Ofvandahls hovkonditori är ett av Uppsalas äldsta. Enligt marknadsföringen ska det ha grundats 1878, och mannen som slår sig ned vid bordet intill mitt ser ut att vara en kvarleva från samma tid. Inte för att han tycks vara mycket äldre än fyrtio. Inte heller för att han har yviga polisonger och breda mustascher – även om det såklart bidrar. Utan främst för att han har på sig en mörkblå uniform av årsmodell 1873, som under Ofvandahls barndom bars av artilleriets officerare. Hans bordskamrat är yngre, strax under trettio, och välklädd på ett mer okonstlat sätt. De slår sig ned mitt emot varandra i sällskap med ett par bakelser.
Männen talar om sina studier och karriärer, om ”sittningar” och ”trevliga damer”, om Romarrikets uppgång och fall och lämpliga appar för att att hålla latinet vid liv. De berömmer bakverken – de tycks veta vad alla heter – och köper varsin katalan. Av samtalet framgår att mannen med mustascherna inte bor i Uppsala och inte alltid är klädd i uniform. Han har rest hit med en militärhistorisk förening för att skjuta kanonsalut under vinterpromotionen – en ceremoni där nydisputerade forskare vid Uppsala universitet sätter på sig sina höga hattar för första gången. Just nu är det uppehåll i eldgivningen och han passar på att träffa den yngre mannen, som han inte har sett på länge.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Uppsala är Uppsala och egentligen är det inget märkvärdigt med situationen. Staden har länge varit en högborg för konservativa nostalgiker och militärhistoriskt överintresserade män. Redan under 1800-talet samlades landets intellektuella elit vid Uppsala högar för att klä ut sig till vikingar och dricka mjöd – än i dag finns ett gäng som tränar strid med svärd och yxa i parken bakom universitetsbiblioteket. Andra nöjer sig med att blicka hundra år bakåt: det finns knappast någon annan svensk stad där så många unga män bär portfölj och tweedkavaj. En självklar mötesplats för tweedkavajerna är den borgerliga studentföreningen Heimdal, döpt efter en asagud under sent 1800-tal.
Men något är annorlunda den här gången – och det är självklarheten med vilken dessa två ärkeupsaliensare talar om sitt engagemang i Sverigedemokraterna. Den äldre mannen, som tydligen arbetar åt en av partiets mer namnkunniga riksdagsledamöter, intar snabbt rollen som mentor – han tipsar om tjänster och politiska uppdrag som finns att söka i Stockholm och Botkyrka. När en annan artillerist i 1800-talsdräkt vandrar förbi i sällskap med en liten semla presenterar den äldre mannen sin vän som ”en högst lovande ung man”. När mannen med semlan har försvunnit går samtalet över till relationer. Det sägs saker som jag inte kan avslöja här – männen talar öppet inför mig och jag vill inte svika förtroendet – men man kan konstatera att männens värld är en manlig värld, och att kvinnor är en annan sorts väsen.
Det är på Ofvandahls som vidden av det politiska paradigmskiftet går upp för mig. Visst har borgerligheten anpassat sig efter SD. Men SD håller också på att förvandlas till ett borgerligt parti. Den yngre mannen tycks ha siktet inställt på politiken – först ska han bara skriva klart sin uppsats i antik historia, och hämta ut sin juristexamen. Förändringen som inleddes när fyra studenter i Lund tog över ett nazistiskt parti går mot sin fullbordan. Männen på Ofvandahls tillhör inte globaliseringens förlorare, de tycks snarare uppleva att världen ligger för deras fötter. De samhällsgrupper som fört partiet till makten – arbetarmännen och den nedläggningshotade glesbygden – är påtagligt frånvarande i samtalet. I stället handlar det om politiska strategier, kontakter och medieutspel. Männen på Ofvandahls är inte arga, de är segervissa. För att långsiktigt ta kontroll över samhället måste man byta ut alla tjänstemän inom den statliga administrationen och ersätta dem med sitt eget folk. Det är inget som sker i en handvändning: de påminner varandra om att ”sossarna har arbetat i hundra år på att förstöra vårt land”, och att det kan ta lika lång tid att få landet i skick igen. Hundra år av förfall – talar de om demokratins historia i Sverige? Eller talar de om splittringen under tidigt 1900-tal, när borgerligheten delade sig i en parlamentarisk och en auktoritär, antidemokratisk falang? På Rosenbad har såren börjat läka.
I Uppsala ekar kanonerna.
Petter Hellström är idé- och lärdomshistoriker vid Uppsala universitet.
