Marxismen är egentligen ett ord som inte borde användas i singularis. Den som tacklar uppgiften att försöka definiera marxismens innehåll märker detta snart – det går visserligen att koncist beskriva somliga marxistiska kärnteser i allmänna drag, men redan detta leder oftast till en lång exkursion om marxismens, arbetarrörelsens och världens historiska utveckling.
Det är därför ett beundransvärt företag att försöka sig på att skriva en marxistisk uppslagsbok. Det finns de som har ambitionen att vara heltäckande i ordets sanna bemärkelse. Den tyske filosofen Wolfgang Fritz Haug pysslar till exempel, sedan numera nästan två årtionden, med att ge ut Marxismens historisk-kritiska ordbok. Första volymen, en lunta på 807 sidor kom ut 1994. Hittills har han nått fram till bokstaven J.
Att komprimera den ackumulerade marxistiska idétraditionen, i en mera matnyttig ”liten” ordbok, är måhända ännu svårare. En som försöker sig på detta kluriga företag är Stefan Arvidsson. Och det ska han ha beröm för. Även hans deklaration att han ville ”lägga sig så nära en ’panmarxistisk’ tradition som möjligt” är sympatisk. (Men i praktiken är det nog mest de hegelianska anglosaxiska ”nymarxisterna” som har satt sin prägel på boken).
Men trots att Arvidsson själv garderar sig, genom att beteckna sin bok Den lilla marxisten som ”en sorts ordbok”, så tvingas jag säga att projektet har misslyckats. Arvidsson bedyrar visserligen att Den lilla marxisten ska vara ”slängig, spretig och bitvis egensinnig och känslosam” – men det ska en bra och användbar ordbok just inte vara. Just när det blir korta, närmast reduktionistiska definitioner, blir Den lilla marxisten nämligen användbar, men dessvärre ägnar sig Arvidsson ofta hellre åt att skriva små spretiga krönikor om en lång rad marxistiska begrepp. Några av dessa är underhållande, andra direkt missvisande, till exempel när det kommer till så pass viktiga – och mångfacetterade – begrepp som ”hegemoni” eller ”fascism”.
Det hade nog varit bättre att sikta lägre och slopa ambitionen att skriva ”en sorts ordbok”, när det i själva verket är en författares försök att kommentera snarare än förklara marxismens idétradition.
