Sverige har sorg. I dagsläget verkar det omöjligt att ta reda på hur många svenskar som dött men att de kan komma att räknas i tusental verkar tyvärr möjligt. Flamman sörjer med de drabbade.
Redan har vänsterdiskussioner på internet startat om att det skulle ligga någon slags hyckleri i att inte tala lika mycket om de tusentals som dött i Irak, som alla dem som nu drabbats av flodvågen, tsunamin. Det är en inskränkt diskussion som inte begriper sig på varken hur människors psyke fungerar eller vardagsproblem. För de drabbade, och alla vi som känner till någon som drabbats, är detta en chock och vår sorg är äkta. Att ifrågasätta den är bara korkat. Att våra medier ljuger om vad folket i Irak nu drabbas av är ingen anledning att nedvärdera det viktiga sorgerarbete både enskilda och vår nation nu blivit tvungna ta tag i.
Från höger har också katastrofen utnyttjats på ett sätt som ger en besk eftersmak. Knappt hade rapporterna börjat ramla innan Rapports förste politiske reporter K.G. Bergström, före detta kommunalpolitiker för moderaterna, gick till attack och anklagade regeringen för brist på handlingskraft. Han angav tonen och snart haglade avgångskrav på tv:s och radios debattavdelningar. Att det finns en politisk dimension i den osande kritik regeringen nu får utstå känns uppenbart. Även om de borgerliga partiledarna legat lågt har de borgerliga tidningarna rasat mot regeringen. Det vore förödande för Sverige om denna tragedi i förlängningen skulle leda till en borgerlig regering och en omänskligare politik.
Tyvärr får också regeringen en hel del skylla sig själv att den nu får utstå detta. Utrikeminister Laila Freivalds har varit en veritabel mediekatastrof under hela processen. Stel och omänsklig har hon svarat undvikande på frågot och inte förrän efter åtskilliga dagar kunde hon erkänna att regeringen blivit tagen på sängen av katastrofens omfattning. Folk skulle troligtvis ha haft långt större förtroende för regeringen i denna fråga om den tidigt gått ut och sagt att den inte tidigt nog förstått vad som skett men att den nu kommer att göra allt vad den kan för att hjälpa. Dessutom måste en minister i ett hårt drabbat land kunna visa på medmänsklighet och sympati med de drabbade, annars försvinner förtroendet.

Men trots allt. Kraven att ett litet land som Sverige ska kunna ha full beredskap för en sådan enorm katastrof som denna är för högt ställda. Aftonbladets ”teateravslöjande” om Freivalds känns sökt, även om uppgiften om att det skulle ha tagit henne mer än 30 timmar innan hon gick till jobbet efter beskedet om katastrofen känns besvärande.
Den solidaritet det svenska folket nu visar de drabbade i insamlingar är oerhört stark och välgörande. Från vänsterhåll bör vi uppmuntra och bidra i dessa. Många av vänsterns viktigaste frågor vinner på att människors sympatier med drabbade områden ökar. Att det är viktigt med hjälp till fattiga länder, att en stark offentlig sektor är viktig i katastrofsituationer och att oavsett vem som drabbas – thailändare, lankhes eller svensk – är det en katastrof. Och naturligtvis framför allt: för att vi också är människor av kött och blod, som mist anhöriga eller drabbats av katastroden indirekt. Människor som sörjer och vill hjälpa till, inte bara peka åt ett annat håll och påpeka att ”detta är minst lika viktigt”. Denna våg av solidaritet kommer att göra svenskarna mer känsliga för exempelvis folket i Iraks lidanden, inte mindre.
Några påpekanden om de svenska stora etermediernas bevakning tål att göras. Först var bevakningen oinformerad och i princip felaktig. Inga svenskar verkar ha dött var budskapet från det första nyhetstelegrammet på text-tv. Också tv-nyheternas inslag på katastrofkvällen var förvånansvärt intetsägande vad gäller katastrofens omfattning. Strax därefter, när det gått upp för nyhetsredaktionerna att många svenskar saknades, övergick nyhetssändningarna till att bara handla om svenskar. Också detta kändes fel när den fattiga lokalbefolkningen i de drabbade länderna lidit enorma förluster. BBC World var till exempel mycket tidigt ute och visade djuplodande reportage från vart och ett av de länder som drabbats med lokalbefolkningen i fokus. Det tog svensk tv ett dygn till att göra detsamma.
Tsunamivågen gjorde ingen skillnad på fattig och rik. Den drog med sig den fattige fiskarens barn tillsammans med den rike svenske företagarens. Människor gråter lika hjärtskärande när deras närmaste dör, oavsett plånbokens storlek. För några sekunder upphävdes det globala klassamhället och vi svenskar fick en smärtsam insikt i många fattiga länders vardag. Det är en lärdom om att verklig mänsklighet endast existerar när klassgränser och etniska skrankor upphävs. Det känns idag bara så smärtsamt och onödigt att den insikten har krävt hundratusentals människoliv. Nu gäller det att upprätthålla den gemensamma solidaritet katastrofen skapat mellan världens drabbade.
Nu är det viktigt att ge hjälporganisationerna möjlighet till ett långsiktigt arbete det närmaste året. Men det är ett ofrånkomligt krav att hela den fattiga världens skulder ska avskrivas. Kan man tänka sig ett bättre stöd till folket i de drabbade länderna?