Ockupation, massakrer och motstånd i Irak, vänsterframgångar i Latinamerika och en internationell medievärld som bara tjatade om ”möjligheter till fred” när palestiniernas historiske ledare avled. 2004 års utrikesnyheter blandade hopp och förtvivlan för den som inte lyckönskar USA:s diktat i världen.
Även om det bara blir återupprepningar tjänar en årskrönika sitt syfte. Det ger en tydlig överblick och någon slags mönster kan skönjas. Vart är världen på väg? Flammanläsare bör ha fått en aning genom att följa vår utrikesbevakning 2004.
Utrikesnyhetsåret för Flamman började med att ockupationsmakten och dess samarbetsmän i Irak arresterade Saddam Hussein i december 2003. I tv fick tittarna skåda glädjescener, bland annat vajade det irakiska kommunistpartiets fana bland de firande.
Arresterandet var kulmen på ett olagligt angreppskrig och en olaglig ockupation. Att diktatorer faller är bra, men när de ersätts med nya diktatorer och ockupanter? På många sätt var det i en upp-och-ned-vänd värld som krigsmotståndarna vaknade efter nyårsafton, med kommunister och kurdiska nationalister som USA:s republikanska hökars vänner i Irak.
Flamman kunde berätta att Saddam Hussein inte greps tack vare USA:s högteknologiska underrättelsetjänst, utan att han användes som en bricka i förhandlingar om utväxlingar. Vi kunde tidigt berätta att de som bekämpade ockupationen inte bara var, som de då hette ”rester av Saddamtrogna och utländska terrorister”, utan var på väg att bli en bred befrielserörelse. Detta, som även USA:s elittidningar rapporterat om sedan länge, har inte nått fram till många svenska medier.
Här läggs fortfarande ”demokrater mot terrorister”-filtret över all Irakbevakning.
Frågan om Irak blev på många sätt en vattendelare för vänstern under året; mellan de som helt och hållet tar avstånd från ockupationen och de som vill använda denna ”öppning” till att demokratisera landet och ”stärka klasskampen”, i samarbete med den av USA tillsatta Allawiregimen.
Diskussionen lär fortsätta under året, inte minst i vänsterpartiet där båda uppfattningarna finns representerade.
Förhoppningsvis kan Flammans debattsidor bli ett forum för denna viktiga fråga som kommit en hel del i skymundan från de stora svallvågor som skapats av Jan Josefssons ”avslöjanden”, motsättningarna i partiet och Gudrun Schymans avhopp.
Under året fortsatte den världsomspännande globala rättviserörelsen med lokala och internationella sociala forum. Dessa brokiga samlingar med progressiva människor fortsatte att spela stor roll för motståndet mot nyliberalismen och krigshetsen.
Flamman var naturligtvis på plats i januari när årets stora forum, WSF, flyttade från Brasilien till Indien, Mumbai. Forumet var i verklig mening en världshändelse, som lockade hundratusentals politiskt och vetenskapligt aktiva, kastlösa såväl som Nobelpristagare. Dessa forum är inte minst en sammankomst som överskrider idétraditioner och trosuppfattningar i en tid av hårdnande etniska och religiösa motsättningar.
Flamman var också på plats i London i höstas när det europeiska ESF hölls. Inget av forumen slapp dock konflikter; i Mumbai bildades ett alternativ forum på initiativ av maoister och i London kritiserades förberedelsekommittén hårt för alltför nära anknytning till Londons borgmästare Ken Livingstone.
USA:s ockupationsiver slutade inte med Irak. I början av mars tvingade marinkårssoldater Haitis folkvalde president Aristide att avgå. Snart rasade nyheter in – varav det dröjde innan många publicerades – om kränkningar av mänskliga rättigheter på ön, och hur Frankrike och USA blockerade en FN-utredningen om kuppen. Flamman publicerade Aristides vädjan om solidaritet och uppmaning till att stoppa blodbadet på debattsidorna.
Våren präglades också mycket av terrorbomberna mot tåg i Madrid, något den dåvarande högerregeringen under Aznar direkt skyllde på ETA. Nu i dagarna kommer uppgifter att Aznaradministrationen redan från början visste att det inte förhöll sig så. När sedan den spanska befolkningen röstade bort Aznarregeringen och hans krigspolitik – Spanien var en av de villigaste i den så kallade Coalition of the Willing, De villigas koalition, som ockuperar Irak – vinklade svenska medier och också vår statsminister det som att terrorister fått påverka europeiska val.
Att uppemot 90 procent av spanjorerna var motståndare till kriget redan innan, var av mindre intresse.
Den 14 april hölls val i Sydafrika och Flamman berättade om den stora segern för ANC-koalitionen men också om de spänningar som finns i alliansen mellan ANC, kommunistpartiet och sydafrikanska LO, Cosatu. Trots protester mot privatiseringar och uteblivna vallöften om bostäder för de fattigaste höll alliansen ihop. I en intervju i Flamman förklarade kommunisterna SACP:s ordförande Blade Nzmiande att partiet nu bedriver klasskamp framför allt mot privatkapitalet, inte mot den nya demokratiska staten.
Sista ordet lär inte vara sagt i den utvecklingen. Trots stora brister fortsätter Sydafrika att bedriva en utrikespolitik som går på tvärs mot Bushdoktrinen och gamla kolonialsträvanden i Afrika.
Flamman kunde fortlöpande rapportera om det misslyckade kuppförsök i Ekvatorialguinea, för vilket bland andra Margaret Thatchers son snart ska åtalas i Sydafrika. Även Storbritanniens EU-kommissionär Peter Mandelson har pekats ut för delaktighet i kuppförsöket.
När inbördeskrigets Sudan i somras kom i fokus, gav Flamman som en av få tidningar i Sverige den ekonomiska bakgrunden. Olje- och uranfyndigheter spelar en mycket stor roll i konfilkten och svenska intressen i form av Lundingruppen finns på plats.
– Lundingruppen har tjänat miljarder och många svenska aktieägare har blivit miljonärer genom att köpa Lundinaktier, sade den sudanesiska marxisten Shawgi Badri till Flamman i juli.
– Carl Bildt arbetade en tid för Lundin och har tjänat pengar på verksamheten hos Lundin. Blir det fred i Sudan kan också oljepriset gå ner från dagens 36 dollar per fat. I dag exporterar Sudan en halv miljon fat men kan kanske öka produktionen till tre miljoner fat per dag och då pressas priserna på världsmarknaden. Det ligger naturligtvis i Bushadministrationens intresse.
I augusti gladdes vänstern i Venezuela åt Hugo Chávez’ seger i folkomröstningen. Oppositionen hade investerat oerhört mycket i denna, som de hoppades, slutliga seger efter sitt misslyckade kuppförsök 2002, och resultatet blev en besvikelse ända bort till Vita Huset.
Under Chávez tid vid makten har den gamla konstitutionen som höll det gamla tvåpartisystemet under armarna helt skrivits om, stora satsningar på utbildning åt de allra fattigaste har gjorts. Venezuela har radikalt lagt om sin utrikespolitik och är numera en av USA:s skarpaste kritiker på kontinenten. Den bolivarianska revolutionen överlevde 2004 och gick stärkt ur striden.
På många ställen i Latinamerika stärkte vänstern sina positioner. I oktobervalet i Ecuador minskade stödet för regeringen Lucio Gutierrez, som svikit de flesta vallöften han valts på med en enad vänsterfront i ryggen. I november vann en vänsterfront valen i Uruguay för första gången på 170 år. I lokala val i bland annat Chile och Nicaragua gick vänstern också framåt.
Utvecklingen för Lulas vänsterregering i Brasilien har varit bekymmersam under 2004. Mer och mer kritik har riktats mot presidenten som lovat mycket, jordreformer och matprogram, men hittills inte levererat vad folket kräver. 2005 blir en stor prövning för regeringen Lula som i senaste valen förlorade Porto Alegre. Arbetarpartiet PT:s högborg har, med sin deltagande budgetprocess och sitt arrangemang av tidigare års World Social Forum, bildat modell för vänsterdiskussioner över hela världen.
Att höstens stora nyhet i Sverige var presidentvalet i USA är ingen överdrift. Vi närmast översköljdes av analyser om hur de skulle gå i stater som ”svängde” mellan de båda kandidaterna Bush och Kerry.
Också Flamman bidrog till den kanske väl tilltagna bevakningen med ett antal artiklar om valet, med särskilt fokus på anklagelserna om valfusk. Dessa är i antal många fler än förra valet, men desto mer nedtystade. De juridiska processerna med anledning av valfusk, framför allt i Ohio, är heller inte slut – tvärtom fortsätter flera fall i domstolarna idag.
John Kerry visade sig till slut inte vara något verkligt antikrigsalternativ men de flesta bedömare fann det i alla fall mindre troligt att han skulle starta nya krig mot de länder som Bush hotat: bl.a. Iran, Nordkorea och Syrien. Också för Kuba har USA en färdig anfalls- och ockupationsplan.
Även ”valet” i Afghanistan gick som väntat, med seger för USA-marionetten Karzai.
Med Bushs seger kom också klartecknet för massakern i irakiska Falluja.
Över 20 000 ockupationssoldater hade sedan en månad belägrat staden, och bara dagar senare startade bombningarna. USA-styrkorna inledde medvetet med att klippa av informationskällorna – genom att bomba och inta sjukhus, genom att hindra oberoende journalister och hjälporganisationer från tillträde till staden. Allt för att hindra en upprepning av hur vårens bombning av staden rapporterades.
Trots detta kom bilder ut – rimligen bara den yttersta toppen på isberget – som upprörde världen, bland annat hur USA-soldater avrättade skadade i en moské. I den officiella medievärlden är Falluja nu intaget av USA-styrkorna och åter lugnt. Men medan liken ruttnar på gatorna och äts upp av hundar, fortsätter striderna. I helgen bombades de västra delarna av Falluja åter. Och så sent som i förra veckan tvingade åter USA Röda halvmånen att lämna staden.
I november dog palestiniernas ledare Yassir Arafat. Det enda som internationella medier då kunde tala om var frånfällets positiva inverkan på fredsprocessen. Men, som den duktige Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk påpekade, fredsprocessen hade dött långt tidigare.
Mahmoud Abbas, som av Fatah utsetts till partiets kandidat, väntas nu väljas till ny president. Ett tag såg det ut som han skulle få konkurrens av den folkligt mer populäre – och av Israel orättmätigt fängslade – Marwan Barghouti men denne drog i veckan tillbaka sin kandidatur.
2004 var året då murbygget, morden på palestinier och ockupationen fortsatte. Med Sharons plan för utrymning av bosättningarna på Gaza väntas ockupationen snarast stärka sitt grepp inför 2005.
I nyhetsårets sista fas steg valen i Ukraina fram i centrum. I Flamman försökte vi balansera det nyhetsflöde som entydigt pekade ut oppositionens man Jusjtjenko som offer för valfusk och den demokratiska kraften. Sanningen ligger sällan så enkelt framför en som man tror när man ser på Rapport eller läser Dagens Nyheter. I själva verket har Jusjtjenko varit en del av den gamla maktelit han säger sig bekämpa, både som premiärminister och riksbankschef.
Dessutom fanns uppgifter, bland annat från brittiska Helsingforskommittén, som förtegs för att de visade på valfusk också i Jusjtjenkos starka fästen i västra Ukraina.
I själva verket handlade valet i Ukraina mycket om kamp mellan oligarkerna, de som gjort sig enormt rika på plundring och privatisering efter Sovjets fall. Den stora anledningen till att väst så starkt föredrog Jusjtjenko var hans Nato- och EU-vänlighet. USA pumpade också in stora mängder pengar i valrörelsen i Ukraina såväl som i Georgien, Vitryssland och Serbien – samtidigt som borgerliga ledarskribenter valde att anklaga Putin för att blanda sig i andra länders angelägenheter.
Och snart ska också Irak få sin egen uppvisning i ”demokrati”. Åtskilliga rörelser har redan deklarerat att man ämnar bojkotta januarivalet. USA-charaden fortsätter.
