Besökaren möter en oansenlig byggnad bredvid den slitna pendeltågsstationen Hofplein i Rotterdam. Enbart den märkliga dörren med Socialistiska partiets symbol, tomaten, förråder att det inte är ett av de vanliga kontoren. Innanför dessa dörrar på Vijverhofstraat 65 huserar det förmodligen mest lyckade exemplet på partibygge i Europa idag.
Det finns större vänsterpartier. Och det finns verkligen mer kända. Men det finns inget som, mitt i det cyniska europeiska högerklimatet, lyckats växa i styrka och omfång som Socialistiska partiet. SP hade 15 000 medlemmar 1992. Idag har man 44 000 och är landets tredje största parti medlemsmässigt. Nästan hälften har kommit de senaste fem åren. Av medlemmarna är 38 procent aktiva i någon av de 115 partiföreningarna, enligt partiets egna enkäter.
– Jag kan tala om varför. Om man jämför här i Nederländerna är Socialistiska partiet helt överlägset på att organisera, och det överskrider alla kulturella gränser, säger Hans van Heijningen.
van Heijningen är en veteran i arbetet med internationell solidaritet. Samme man startade den holländska fredsrörelsen fem dagar efter 11 september 2001. Vänstermiljön kan han utan och innan. SP har brutit med vänsterns introverta sätt att arbeta, menar han. Den autonoma vänstern i Holland är fokuserad på att hålla en subkultur igång. Och Groen links, en EU-positiv fusion av De gröna och de tidigare kommunisterna, är komplett ointresserat av vanligt folk. Hans van Heijningen berättar att han alltid betraktat vänstern i Nederländerna som ineffektiv och ointressant.
– Men så är det inte med SP. De har en ”no-nonsense”-inställning till alla frågor. De tänker alltid praktiskt. Och de är alltid bra på att argumentera.
Cecile Visscher är ordförande i parlamentsgruppen i Hertogebosch. Hon lägger tyngdpunkten på sättet partiet kommunicerar med folk.
– Vänstern talar ofta över huvudet på folk. De gör det för att det är enklare. Allt blir mer komplicerat om man skall ta in folks verklighet. Men när du väl börjar prata med människor som inte är politiskt aktiva blir det klart att de förstår vad som händer i världen.
Det låter enkelt, som hämtat ur en instruktionsbok för PR-konsulter. Men SP är allt annat än ett spontant projekt. Det är ett parti med tydliga prioriteringar och en metodik.
Till att börja med är SP ett parti med stark antietablissemangsprägel. Vid det parlamentariska genombrottet 1994 var huvudparollen, med udden mot alla ekonomiska försämringar, ”Rösta nej! Rösta på SP”. Partiet är starkt EU-kritiskt, med en speciellt hård vinkel på EU:s byråkrati. Den senaste valparollen, ”Sätt en vakthund i Bryssel!” ackompanjeras av en tecknad video med en hund i ett flygblan som släpper tomater över dyra EU-projekt och centralbyråkrater. Våren 2004 pågår de första mötena inför valet 2006. Rosita van Geilswyck från partistyrelsen kör en power point-presentation över valets delmål. Jämfört med en vanlig valupptakt läggs ett tydligt fokus på medlemmarna. Hur deras kunskap skall vidareutvecklas och hur nya människor skall kunna komma in.
– Hur mycket vi än får att göra, skall vi inte glömma våra medlemmar. Tiden det tar får vi tillbaka i framtiden, säger van Geilswyck.
Medlemsvård är något centralt i SP. Varje ny medlem hälsas välkommen med ett hembesök av ordföranden i föreningen och en liten symbolisk present. När en lokalavdelning startar måste det finnas en kärna av människor som fungerar bra tillsammans och åtminstone 50 medlemmar på orten, så att aktivitet blir meningsfull.
Hans van Leuwen är ansvarig för kontakten med lokalavdelningarna. Han gör tydligt att partiets första prioritet är att organisera människor för konkret förändring lokalt och att allt skall ses i relation till detta huvudmål.
– Det är lätt att ägna 24 timmar om dygnet åt parlamentet, men varför skall man göra det? Så viktigt är det inte. I början tar det förstås tid att komma in i arbetet, men efter tolv år i parlamentet kan jag ägna mig åt det två timmar i veckan.
Socialistiska partiets fokus på lokal aktivism kommer direkt av partiets historia som ett nätverk av lokala aktivister. För varje framgång som lett till fler platser i parlamenten och fler medlemmar krävs stora ansträngningar för att ”scouta” – hitta folk som är lämpade att representera partiet och träna upp kandidater.
– När vi tränar upp nya parlamentariker har vi en central del som ingen får missa: ”Hur du läser din kalender”. Hur prioriterar du enligt SP:s profil? Hur gör du för att ha kontakt med folk utanför parlamentet?
SP har ett internt slagord för sina ”fractions” – partiets parlamentsgrupper: No fraction without action. Hans van Leuwen säger att han själv måste få vara aktiv lokalt för att inte tappa känslan. Förra veckan var han med i en liten aktion tillsammans med sex arga mödrar till elever vid en skola där miljöfarliga transporter hotade barnens säkerhet.
– Det var kul och problemet med vägen var löst samma eftermiddag.
Mycket av SP:s aktivism utgår från kommunala frågor: trafik, miljö och bostadsfrågor. Det är logiskt på två sätt. Dels har SP nu bara möjlighet att verkligen påverka lokalt, medan den nationella politiken domineras av högern, och dels har folk betydligt lättare att engagera sig i sin egen bakgård. En typisk SP-aktion är att protestera när ett bostadshus rivs för att ge plats åt en parkeringsplats eller lyxlägenheter.
– Jag kommer ihåg en gång: Vi fick reda på att ett hus i kvarteret skulle rivas under ett SP-möte i Leidschendam Voorburg. Vi avslutade mötet och gick och knackade dörr för att höra vad folk tyckte. Redan samma kväll hade vi samlat 35 personer i en kommitté för att rädda huset. Det är sällan svårt att få med sig folk om man jobbar på det sättet. Av 120 personer som bodde i kvarteret blev kanske 70 engagerade. Men kom ihåg: det är en annan sak än att värva folk som medlemmar. För många räcker det att rädda sitt hus eller grannens, men det är alltid säg tre eller fyra som engagerar sig i partiet. I alla fall… vi räddade huset och sedan hade vi fest!
Det förvånar att en sån fråga som att rädda hus är en typisk aktivitet för ett så arbetarklassbaserat parti. Vad gör man om det är hus i ett överklassområde som rivs hänsynslöst?
– Det är ingen fara. Det händer aldrig, säger van Leuwen och skrattar.
Socialistiska partiet är Hollands rikaste parti. Det beror framför allt på partiskatten. 2004 stod den för 2,23 miljoner euro (20 miljoner svenska kronor) eller 39 procent av partiets intäkter. Tillsammans med 15 procent frivilliga bidrag står självfinansiering för över hälften av partiets intäkter.
Som SP resonerar finns det flera skäl till att ha en partiskatt. Först och främst tillåter partiskatten partiet att vara det som man vill vara. Ingenting är gratis, inte ens för ett parti med många aktivister. För det andra är partiskatten en rättviseprincip som håller partiet samman.
– Och en bonus är att den håller karriäristerna borta, säger Hans van Leuwen.
Partiskatten är obönhörlig och mycket enkel: alla som avlönas av parlamentet lämnar in hela sin lön och får tillbaka pengar motsvarande en lärarlön, cirka 20 000 kronor.
Att vara det parti man vill vara handlar om att ha rätt resurser, menar van Leuwen.
Partiet har ett eget tryckeri i källaren på det centrala högkvarteret. Tack vare det kan partiet distribuera ett flygblad nationellt med en dags varsel. Partiet köper mycket annonsplats och reklamtid både i radio och tv. Partiordföranden Jan Marijnissen turnerar med jämna mellanrum runt i landet och håller offentliga möten. En hel avdelning i huset på Vijverhofstraat 65 producerar interntidningen Tribune och webbsajten http://www.sp.nl, som har vunnit priser som Hollands bästa politiska internetsajt. Sajten har 8 000 besökare per dag.
Hösten 2004 var ”het” i Nederländerna. Högerregeringen föreslog stora nedskärningar i a-kassan, sjukförsäkringen och pensionssystemet. Den 2 oktober korkade 300 000 demonstranter igen Amsterdams gator under den största demonstrationen på årtionden. Protesten var till och med större än demonstrationen den 15 februari 2003. Men än så länge har inte den politiska vinden vänt.
Regeringen är en av de mest beslutsamma när det gäller att driva igenom den nyliberala agendan. Däremot har Socialistiska partiets arbete börjat vända avpolitiseringen. 60 procent av holländarna uppgav att de var motståndare till regeringens ekonomiska politik.
Det viktigaste är kanske att SP har gaskat upp hela vänstern, säger Paul Day, ordförande för lokalavdelningen i Leiden. Det socialdemokratiska PdSA har länge varit ett parti som stött åtstramningspolitiken och EU-anpassningen. Den sociala modellen med statlig inkomstpolitik har gett fackföreningar en mer passiv roll än i Sverige. SP:s fackliga aktivitet, och framför allt dess opinionsarbete bland folk, pressar socialdemokratin åt vänster.
– När de förlorade det förra valet började de att medvetet kopiera oss, säger Paul Day. De tog vår attityd och våra arbetsmetoder. Tidigare brydde de sig inte om vad folk tyckte. Nu rör de sig ute bland folk.
Sakta vänder utvecklingen. En dag är det slut med den nyliberala politiken i Holland.
Bakgrund: Socialistiska partiet
Socialistiska partiet i Nederländerna grundades 1972, i samband med solidaritetsaktioner för en hamnstrejk. Partiet var i praktiken ett nätverk av lokala aktivister influerade av maoismen. Gradvis rörde man sig bort från marxism-leninismen och de kinesiska influenserna.
1975 bestämde sig partiet för att ställa upp till lokala val. Under slutet av 1980-talet lades all energi på att bygga ett nationellt parti.
Det nationella parlamentariska genombrottet kom 1994, då partiet fick två representanter i andra kammaren. Sedan dess har man ökat stadigt i varje val, från 1,3 procent 1994 till 7,0 procent i EU-parlamentsvalet i juni 2004.
