Frankrike har, med stor marginal och med högt valdeltagande sagt nej till EU-konstitutionen. Det är ett historiskt ögonblick. Det betyder förmodligen att konstitutionen kommer att falla.
PARIS De närmaste dagarna kommer det att spekuleras mycket i varför det skedde. Men var och en som upplevde den svenska EMU-omröstningen skulle direkt känna igen det mesta här nere. Inte bara därför att skälen har varit i princip de samma. Inte bara därför att det är i princip samma grupper som röstat nej respektive ja. Utan också för att det franska etablissemanget har fört en arrogant kampanj med luftiga paroller och för att de nu gör sitt bästa för att oskadliggöra det problem som uppstått. Det är ett hårt arbete. 80 av Frankrikes arbetare och lägre tjänstemän. 67 procent av vänsterväljarna. 60 procent av de unga. 55 procent av befolkningen utgör problemet.
Man kunde tänka sig att segrarna skulle skriva denna historia, men så är det inte. Nu när nejsidan har vunnit är det samma medier som använt mycket av sin moojlighet för att ställa de rätta frågorna och undvika de farliga, som kommer att fortsätta sitt jobb. De ställer sina frågor till samma ansikten som under de senaste månaderna förklarat nejsidans argument såsom rädsla, främlingsfientlighet, okunnighet, egoism och ointresse.
Som vanligt frågar sig elitens media vilket fel deras politiker har gjort. Var timingen fel? Hade det blivit bättre om jasidan varit mer entusiastisk? Mindre splittrad? Aer inte allt egentligen ett kommunikationsproblem?
Det är absurda frågor. Skulle det inte räcka med presidenten, regeringen och det största oppositionspartiet; sammantaget de enda kandidater som är tänkbara för att leda landet? Aer det inte nog att ha alla dagstidningar utom en (l’Humanité), en tydlig överexponering för jasidan i public servicemedia? Kanske skulle det hjälpa om man också hade EU-kommissionen, parlamentet och nära nog samtliga statschefer i EU bakom sig. Ja, ja-sidan hade allt detta och förlorade ändå.
Man närmar sig sanningen mer om man frågar sig vad nejsidan gjorde som var så rätt. De ägnade sig nämligen åt att diskutera med folk, istället för att slänga luftpastejer och invektiv över deras huvuden. Nejsidan gick till källorna och plockade fram innehållet i denna konstitution. De samlade sig utan sekterism. De var uppfinningsrika, tålmodiga och kunniga. De var starkare än någon opinionsundersökning gissat sig till.
Aendå är det inte det viktigaste att förstå. Nejsidan vann därför att fransmännen, till skillnad från spanjorerna lärde sig vad konstitutionen innehåller och tackade nej.
Gårdagen var i sanning de långa ansiktenas natt, inte bara i Sverige, utan även i Frankrike. Men om inte historien slutar här finns en god chans att morgondagarna sjunger.
Aron Etzler
