Segrar ska inte tas ut i förskott. Allra minst ska man räkna med att vinna folkomröstningar. Vi vet fortfarande inte hur det kommer att gå i Frankrike och Nederländerna om några veckor. Men helt klart är att det kan bli nej, och att det i så fall blir vänsternej.
Vänstern är ledande i nejkampanjen i bägge länderna. Argumenten mot EU:s avregleringspolitik, marknadsliberalism och militarisering är avgörande motiv för dem som tänker rösta nej. Det gör att ett nej ger vänstern både politiska möjligheter, och ansvar. Det måste vi redan nu fundera över hur vi ska förvalta.

Två saker är avgörande:

1) Nejet måste respekteras. Det är inte acceptabelt att EU försöker köra över ländernas demokratiska rätt att tacka nej till en ny konstitution. Det gör att även beslutet om att godta konstitutionen i den svenska riksdagen måste ställas in.

2) Vi måste kräva förändringar i EU:s kärna. Fördraget måste i framtida omförhandlingar göras politiskt neutralt. Formuleringar om den fria marknadens överhöghet, monetaristisk ekonomisk politik och avregleringar hör inte hemma i fördrag som reglerar internationella plikter för länder. Vi bör kräva demokratisering istället för centralism, respekt för FN och nedrustning istället för militarism och större frihet för medlemsländerna inom EU.

Om vänstern någonsin ska ha möjlighet att förändra EU i den riktningen, så är det efter att konstitutionen har avvisats. Då finns det politiska trycket för förändring i flera länder. Då skapas en grundläggande kris för dagens EU och därmed ett politiskt läge för förändring som inte lär återkomma på länge.
Sådana krav på förändringar blir också en sanningens minut för EU:s socialdemokrater, som i teorin hävdar att EU kan användas för att föra en progressiv politik. Kommer de att stödja förändringar som skulle göra det möjligt, eller kommer de att försöka försvara en i grunden marknadsliberal konstitution?