I motsats till vilken annan sekt eller kyrka som helst, leds katolicismen (1,1 miljard troende) av en världschef, som deklarerats såsom ofelbar. Påven dikterar hur katoliker ska tro och leva. Man kan därför inte tala om katolicismens spektakulära återgång till ett reaktionärt synsätt utan att tala om påven. Den aktuelle chefen för en miljard troende anses vara modern, och framför ett tvetydigt socialt budskap.
Den katolska kyrkans påve, Johannes Paulus II, kom till makten i slutet av 1978, när Västeuropa befann sig i en förvirrad situation. Det var en period då arbetslösheten permanentades, det kalla kriget framstod som absurt, och extremvänsterns terroraktioner beredde marken för kristdemokrater och andra högerpartier. Den som ser den nu åldrade påven kan ha svårt att föreställa sig att samme man en gång var känd för sin charm och styrka. Faktum är att påven själv till stor del medvetet byggt sin publika image. Det går inte att bortse från att Karol Wojtyla, som tog sig namnet Johannes Paulus II, under tiotalet år varit teaterskådespelare och pjäsförfattare. Han utnyttjade sina talanger, då han regisserade sina uppträdanden på världsscenen, och han omskapade sin egen biografi. Exempelvis legenden om påven som fabriksarbetare för att finansiera sina studier. Verkligheten var mycket annorlunda. Under 1942, då Polen var ockuperat av Hitler-Tyskland, anmälde sig Karol Wojtyla som frivillig till arbete hos Solvay, en kemisk fabrik med den tyska krigsindustrin som uppdragsgivare. Tack vare jobbet kunde han röra sig fritt dag som natt, fick hyfsat betalt, extra ransoneringskuponger, och slapp trakasserier av Gestapo och SS. Den polsk-judiske författaren, Marek Halter, som nyligen frågade Wojtyla om han utnyttjat sin situation för att rädda judar, fick till svar: ”Jag kan inte berömma mig av gärningar jag inte gjort”. Men det hindrade inte att ett rykte började spridas. Påven skulle ha deltagit i motståndsrörelsen, gömt judar, tillverkat falska identitetshandlingar åt dem. Vem som ligger bakom de ryktena är obekant.
Johannes Paulus II har som påve styrt kyrkan som en auktoritär stalinist. Men han har skickligt använt sig av både humor och känslosamhet, när han bjudit på sina moralkakor. Tills helt nyligen trodde många att han var progressiv och stod på de förtrycktas sida. Det var en image som var ägnad att ge en acceptabel mediabild. Men för att möjliggöra ”en ny evangelisering” har påven inte dragit sig för att med förakt angripa vänsterkatoliker och hårt fördöma ”befrielseteologiska” bibeltolkningar, till stöd för arbetarklassens kamp i tredje världen. Prästutbildningen har blivit mer bokstavstrogen. Johannes Paulus II har systematiskt valt att utse reaktionära kardinaler och biskopar, och energiskt stött tillkomsten av ultrakonservativa, ofta fascistoida, regeringar. Påven ingriper ensidigt i politiken, trots att han varken läser tidningar eller tittar på tv. Hans viktigaste ledstjärna är antikommunismen. Och på det området fann han en partner i USA-presidenten Ronald Reagan. Efter att ha blivit stats-chef i januari 1981, bad Reagan påven att hålla honom informerad om utvecklingen i Polen med tanke på Solidaritet. Det var början på en intressegemenskap mellan Vatikanen och Washington som inte var slumpmässig.
Ronald Reagans mor var protestant, fadern katolsk arbetare. I början av sin ämbetstid utnämnde han katoliker på de flesta tunga utrikespolitiska posterna: Alexander Haig som utrikesminister, William Clark till Högsta domstolen och William Casey som ledare för CIA. Reagans målsättning med alliansen med Vatikanstaten bestämdes den 30 januari 1981. Polen skulle destabiliseras, i förhoppningen att det skulle smitta landets kommunistiska grannar. Det var inte religiös dogmatism som dikterade USA:s handlande: samtidigt effektuerade Reaganadministrationen den underjordiska hjälpen till talibaner, som kämpade mot Sovjetunionens arméer i Afghanistan. På den verbala nivån handlade det om att sätta likhetstecken mellan ”mänskliga rättigheter” och ”amerikansk utrikespolitik” hos gemene man.
Sedan våren 1981 träffade Reagans diplomater regelbundet påven i Vatikanen, för att utbyta information om Östeuropa, Nicaragua, Chile, Argentina och Balkan. Och Johannes Paulus II:s ”nya evangelisering” vann terräng. Inte bara de mest inflytelserika befrielseteologerna likviderades, mördarna hittades aldrig. Men i samma veva, och på påvens uttryckliga begäran, ökade Förenta staternas religiösa modell, även om den är protestantisk, sitt inflytande i Latinamerika och Europa. På vår kontinent har det lett till bönegrupper och ”omvändelser”. Antiabortpatrullernas träning och taktik leds direkt från USA. I dessa grupper hittar vi lydiga, hängivna, apolitiserade och infantiliserade präster och lekmän, som ger Johannes Paulus II dundrande applåder överallt där han visar sig. Betraktar vi händelseutvecklingen de senaste 20 åren är Vatikanens och Washingtons intressegemenskap iögonfallande. Skadeverkningarna visar till vilken grad inte bara katolikerna men också merparten av västländerna låtit sig dras vid näsan.
Men, som alla totalitära system, är också Johannes Paulus II:s en koloss på lerfötter. Vatikanen har börjat vackla. Kvinnorna känner sig förnekade. De unga, som ännu igår var hypnotiserade av den Store Skådespelarens charm och idrottsliga fysik, ser idag mest påven som en mycket gammal, skakig herre, oförmögen att artikulera sina ord. Å andra sidan, om Latinamerikas politiska förnyelse bekräftas – kontinenten representerar snart majoriteten av katolsk kultur i världen – finns alla möjligheter.
Av: Anne-Emmannelle Kervalla
Katolska kyrkan förlorar snabbt anhängare
Latinamerika har gått från att inom den katolska kyrkan betraktas som ”hoppets kontinent” till en kontinent av bekymmer. Detta eftersom antalet människor som lämnar kyrkan är så stort att det kan leda till stora problem för katolicismen inom en snar framtid.
Fortfarande lever nästan hälften av världens dryga miljard katoliker i Latin-amerika. Men ett stort antal studier visar samtidigt att andelen katoliker snabbt minskar över hela kontinenten.
I Brasilien, det land i världen som har flest katoliker, tillhör ungefär 100 av de 180 miljoner invånarna kyrkan. Men siffrorna är snabbt på väg nedåt då nästan en halv miljon människor om året lämnar katolska kyrkan.
I Colombia var nästan hela befolkningen katoliker på 1950-talet. Men i dag bekänner sig bara två av tre till katolicismen.
Särskilt tydlig är utvecklingen i Guatemala, där nästan en tredjedel av de tolv miljoner invånarna lämnat kyrkan. De flesta har istället konverterat till evangeliska samfund.
Elio Masferrer, ordförande för Latin-amerikanska förbundet för religionsstudier, menar dock att det inte handlar om att befolkningen förlorat sin tro. Snarare handlar det om att katolska kyrkan håller på att förlora sitt grepp om vad han beskriver som ”den religiösa marknaden”.
– Om kyrkan inte förändrar sina centraliserade strukturer och sitt auktoritära budskap, kommer den att genomlida en verklig kollaps i Latinamerika inom ungefär 15 år, säger Masferrer till IPS.
Israel Batista, generalsekreterare för Latinamerikas kyrkoråd, CLAI, påpekar att över 15 procent av kontinentens befolkning i dag tillhör olika evangeliska kyrkor – och att dessa upplevt ett enormt uppsving de senaste årtiondena.
Sedan den nuvarande påven Johannes Paulus II utnämndes 1978, har antalet katoliker i världen ökat från 758 miljoner till nuvarande 1,07 miljarder. Men dessa siffror tar inte hänsyn till den globala befolkningsökningen. Sanningen är att 1978 var 17,9 procent av världens befolkning katoliker – medan andelen i dag sjunkit till 17,2 procent. Dessutom har många människor som döpts till katoliker – och därför räknas till gemenskapen av Vatikanen – senare lämnat kyrkan. Under denna tidsperiod har också färre präster ordinerats av kyrkan och antalet nunnor har minskat med över 20 procent.
– Oavsett hur man studerar det visar statistiken att katolska kyrkan är på nedgång globalt. Och Latinamerika har spelat en stor roll i detta, säger Masferrer.
Han pekar på annan statistik som visar skillnaderna mellan den katolska kyrkan och regionens evangeliska motsvarigheter. I Mexiko går det exempelvis en katolsk präst på 7 200 troende, medan de evangeliska kyrkorna har en pastor per 230 anhängare. Pastorerna har dessutom en genomsnittsålder på 32 år, medan de katolska prästerna i genomsnitt är 65 år gamla.
Israel Batista menar att ett av de främsta misstagen som gjorts av katolska kyrkan i Latinamerika är att man förlorat kontakten med de fattiga – som istället blivit välkomnade av de evangeliska kyrkorna.
Även påven själv har bett de katolska kyrkoledarna i Latinamerika att uppmärksamma ”problemet med sekterna”, som är den term kyrkan använder för de evangeliska församlingarna.
En av de strategier han föreslog var att skapa ett katolskt latinamerikansk tv-nätverk.
Masferrer menar dock att katolska kyrkan kommer att fortsätta att förlora medlemmar om man inte genomför en mer genomgående förändring.
– Människor känner sig uteslutna från en kyrka som fördömer skilsmässor och inte vill lyssna, är auktoritär och motsätter sig användandet av kondomer, samt inte vill anpassa sig till tiden och människornas verkliga behov, säger han.
Av: Diego Cevallos/IPS