Någonstans i gränslandet mellan samtidsjournalistik, konst och bekännelseroman befinner sig denna fascinerande seriebok om mytomani. Simon Gärdenfors undersöker i tre berättelser hur lögnen kan fungera, eller kanske snarare – inte fungerar. Mest sensationellt är att han under arbetet med boken upptäcker att en av karaktärerna, en mytoman han lärde känna under studietiden i Lund, gripits för mordet på Anna Lindh. Men Gärdenfors delar även med sig av egna lögner. På ett brutalt uppriktigt och underhållande sätt beskriver han hur han ljugit om sin ålder för en tonårstjej. Men det som gör boken så rolig är snarare Gärdenfors hämningslösa ärlighet än hans lögner: ”Vi hade aldrig sex. Hon verkade inte vilja gå så långt och jag var så sjukt nervös att jag drabbades av tillfällig impotens.”
Varvat med iakttagelser av lögnare i författarens omedelbara närhet finns något som närmast kan beskrivas som ”faktarutor”. Där får psykologer och andra komma till tals med teorier och påståenden om mytomani. Ett ambitiöst inslag som bryter av de vanliga avsnitten. Dessutom finns även mer journalistiska delar. I kapitlet ”Mytomanhärvan” intervjuar Gärdenfors en barndomsvän tillika storskrävlare om hur denne tänkte och fungerade de där åren då i princip alla uttalanden var lögn. Ett intressant och nytt grepp men just det här kapitlet blir något för långt och bryter rytmen i boken.

Bilderna är enkelt men omsorgsfullt tecknande och fyllda till brädden av oväntade, roliga associationer och en mängd detaljer. Figurerna har sådana personliga och lustiga ansiktsuttryck att jag storler fånigt fast jag sitter på pendeltåget i rusningen och läser.