Demonstrationen, som initierats av shialedaren Muqtada al-Sadr, krävde också en snabb rättegång mot Saddam Hussein och återinförandet av el och vatten till alla irakier. Al-Sadr ledde tidigare en milis som gjorde militärt motstånd mot oppositionen, men fick ge sig för övermakten.
Det ser alltså ut att växa en allt tydligare spricka, mellan de shiagrupper som vill att USA stannar och dem som kräver ett snabbt tillbakadragande av trupperna. Kanske är det så att al-Sadr kan vinna politiskt det han förlorat militärt.
Demonstrationen ägde rum den 9 april, då det officiella Irak firade tvåårsdagen av ”befrielsen”. Bilder av president Bush, Tony Blair och Saddam Hussein bars under texten ”Internationella terrorister”.
Samtidigt kom uppgifter från New York Times, att USA planerar ett tillbakadragande av trupper 2006. Då skulle, enligt en anonym källa på försvarsdepartementet i Washington, trupperna minskats till en fjärdedel i takt med att ”Iraks egna säkerhetstyrkor” blivit så starka att de själva kan ansvara för landets säkerhet. För tillfället är cirka 140 000 USA-soldater stationerade i Irak. Brittiska The Independent talar om en minskning från 142 000 till cirka 105 000 trupper 2006.
Uppgifterna dementerades dock samma dag av USA:s försvarsminsiter Donald Rumsfeld.

”Vi har en segerstrategi”
– Vi har faktiskt ingen tillbakdragningsstrategi. Vi har en segerstrategi. Vi finns här för att uppfylla uppgiften att föra in landet på demokratins, frihetens och den representativa regeringens väg, sade Rumsfeld till reportar från bland annat den franska nyhetsbyrån AFP.
I veckan valde också det irakiska parlamentet president och regering. President blev som väntat den kurdiska Puk-politikern Jalal Talabani. Enligt brittiska BBC är Talabani ”en slipad politiker” som är känd för sin förmåga att ”byta allianser, vänner och fiender”. BBC-artikeln pryds av en bild där Talabani till och med skakar hand med Saddam Hussein – då vän, nu ärkefiende.
I ett av sina första uttalanden, i en intervju med CNN, gjorde Talabani klart att han trots protester önskade ha USA-trupperna kvar i sin helhet i minst två år till. Fram till de egna säkerhetsstyrkorna utvecklats är irakierna, enligt Talabani, ”hänvisade till den USA-ledda koalitionen för skydd mot terrorister och inblandning utifrån”.
Inblandning utifrån av ett annat slag pekar forskaren Ian Rutledge på i en artikel i Financial Times, som sätter dagens skyhöga oljepris – det högsta nominella priset någonsin – i samband med USA:s invasion av Irak. Med citat från Bushadministrationen och energirådgivare visar han hur det tidigt planerades för det kommande höga oljepriset och hur USA oroade sig för stegringen, som kom samtidigt som landet konsumerade mer olja än någonsin tidigare. Enligt Exxonmobils tidigare chef i området kontaktades bolaget av irakiska exilpolitiker som sade rakt ut att ”ni kan få vår olja om vi kan komma tillbaka dit”. Men Rutledge citerar en annan oljedirektör från USA som lär ha sagt att ”det hela visade sig vara mer komplicerat än någon anat”.
”I stället för den förväntade snabba expansionen av Iraks oljeproduktionen efter invasionen /…/ har det fortsatta våldet från upprorsmännen förhindrat Iraks oljeproduktion att ens komma upp till nivåerna innan invasionen”, skriver Rutledge, som drar slutsatsen att ”USA gått till krig för oljan men förlorat”.
Den nya regeringen förväntas nu arbeta fram en ”permanent konstitution” innan den 15 augusti. Enligt många bedömare kommer den att baseras på tidigare ståthållare Paul Bremers ”övergångskonstitution” med 100 order för att privatisera Irak. Ghali Hassan, irakier i exil i Australien, skriver på countercurrents.org, att vad som väntar är: • privatisering av Iraks 200 statsägda företag • 100 procents utländskt ägande av irakiska företag tillåts, inget företräde för lokala företag gentemot utländska vid upphandling • obegränsad, skattefri utdelning på vinster och andra tillgångar • 40-åriga ägarlicenser.