Ministeriet för jordreformen hade avsatt ett litet område för jordlösa lantarbetare. I veckan angreps lägret av godsägarens hejdukar som stack det i brand, sköt ihjäl fem och sårade 13.
Bara denna månad har livegenskap och slaveri bland arbetare åter upptäckts på två storgods. Sådant är klasskamp, ordet som förfinat vänsterfolk här hemma skäms för.
För president Lula da Silvas regering är det ena sidan av verkligheten. Den andra är förhoppningar från folkdjupen efter den unika valsegern 2002. Det mullrar i arbetarpartiets vänsterflygel. Det händer för litet. Lojaliteten sviktar. Två viktiga positioner – borgmästarposterna i Sao Paolo och Porto Alegre – föll i kommunalvalen. Men i Fortaleza vann man och man är största parti i landet alltjämt.

Vad gör man i Lulas situation? Han lovade “sunda” statsfinanser (för att hindra sabotage från flyende finanskapital). Han får beröm av IMF. Han stöder sin finansminister Palocci, som är en Kjell-Olof Feldt i kvadrat. Ingen minister har hittills visat sig korrupt. Konjunkturen lyfter, valutan är stabil, exportöverskottet växer, pengar kommer in. Men centralbanken får noja av lyftet och höjer styrräntan till 17,25 procent.
Och hur ser landet ut som han måste regera? Han fick bygga en helt ny regeringsstruktur, på den gamlas ruiner. Många delstater regeras av hans motståndare. Partierna styrs av koalitioner mellan förmögna persongrupper, jordägare, företagare, lokala byråkratier. Arbetarpartiet PT är det enda parti med en medlemsbas av modern typ. PT har bara 91 av 513 platser i representanthuset och regeringsmajoriteten är för dagen osäker. Media behärskas av fienden – det ledande press- och tv-nätet Globo är lika stort som CNN och attackerar dagligen.
Euforin är över. Förväntningarna var för stora. Men det går framåt. Ny vapenlag, skarp kamp mot prostitution och trafficking. Barnbidragen når nu fram till de fattigaste – bara modern förstår att anmäla ett nyfött barns ankomst, så att myndigheterna vet att ungen finns. Och Lulas framgångar internationellt och i handelssamarbetet på den egna kontinenten noteras positivt av medelklass och de moderna industriföretagen, som inte tänker lika snävt som finansplacerarna.
Lula lovade ingen social revolution, inte ens någon politik à la Keynes. Efter att ha förlorat tre presidentval, måste han för att vinna ha en brett förankrad strategi. Han måste visa, att socialister, getulister, kommunister och socialt anständiga liberaler kan regera. Att de kan skapa en ny stabilitet. Lula för ingen socialistisk politik, han för en humanistisk, på sin höjd kristligt-social politik – PT är ett vänster-kristet parti. Den strategi vann han på 2002. Han måste knyta den lägre medelklassen till sig. Han måste ideologiskt och moraliskt bilda front mot den vidriga förening av halvfeodalism och korrupt marknadsliberalism, som är hans starka konkurrent. Då har han lagt en grund.
Håller strategin? Det vet ingen idag. Men det är kanske den enda möjliga. Och just nu stiger opinionssiffrorna, trots allt.