman, men som inte tycks ha något val.
Batman Begins börjar lättsamt och naivt när Liam Neeson för andra gången spelar över rollen som pompös mästare i tveksamt budo-aktiga sammanhang, är på väg att tappa trovärdigheten när Morgan Freeman helt plötsligt råkar hitta en komplett Batman-utrustning i källaren hos Wayne Enterprises, och hotar att brista i sömmarna rejält när Katie Holmes börjar minera dialogen med moralkakor av sådan kaliber att hon nästan själv skulle ha kunnat bli någon av Gothams spektakulära superfiender.
Men på något sätt hålls allting samman ändå och i takt med att handlingen utvecklar sig växer allvaret, tills den kritiska punkt är nådd då Wayne till sist plockar på sig den svarta masken, sänker rösten till ett hest väsande och börjar vända rädslan mot dem som själva gjort den till sitt främsta vapen. Och när belysningen sänks över Gotham och invånarna börjar slita varandra i stycken i ren skräck, framstår den nye Batmans uppgift plötsligt som allt annat än avundsvärd. Då gör Christian Bale till sist en karaktär som man faktiskt känner för, en Batman som måste kämpa minst lika mycket mot sin egen inre rädsla som mot allt det som hotar honom utifrån, och vars brinnande samvete inte längre stör.
När det talas om att Bio-Batman äntligen blivit på allvar kan det först kännas lite tomt att Frank Miller – känd för att ha skapat den legendariskt bistra Batman-serien Dark Knight Returns – inte alls varit den som tagit sig an uppgiften, utan tvärtom går upp samtidigt på bio med en helt annan film. Men i slutet av Batman Begins har Christopher Nolan helt klart lagt grunderna till ett Gotham med minst lika stor potential som Millers, och det är bara kul att historien verkligen fått en ny och fräsch tolkning. Och att det här bara är början.
