Norrlandsförfattare har med tiden alltmer blivit liktydigt med Västerbottensförfattare.
Och såna som Torgny Lindgren, Sara Lidman och P O Enquist går ju heller inte direkt av för hackor. Eller för den delen Kurt Salomonson.
Men det innebär också att andra Norrlandsförfattare oförtjänt hamnat i skuggan. Till dem hör Albert Viksten (1989–1969).
Handlingen i hans böcker utspelar sig merendels i norrländsk miljö, men han var en stridbar förkämpe för norrländska intressen även i många andra sammanhang.
Viksten föreläste om Norrland, debatterade om Norrland och var så småningom också med om att dra igång Norrlandsförbundet.
I den norrländska arbetarpressens lägg från 1930- och -40-talet hittar man ofta hans inlägg under signaturen Arvino.
Men med samma rätt som han kan kallas Norrlandsförkämpe och arbetarförfattare, kan han också betecknas som en av våra stora naturskildrare. Berättelserna från Alaska och Norra Ishavet placerar honom i samma fack som Jack London. Som väckarklocka mot miljöförstöring, till exempel i Tankar vid en dödsdömd sjö, hörde han till dem som var ovanligt tidigt ute.
Innan han började skriva hade han arbetat som kolare och timmerflottare. Men han väcktes tidigt för politiska frågor, blev journalist på Nya Norrland i Sollefteå (senare en tid även på Norrskensflamman) under dess vänstersocialdemokratiska period, spelade en central roll under hungerdemonstrationerna i Ådalen våren 1917 och satt även som sekreterare på den kongress i Sollefteå året därpå då Skogs- och Flottnings bildades.
Bland hans mest lästa böcker märks romaner som Timmer och Byfolket, naturskildringen Bäverbäcken och den självbiografiska Vindkantring som bland annat skildrar hans första lärospån som utfattig journalist men även den så kallade Holastriden: Hur reaktionära krafter försökte kväsa den av liberalen Johan Sandler grundade folkhögskolan i Ådalen.
I dag är Albert Viksten i stort sett bortglömd. Men på 1940- och -50-talet spreds hans böcker över landet, i upplagor som de flesta av vår tids litteratörer bara kan drömma om.
Inte minst på landsbygden konkurrerade han – tack vare Folket i Bilds satsning på kvalitetslitteratur åt folket – framgångsrikt, inte bara med Bernhard Nordh och Sven-Edvin Salje utan också med Moa Martinson, Jan Fridegård och självaste Vilhelm Moberg om läsarna.