Gudrun Schymans avhopp var väntat. Men tajmingen var en överraskning. Planer på att bilda ett feministiskt parti har funnits, men de skulle i så fall krävt att Schyman hoppat av under våren. Det är därför svårt att tolka tidpunkten som något annat än ett försök att dra nytta av vänsterpartiets opinionsmässiga kris. Kanske har socialdemokraternas bildande av nätverket Feminista också skjutit planerna närmare i tiden för Schyman. Att gå ut nu när det krisar för vänsterpartiet, samtidigt som inget nytt parti presenteras bör tolkas som att Schyman söker ett mandat att bilda nytt parti. Om hon får bifall, kommer det nog snart ett initiativ.
Schymans motivering är att utrymmet inte varit tillräckligt stort. Samtidigt finns de i vänsterpartiet internt som tyckt att hon haft exceptionellt stort utrymme. Gudruns Schyman deklarerade hösten 2003 att hon skulle använda sin riksdagsplats till att bygga feministiska nätverk och arbeta med feminismen, som hon ansåg inte fick plats mellan utskottsbarriärerna. Och nätverksbyggande är precis vad hon använt tiden till, genom att resa runt i landet för att bygga en alternativ bas.
Ilskan är därför stor i det parti där Schyman, trots historiska misstag – hennes skattefiffel ledde till den största mängden avhoppade medlemmar på decennier – alltid haft en central plats. Att Schyman samtidigt vill behålla sin riksdagsplats och väljer en tidpunkt då vänsterpartiet praktiskt taget skriker efter sammanhållning är inte speciellt omtänksamt. Det ser ut som om hon vill bygga sitt nya projekt på resterna av ett sjunkande parti. Och det hjälper nog inte heller att hon säger att vänsterpartiet är det parti som kommit längst i de feministiska frågorna.
Det är osäkert om det går att bilda ett feministiskt parti, inte minst därför att Schyman bland en del feminister anses vara maktfullkomlig. Hennes vana att göra utspel utan förankring och att vilja stå i rampljuset, har både en genial och en mörkare sida. Därför är det inte givet att hon har en så stark feministisk plattform hos alla feminister av vilka en det redan blivit besvikna på henne.
Men idag är besvikelsen störst i vänsterpartiet. Inte minst måste Lars Ohly och andra personer centralt i partiet, som under många år varit hennes närmaste vapendragare, känna sig grymt svikna.
Vad som nu händer med det hårt prövade vänsterpartiet är en öppen fråga. Ett mardrömsscenario är att just de väljare, och några till av dem som inte gillar den profil partiet fått i media efter SVT:s Uppdrag granskning, nu tycker att ett feministiskt parti vore ett bra alternativ. En annan möjlighet är att vänsterpartiets interna bråk nu tonas ned när ett nytt hot visar sig. Just nu finns goda skäl för partiets medlemmar att sluta leden.
I vilket annat svenskt parti som helst hade det nog blivit hårdare tag, redan innan det gått så långt att man talar om partisplittring eller att använda sin riksdagsplats till att i praktiken bygga nya partier. Vänsterpartiet har inte – på grund av sitt misstänkliggjorda förflutna – några sådana möjligheter. Det som i andra partier kallas starkt ledarskap blir då stalinism.
Här finns också en stor skillnad mot tidigare partikonflikter. I historien har partilokaler barrikaderats, och smockan har bitvis hängt i luften. Nu är stämningen betydligt mildare internt. Det är istället i tidningar och tv ordkriget rasar. För många vänsterpartister är det lite schizofrent att partiet målats ut som om det är på väg att rasa samman. Till deras ännu större förvåning har opinionen sedan sjunkit allvarligt. Det beror förmodligen inte bara på ordet kommunist, utan på det offentliga grälet mellan partifraktioner.
Frågan är om botten är nådd för vänsterpartiet opinionsmässigt.
Vänsterpartiets genombrott i opinionen skedde för tio år sedan, 1994. Den verkliga toppen nåddes åren 1998-2000, då partiet maximalt utnyttjade missnöjet med centerpartiet och socialdemokraternas regerande. Det första tappet skedde i den för vänsterpartiet dåligt koordinerade och otydliga valrörelsen 2002. Sedan dess har partiet legat stabilt under tio procent – det låga valdeltagandet i EU–valet gav dock partiet högre siffror.
Det enda positiva ur vänsterpartiets vinkel är att det är långt till valet 2006. Om partiet reser sig är det tillräckligt långt.