Det finns få ledamöter i Kominterns exekutivkommitté som lyckats bli flitigt citerade ikoner även för en snarast borgerligt orienterad intellektuell elit i västvärlden. Den äran får dock Antonio Gramsci ta åt sig. Det är Gramscis briljanta analyser, av klassallianserna i Italien och ”det civila samhällets” maktstrukturer, som gjort honom till en av de främsta inspirationskällorna för 1960-talets ”nya vänster”. På senare årtionden har han dessutom blivit en standardreferens för postmoderna maktanalytiker.
Gramsci har visserligen citerats flitigt, men sedan 1960-talet har det utanför akademin publicerats förvånansvärt lite om honom på svenska. Anders Ehnmarks En stad i ljus kommer därför som en positiv överraskning. Som så många andra av Ehnmarks böcker är En stad i ljus mycket välskriven. Men boken lämnar en märkvärdig känsla av tomhet. I Ehnmarks tolkning blir revolutionären Gramsci helt avväpnad och förvandlad till en tämligen harmlös republikansk kulturradikal.
Att Gramsci skildras som ”antistalinist” är i och för sig inte nytt. Här brukar anföras ett brev till Komintern från 1926, där han varnar kamraterna för att gå fram ”för hårt” mot oppositionen kring Sinovjev och Trotskij, som på denna tid höll på att förlora maktkampen inom det sovjetiska kommunistpartiet. Ehnmark går dock steget längre och beskriver Gramsci som en i grunden icke-marxistisk tänkare.
Ehnmark gör honom till en ”kulturradikal” kritiker av marxistisk materialism, och Ehnmarks tolkning av Gramscis teoribygge understryker det frihetliga elementet på bekostnad av Gramscis egentliga syfte – att utveckla ett handlingsprogram för ett i första hand revolutionärt vänsterparti.
Ehnmark beskriver i detalj Gramscis uppväxtmiljö på Sardinien, och blandar berättelsen med egna reseintryck från ”Gramsciland”. Dessa passager hör, faktiskt, till de bästa i boken och Ehnmark är onekligen en benådad författare.
Även Gramscis anslutning till den, i Ehnmarks tolkning givetvis, snarast kultur-, radikala arbetarrörelsen i Turin år 1917 beskrivs på ett mycket levande sätt. När det kommer till året 1923, då Gramsci utsågs av Kominterns exekutivkommitté till ny ledare för Italiens kommunistparti, och åren som föregick hans fängslade, blir berättelsen mera skissartad.
Gramscis teorier utvecklades under fängelseåren, det vill säga under åren 1926 till och med år 1937, då han dog, fortfarande fängslad.
Ehmark beskriver denna period mycket intensivt. I korta, hastigt avhuggna satssekvenser, som härmar Gramscis egen anteckningsstil, berättar Ehnmark om de omänskliga villkoren i fängelset, Gramscis räddsla för fängelsecensuren, hans förtvivlan över sin tilltagande ohälsa – och hans närmast besatta skrivprocess.
Ehmark noterar mycket riktigt att Gramscis analyser låg långt före sin tid. Hans briljanta analyser av Italiens historia, de marxistiska teoretikernas brister och förtjänster, ryska revolutionens betydelse och bolsjevikernas misstag är en del av Gramscis självkritiska analys av det egna historiska nederlaget mot fascismen. I Ehnmarks tappning utvecklas Gramsci i fängelset till övertygad antistalinist, jo, om man får tro honom, rentav till antikommunist.
Ehnmark ägnar förvånansvärt lite tid åt att gå in på Gramscis teoretiska bygge. Det nämns liksom i förbigående att Gramsci skrev en teori om ”dominans genom samtycke” som kallas för hegemoni. Gramsci skrev dock inte om samhällelig dominans genom ”skitsnack”, som Ehnmark verkar tro, utan han kom fram till insikten om att nyckeln till makten i samhället ligger i ”borgarklassens intellektuella och moraliska ledarskap”. Den bygger på skiftande klassallianser (”historiska block”) som låter borgarnas styre framstå som ”naturligt”. Borgarna styr därför att de har uppnått hegemoni, det vill säga, de definierar gränserna för det ”tänkbara” och det ”förnuftiga”.
Kapitalismens styrka, säger Gramsci vidare, ligger inte i öppen diktatur, utan i makten över det ”civila samhället”. Det måste vara arbetarklassens mål att utmana denna hegemoni genom att bygga ”mothegemonier” – även dessa i allians med andra klasser. Även denna strid förs inom ramarna för det civila samhället, snarare än genom väpnat uppror. Givetvis var detta farliga tankar för Kominterns stalinistiska ledning.
Märkvärdigt nog så nämner Ehnmark inte att Gramsci ansåg att hegemoni var en tämligen flytande process, präglad av klasskamp och antagonismer, snarare än ett statiskt tillstånd.
Och Ehnmark hävdar rakt ut att Gramsci skulle varit ointresserad av den ekonomiska basen. Gramsci framtälls som ”aristotelisk” tänkare, en människa som är intresserad av det intellektuella samtalet på Piazza del Populo, snarare än att agitera massorna. Detta innebär en total avväpning av revolutionären Gramsci.
Att Gramscis anteckningar, som räddades och fördes till Moskva efter hans död, hamnade i giftskåpet där berodde ju faktiskt inte på att mannen hade blivit liberal eller ”antitotalitarist”. Ur ett sovjetiskt perspektiv låg det farliga i Gramscis teser i det faktum att han formulerade sina tankar om en alternativ väg till socialismen. Gramscis väg till socialismen skilde sig avsevärt från Moskvas ”socialism i ett land”.
Mycket riktigt så innebar publiceringen av Quaderni del carcere, Fängelseanteckningarna, ett tydligt ställningstagande, ty Gramscis teser kunde förstås ses som ett starkt angrepp mot självaste ”proletariatets diktatur” i Sovjet – även om Gramsci själv, lika lite som Togliattis PCI som gav ut böckerna, aldrig ifrågasatte sitt principiella stöd för Sovjet. De italienska kommunisterna underströk, genom publiceringen av Gramsci, sin självständighet från Moskva och argumenterade för en ”polycentrisk” kommunistisk rörelse.
I den nya vänsterns tolkning blev Gramsci dock plötsligt alltmer ”kulturrevolutionär”. Det gjorde honom förstås även lämpad som en ”postmodern” ikon. Och i och med Anders Ehnmarks tolkning har man nu nått vägs ände – Gramsci blir en antimarxistisk republikan.
