Årets G8-toppmöte hålls i skotska Gleneagles, norr om Glasgow och Edinburgh. Toppmötet invigdes i onsdags och pågår preliminärt till på fredag. I praktiken har de flesta besluten redan fattats vid en rad förberedande möten under våren och sommaren.
G8 utgörs av regeringsföreträdarna för USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien, Kanada, Japan och Ryssland. Dessutom deltar representanter för EU-kommissionen, IMF, Världsbanken, WTO och FN:s generalsekreterare. Ledarna för Indien, Kina, Mexiko, Brasilien och Sydafrika är också inbjudna till kortare samtal.
Den exklusiva toppmötesklubben initierades 1975, då samarbetet omfattade sex länder. Genom ländernas ekonomiska tyngd och inflytande i internationella institutioner som IMF, Världsbanken, FN och WTO har G8 utvecklats till ett slags toppmötenas toppmöte där överenskommelser fattas om globala frågor som rör hela världens befolkning.
I fokus står denna gång, förutom frågor om kriget mot terrorismen, kärnvapen och global uppvärmning, framför allt Afrika, skuldavskrivning och fattigdomsbekämpning.
Syds skuldbörda
Skuldkarusellen inleddes på 1970-talet då banker i väst frikostigt lånade ut till Syds mer eller – ofta – mindre demokratiska regimer. När räntorna efter oljekrisen sköt i höjden inleddes en skuldspiral som vuxit sedan dess. IMF och Världsbanken tog över ansvaret för skulderna och lånade under 1980-talet ut nya pengar mot löften att låntagarländerna följde nyliberalt influerade strukturanpassningsprogram, med handelsliberaliseringar, avregleringar, privatiseringar och åtstramningar i offentliga utgifter som bärande ingredienser.
Tanken var att detta skulle leda till investeringar och exportledd tillväxt. De ekonomiska framstegen uteblev emellertid, inte minst i Afrika och Latinamerika. Skuldberget växte och allt mer av ländernas budgetar gick till räntebetalningar och amorteringar – och allt mindre till offentlig välfärd. Under 1990-talet växte kritiken mot skuldpolitiken. Genom protester i de skuldsatta länderna och påtryckningar från den framväxande Jubel-rörelsen tog G8 under toppmöten 1996 och 1999 de s.k. HIPC-initiativen. Initiativen syftade till att skuldsanera de fattigaste och hårdast skuldsatta länderna, med fokus på fattigdomsbekämpning. Initiativen har emellertid kritiserats allt hårdare. Skuldsaneringen går långsamt, få länder är inkluderade och i praktiken kvarstår de gamla strukturanpassningskraven som villkor för skuldsanering. Den totala skuldstocken har fortsatt att växa och idag omfattar skulderna från världens fattiga länder över 523 miljarder dollar.
G8-ledarnas skuldinitiativ
Den 11 juni presenterade G8-ländernas finansministrar, med Storbritanniens Gordon Brown i spetsen, ett nytt skuldsaneringsinitiativ. Förslaget omfattar mellan 18 och 38 länder. De 18 länder som uppfyllt det s.k. HIPC-initiativets krav – vilket i praktiken bl.a. innebär handelsliberaliseringar, privatiseringar och avregleringar – föreslås erhålla 40 miljarder dollar i skuldavskrivning, övriga 20 länder sammanlagt 15 miljarder. Det handlar framför allt om skulder till IMF och Världsbanken – men inte till alla internationella fordringsägare. Initiativet kan jämföras med de fattigare utvecklingsländernas samlade skuld på 523 miljarder dollar, eller Afrikas totala skuld på 300 miljarder dollar. I de länder som omfattas av förslaget lever mellan 5-10 procent av utvecklingsländernas samlade befolkning. Totalt finns över 160 skuldsatta länder i Syd. Till det nya i förslaget hör att IMF och Världsbanken nu är beredda att skriva av samtliga av sina fordringar – d.v.s. till de 18 länder som uppfyller institutionernas krav. IMF kommer för första gången också att finansiera detta med egna medel, medan avskrivningarna till Världsbanken också skall finansieras på annat sätt, bl.a. genom biståndsmedel.