Socialistiska partiet firade dubbel seger. Ett nej så starkt att regeringen helt tappade luften. Men också att väns-tern gått framåt. – Den här regeringen faller inom ett år, säger Tiny Cox från partiets verkställande utskott. Sedan spelar DJ:n Queens ”Another one bites the dust”. Det hade kunnat vara den officiella sången om folkomröstningen i Nederländerna.

AMSTERDAM – Ingen visste något om detta förrän för två veckor sedan.
Bartendern på hotell Leidse Square i centrala Amsterdam torkar glas och brickor efter stängningsdags. På tv:n rullar grafiska presentationer av sammansättningen i EU-kommissionen. När konstitutionen är på plats kommer ländernas platser i kommissionen att ändras, säger presentatören. Bartendern lyfter en hand mot tv:n och skakar på huvudet åt den tekniska presentationen.
– Vad är det här för skit?

Det är två dagar till folkomröstningen och hela Nederländerna har förvandlats till ett opinionsmässigt slagfält. Tv-kanalerna kör debatter mellan politiker, soffkommentarer, rundabordssnack och nyheter i ett. Man måste hyra en video om man skall undkomma och ändå få se rörliga bilder.

Fram till nu har det mesta gått snett för regeringen, som är huvudparten i jakampanjen.
När förslaget om denna rådgivande folkomröstning lades fram av tre anhängare 22 maj 2003, var den tänkt att fylla funktionen som en folkets godkännande, ett solidariskt stöd till EU. Ingen hade en tanke på att det skulle kunna bli ett nej. Regeringen väntade sig lågt intresse och sade sig vilja respektera resultatet endast om fler än 30 procent röstat. Till detta bidrog övertygelsen om att Nederländerna fortfarande var ett av EU:s mest entusiastiska supporterländer. Regeringens kampanj startade sent och överraskades i april av dåliga opinionssiffror. När väl kampanjen startade låg ja-sidan under. Och dess svar blev bestörtning och hot.
Justitieministern påstod att krig kunde bryta ut i Europa om folk röstade nej. Det liberala VVD visade en tv-spot där bilder från Auschwitz kombinerades med argumentation för konstitutionen. Det går naturligtvis åt skogen.

– Hur många har läst konstitutionen?
Sju händer av 50 är i luften. Några av dem har den med sig, fullklottrad med anteckningar.
– Okej. Hur många är för? Emot? Har inte bestämt sig?
På Koffiehus KHL debatterar denna måndag vänster mot vänster. Här gäller strikt konstitutionella frågor som vetoregler. Den stora frågan här är: är konstitutionen mer demokratisk än Nice-fördraget?
– Min huvudpoäng är att de som är kritiska mot EU idag, bör rösta ja! säger Richard Wouters, från ja-partiet Groen Links. Parlamentet får mer makt, en del återförs till de nationella parlamenten och man öppnar för medborgarinitiativ och oberoende organisationer att påverka.
Wouters anser att nejsidan använder buskargumentation, att misstro mot regeringen och maktlöshet ligger bakom det nej alla väntar sig.

Likandant är det på studentföreningen Unitas dagen därpå. Utgångsläget är en förkrossande majoritet ja-röster i studentpubliken och det rör sig fortfarande om vetofrågan och en rad tekniska frågor. Men stämningen är irriterad. De vet att nej-sidan leder där ute.
– Vi kan ha en omröstning, men jag litar hellre på mina valda ombud i parlamentet, säger en ung socialdemokrat. Aleid Wolfsen från ja-sidan nickar. Visst hade det varit bättre, säger hans kroppspråk. Åttiofem procent i parlamentet var ju för konstitutionen.
På Koffiehus KHL och studentföreningen Unitas förlorar nej-sidan båda kvällarna en röst när voteringen verkställts. Kanske var det därför ja-sidan ändå trodde att det kunde bli ett ja till slut. Slagfältet i salongerna såg hela tiden annorlunda ut.

Det är inte osannolikt att ja-sidan aldrig besökte köpcentret Buikslotermeerplein, mitt i höghusområdena i Amsterdam Noord. Här intar tio personer från Socialistiska partiet planen med skyltar, en röstlåda för ja- och nejröster och högtalare. Laurens Ivens kör korta appeller.
– Europa skall bli mer demokratiskt med konstitutionen. Det är som man sa om Maastricht. Europa skall göra saker smidigare och bättre. Det är som man sa med euron. Vill ni avvecka de sociala bostäderna? Rösta ja. Gillar ni att Bryssel skall bestämma mer? Rösta ja. Vill ni ha ett mer socialt Europa, rösta nej.
Det är kanske förvånande att höra för en svensk att Bryssel är så illa omtyckt, till och med i ett land som ligger på pendelavstånd till den europeiska huvudstaden. Men så är det, förklarar Jan Sizoo, pensionär som bott utomlands mycket innan han kom till Amsterdam och blev medlem i SP.
– Nederländerna var ett traditionellt EU-positivt land, men det har eroderat steg för steg. För mycket byråkrati, för många beslut i Bryssel. Men det viktigaste är kanske oron för social dumpning och euron. Mitt under kampanjen gick en tjänsteman ut med uppgifterna att regeringen visste att landets tidigare valuta, gulden, värderats ned inför övergången till euro och att man alltså visste från början att priserna skulle bli högre. SP:s kampanj med huvudparollen ”Du skall veta vad du säger ja till” är utformad för att spela på denna misstro, mot en regering som prackade på landet euron. Turkiet har också varit en fråga i kampanjen, men inte på det sätt som folk tror, säger Sizoo.
– Visst finns de som säger att de inte vill ha fler turkar i landet, men huvudfrågan har varit att Turkiet är ett land med 70 miljoner människor. Folk är oroliga för att Nederländerna bara skall köras över av större länder, det riktar sig lika mycket mot Tyskland och Frankrike annars. I shoppingcentret kommer folk från alla håll och pratar, tycker och frågar. Och röstar.
– Aj, då, det ser dåligt ut för premiärministern det här, säger Laurens innan resultatet kungörs. Arton ja-röster, 209 nej-röster.
– Jag är inte förvånad om det blir 70 procent nej här i den riktiga folkomröstningen, säger Henk Wichard, ansvarig för SP-kampanjen i Amsterdam. Det här är ett arbetarområde och folk visar verkligen sina känslor när det handlar om EU. Vi betalar den högsta EU-avgiften av alla länder samtidigt som regeringen skär ner.
Detta är det jasidan kallar buskargumentation: att inte bara ta upp konstitutionen. För Henk Wichard är det inte fult.
– Nej, den här regeringen har ju motiverat sina åtgärder med EU. Stabilitetspakten, avvecklandet av sociala bostäder, euron. Och de vill ju fortsätta på samma spår. Det är klart att folk vill säga nej till det.

Så blir det också. På måndagskvällen sänds en av de sista tv-debatterna, som tydligt visar att den allmänna stämningen är mer i nivå med shoppingcentret än salongsdebatten. Efter att ha varit på defensiven hela debatten, säger kristdemokraten van Aartsen från ja-sidan att ”kommunister och rasister” stod bakom nejet i Frankrike. Han buas ut av studiopubliken. Sedan får André Rouvoet och Harry van Bommel från nej-sidan publikens röster. Rouvoet, från högerpartiet ChristenUnie, är varken en slugger eller en halvfascist. Han är en respektabel konservativ och han håller sig till sakliga argument. Han är en röstvinnare. Den andre, kanske den hårdaste debattören i denna kampanj, är SP:aren van Bommel som, i partiledaren Jan Marijnissens frånvaro för ryggproblem, tagit täten.

På högersidan har den mest framgångsrika kraften snarare varit ChristenUnie med André Rouvoet. Man räknar med att de bidragit med 15 procent av väljarna på nej-sidan.
Men det nederländska nejet vanns, liksom det franska, framför allt från vänster. Med röster från socialdemokrater, gröna och vänstern. Organisatoriskt från vänster arbetade bland annat en liten kommitté, Grondwet nee, med enbart frivilliga. Den största insatsen för kommittén var att ge ut en antologi och vara synlig i media, säger Eric Wesselius, en av initiativtagarna.
– Den avgörande kraften har varit Socialistiska partiet. Det är faktiskt det enda partiet i det här landet som har en organisatorisk styrka idag.

Partiet är också det enda som tydligt går framåt i partisympatiundersökningar efter denna kampanj. Från nuvarande nio platser i andra kammaren till mellan 16 och 20, om det skulle varit val idag, alltså mellan tio och 13 procent. SP har också fått sitt slutgiltiga mediala genombrott efter folkomröstningen. NRC Handelsblad publicerade i sin helgbilaga den 28 maj en stor artikel om partiet bakom kampanjens vanligaste affischer: ”SP från småparti till miljonföretag”.

Dagen efter omröstningen talar jag med Remine Albers, gruppledare för SP i Amsterdam. I Amsterdam blev klass-klyftan synlig i omröstningen. I den välbeställda stadsdelen Oud Zuit, där många av stadens muséer och prestigevåningar ligger, röstade 52,66 procent ja. I Amsterdam Noord, där det shoppingcenter jag besökt ligger, röstade 73,42 procent nej.
Remine Albers är inte förvånad över att valdeltagandet blev så högt. De har redan haft folkomröstning i Amsterdam om bolagiseringen av kollektivtrafiken. Då röstade 68 procent och de flesta röstade nej. Hon har under dagen mottagit gratulationer från ja-sidans partier. De såg inte direkt glada ut.
– Men jag vågar inte hoppas på att det här är vårt slutgiltiga genombrott. Min kalvinistiska bakgrund tillåter mig inte att ta ut något i förskott. Men vi hoppas, vi hoppas.

Harry van Bommel var en av de sista att sluta festa på valvakan. Men när jag slår på tv:n vid lunchtid dagen därpå, står han redan i parlamentet i Haag och för fram SP:s krav på ett nationellt konvent om Nederländernas framtid i EU. Kampen är inte slut. Nu skall regeringens användning av kampanjmedel utredas. Många frågetecken finns: Varför arrangerades så mycket av utrikesdepartementet? Varför lade regeringen plötsligt till 3,5 miljoner i kampanjens slutfas, efter det första relativt rättvisa beslutet att ja-sidan skulle få 600 000 och nej-sidan 400 000? Telefonen ringer var femte minut. van Bommel är mannen för dagen i Nederländerna.

Jag mötte honom första gången under det sociala forumet i Paris, november 2003. I en liten källarlokal på ett hotell satt 15 personer och diskuterade hur man skulle kunna åstadkomma folkomröstningar i EU-länderna. van Bommel var övertygad om att man förmodligen skulle förlora en omröstning i Nederländerna.
– Men vad skall vi göra? Det är vår enda chans. Annars röstar regeringen igenom det ändå.

Mycket har hänt sedan dess. Premiärminister Balkenendes populäritet har sjunkit till Bushs nivå. VVD körde sin Auschwitzfilm. Och nej-sidan slet hårt och vann. van Bommel har kampanjat i sju veckor och ser flera år äldre ut än vanligt.
– Jag förstod att vi kunde vinna bara för några månader sedan, säger han. Vi hade en historisk chans och vi tog den.

Aron Etzler

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.

Socialistpartiet bakom Nederländernas ”nee”

Finskt trauma får tala

Alla är vi entreprenörer

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev