Sist ut i raden av Fi-arrangemang under politikerveckan i Visby var en ”tankesmedja” med sex män av olika feministisk genre (Zoran Alagic, före detta pressekreterare åt Margareta Winberg, Peter Tai Christensen på JämO, Marek Sas Lipecki, pensionerad läkare och Fi-medlem, Janne Nordstedt, sexualupplysare på RFSU, Ali Esbati, Flamman-skribent och före detta ordförande för Ung vänster, samt mansforskaren Lars Jalmert). Moderatorn Ursula Berge inledde med frågan vad mannen har för roll i feminismen och jag tänkte att det här blir intressant – kanske ett referat åt Flamman-läsarna kan vara på sin plats?
Och det var inget större fel på männen som radade upp sig där på scenen framför feministkvinnorna – de hade mycket vettigt att säga, dock kanske med undantag av herr Sas Lipecki (med F!-tröja under den vita kostymen), vars inlägg mest liknade en tillbedjan till Kvinnan.

När kvinnorna på främsta publikraden började sucka ”aha!”, så fort männen delade med sig av sina motstridiga erfarenheter av att vara män tillika feminister, började emellertid en välbekant känsla krypa sig på. Och när någon av männen klämde till med en genusanalytisk betraktelse som redan gjorts av mängder av kvinnliga feminister, och detta fullkomligt rev ner applåder, förvandlades den krypande känslan till en insikt om att detta kan jag inte bara referera.
Jag tycker det är bra med manliga feminister. Och jag tycker det är nödvändigt med diskussioner med och om män och feminism. Jag är dessutom säker på att en feministiskt reflekterad man kan bidra med massor av kunskap, att han till och med – och uppenbarligen – kan framkalla aha-upplevelser hos redan feministiskt initierade kvinnor.
Och jag tycker verkligen inte att det, i sig, är fel med en tankesmedja med män om män och feminism. Kanske hade jag föredragit att några kvinnor fått vara med i diskussionen och gett sin högst relevanta syn på vari männens roll i det feministiska projektet består. Och kanske hade jag föredragit att männen tvingats gå in mer detaljerat på hur deras egen maskulinitet opererar på den allra mest konreta nivån: Hur fungerar det egentligen när en man begår ett sexuellt övergrepp mot en kvinna, vad är det för något i situationen som betingar det? Borde inte deras kollektiva och specifika erfarenheter kunna utgöra grunden för just sådan kunskap? Det är åtminstone sådant vi feminister behöver männen till. Männen i panelen pratade oupphörligt om sitt eget ansvar, om sin del i förtrycket, men fastnade till största delen i abstraktioner. Hur funkar det konkret?

Ibland hettade det absolut till. När mansforskaren Lars Jalmert berättade om när han gick bakom en kvinna en mörk natt, och plötsligt förstod att kvinnan var livrädd för honom, och att han inte ens med hjälp av medvetna feministiska val och ställningstaganden kunde avstyra detta – hans maktövertag låg utanför hans person – då fyllde tankesmedjan verkligen sin fulla funktion. Det är denna typ av intrikata erfarenheter som visar på att feminism inte går att reducera till psykologi, att hur snäll och god och feministisk en enskild man än är så kan han i denna värld inte komma ifrån sitt maktutövande. Det är berättelser som Jalmerts som belyser att mannen paradoxalt nog är offer för sin egen maktposition, och som tvingar oss att överge den liberala människosyn som abstraherar oss ut ur samhälle och historia.
Men hur bra och intressanta dessa män än eventuellt var, så är det likväl av högsta feministiska prioritet att komma ihåg att det är vi kvinnor som ska förvalta dessa mäns erfarenheter och göra dem till politisk strategi. Eftersom feminismen inte är en abstrakt idé, utan en intressebaserad rörelse förankrad i våra kroppar.

Vi får inte slappna av för mycket där på publikbänken och tycka att åh vilka härliga jämställda män med så fina tankar och idéer, utan måste, och då menar jag måste, hela tiden – i en ständig dialektisk rörelse – återta tolknings- och handlingsföreträdet.
Därför blev detta en kommentar och inte ett referat.