Lördagskväll på ABF i Stockholm med två idoga politiska sångare från USA. Det är den outtröttlige Jan Hammarlund tillsammans med det alltmer alerta ABF-huset som arrangerar. Fast det är lite väl lite folk i publiken. Den svenska vänstern verkar märkligt ointresserad av vad som händer med vänstern i USA.
David Rovics är en ung bitsk sångare som inte verkar ha några problem med att hitta ämnen för sina kritiska sånger kring vad som händer i USA. Anne Feeney, som sjunger allt från arbetarrörelsens äldsta sånger till nyskrivna egna, verkar ha varit aktiv i de flesta vänsterrörelserna i USA. På hennes visitkort står det ”Sångerska och organisatör”. Jag blir nyfiken på hennes bakgrund.

– Jag föddes i en irländsk arbetarmiljö i Pittsburgh. Min farfar var fackföreningsledare. I den kulturen var det självklart att man sjöng mycket men det var lika självklart att musik inte var något att leva på. Skulle man tjäna pengar måste man göra något hederligt praktiskt arbete. Första gången jag sjöng för folk jag inte kände, var i en antikrigsdemonstration 1969.
Från barndomen hade Anne en nästan romantisk bild av fackföreningsrörelsen, men den kolliderade med verkligheten under de politiserade 1960- och 70-talen, då facket ofta hamnade på andra sidan under protesterna mot Vietnamkriget. Men långsamt verkar fackföreningsrörelsen ha lämnat de låsta positionerna och hennes engagemang föddes under en städarstrejk i Pittsburgh 1986.
Företagen som ägde de stora kontorskomplexen började outsourca städarna. Detta betydde att de städföretag, där de anställda lyckats organisera sig och förhandlat till sig rimliga löner, förlorade kontrakten till företag som betalade skamlöner.
– Vi stod utanför husen med våra picket-lines och jag var med och sjöng. Vi tände eldar för att värma oss i den stränga kylan, men husägarna förbjöd dem. Detta fick till följd att några av de äldre arbetarna dog av påfrestningarna.Då fick jag sjunga på begravningen. Men strejken lyckades och den blev normgivande för fackföreningarna som sedan alltid agerade direkt mot husägarna för att se till att de bara använde sig av företag som betalade anständiga löner.

Så började Annes engagemang i den fackliga rörelse som hon fortfarande har hatkärlek till.
– Man brukar säga att vilken fackförening som helst är bättre än ingen alls, men ibland känns det som om fackföreningsrörelsen i USA försöker testa riktigheten i det uttalandet. Jag är inte säker på att rörelsen klarar av att bemöta utmaningarna man möter idag. Kanske slås den helt ut och en ny grupp av gräsrotsrörelser tar över, eller kan den nuvarande strukturen vakna upp och på ett vettigt sätt bemöta alla attackerna.
– Men det finns ingen annan rörelse på vänsterkanten i USA som har i närheten av de resurser som fackföreningsrörelsen förfogar över. Därför är det viktigt att vi kan fortsätta vårt arbete.

Den nya globaliseringsrörelsen har satt in facket i ett nytt sammanhang och facket var med och arrangerade protesterna i Seattle. Behoven av att samarbeta över gränserna växer. Det finns många företag som har verksamhet både i USA och Sverige och där kunde de svenska facken stötta sina amerikanska kollegor. Facken i USA är hårt pressade av en offentlighet som är direkt fientlig.
Vad kan facket göra mer för att komma ur sitt dödläge?
– Ett av problemen är den långa kärleksaffär man haft med det demokratiska partiet. Det påminner mig om våld i hemmet, där den misshandlade kvinnan tror att nu kommer det att bli bättre, för han menade egentligen inte det han gjorde. Jag vet inte hur länge demokraterna kan trampa på facket utan att det slutligen säger: Åt helvete med er, vi skall starta ett eget parti.
Finns det något hopp i USA efter Bushs seger?
– Kanske är de dagarna slut när vi trodde att facket skulle skapa en stor enhet mellan olika rörelser. Kanske får vi bli mer som lilleputtarna och Gulliver. Vi kommer så många från olika håll, att alla de små pilarna försvagar jätten så mycket att han faller till marken, att vi samarbetar från olika håll. Vi behöver kanske inte vara överens om allt innan vi går på honom. Jag är optimist.