Pappersarbetsgivarna i Finland har lockoutat sina anställda. Det rör sig inte om något missförstånd, eller ett tillfälligt sammanbrott i förhandlingarna. De har förberett sig länge och väl för denna offensiv genom att bygga upp papperslager.
De har förberett sig för krig. Målet är att erövra vad de inte lyckats med, med hjälp av ett allt mer högervridet klimat under de gångna decennierna. Det handlar om att skjuta sönder arbetsrätten. De finska arbetsgivarna vill erövra rätten att ta in anställda hur som helst. De vill se till att lönerna inte kan öka utan att produktiviteten ökar. Vi kan förmoda att ledningens fallskärmar och löner är undantagna.
Papperskonflikten är viktig på samma sätt som hamnarbetarnas kamp i Liverpool var för snart tio år sedan.
Att läsa Liverpoolarbetarnas analys tiden för deras kamp är som att läsa dagens tidning. Kraven från arbetsgivarna är desamma.
”För att mager produktion skall lyckas är det nödvändigt att varje sektor som är knuten till tillverkning skall magras och flexibiliseras /…/ när mager produktion expanderar finner den de gamla transportöverenskommelserna obekväma. Reglerade arbetsscheman, djupt rotad facklig kontroll över anställningar och hög lön börjar framstå som oacceptabla rigiditeter inom systemet /…/ Om Liverpools hamnarbetare kan knäckas, kommer sjöfartsindustrin vara säker på att man kan ta sig an andra hamnar. Den kommer veta exakt till vilken grad den måste kämpa och den kommer veta att seger är möjligt.” (The Liverpool Dockers, Transportation, and the Lean Agenda, TJ Baker, augusti 1997)
Men mager produktion har också två svagheter, konstaterar man: Den är mer känslig för produktionsstörningar och för störningar i transporterna. Mager produktion är alltså mer beroende av andra branscher och mer beroende av sina arbetare. Exakt här, genom att inte tillåta svartfötter samt genom sympatiåtsgärder, finns möjligheten för de anställda att lyckas försvara sina arbetsförhållanden.
Och exakt här vädjar kapitalet, genom sina allra oskyldigaste företrädare, att just dessa saker skall luckras upp. Det blir centerpartiet, som först ut i maktskifteståget tar upp stridsfrågan. Och det är klart att det ser bättre ut att Maud Olofsson blir ansiktet för denna politik, än att någon av åldermännen i Svenskt näringsliv skall rycka ut.
Olofssons uttalande sker samtidigt som kapitalet förbereder en offensiv över hela linjen. Nu när Storbritannien tar över ordförandeskapet för EU och konstitutionen har gått i stå, är det sannolikt att Tony Blair ägnar sig åt att föra fram de traditionella brittiska kraven på uppluckringar och försämringar.
Det kommer bli betydligt lättare för honom, om de framstår som ”europeiska”. Att EU-parlamentet inte gick kommissionen till mötes i frågan om arbetstidsdirektivet irriterar också. Alltså är det dags att sätta fart på den utomparlamentariska, borgerliga klasskampen.
Låt oss därför minnas vad som hände, när Liverpools hamnarbetare efter två år och fyra månader led nederlag.
Efter att i stort sett hela styrkan avskedats kom svartfötterna in.
Inte sällan var de gamla soldater. Hela arbetet flexibiliserades och lönerna gick ned. Det talades om att arbetsförhållandena var så jävliga att de nya hamnarbetarna snart sökte facklig organisering, konstaterade de gamla fackligt aktiva med viss bitterhet.
Maud Olofsson är i bästa fall en politikens flinande mask. Men den flexibla arbetsmarknadens ansikte finns hos pensionärerna i förorterna till Liverpool.
