Paulina Sokolows artikel ”Gör Palestinarörelsen äntligen upp med antisemitismen nu?” försöker redan i rubriken etablera den falska bilden av att Palestinarörelsen i grunden är antisemitisk. Man måste fråga sig varför hon väljer att skriva en så insinuant och demoniserande text om både solidaritetsrörelsen och mig.
Sokolow påstår dessutom – som om hon kunde veta det – att det var ”sent omsider” som jag reagerade på arrangören Sami Sulimans delningar. Det är helt enkelt osant. Så fort jag läste Jonathan Lemans artikel, som då saknade både länkar och skärmdumpar, bad jag om att få ta del av underlaget.
När jag sedan såg materialet och kunde konstatera att Suliman faktiskt hade delat och gillat inlägg som är, eller kan uppfattas som, antisemitiska, började jag omedelbart skriva min artikel.
Sokolow skriver vidare att ”genom att demonstranterna vid Odenplan valt att blunda, släta över, förminska […] inte förmått radera antisemitismen” och att rörelsen därför ”börjat lukta ruttet”. Men den beskrivningen är falsk. Rasism, antisemitism och andra övertramp på Palestinademonstrationer är ytterst sällsynta, och de få gånger något inträffat har demonstrationsansvariga ingripit direkt.
Har Sokolow ens deltagit i dessa demonstrationer? Eller bygger hennes grova beskrivningar på en politisk vilja att misstänkliggöra en hel solidaritetsrörelse?
Att utmåla Palestinarörelsen som antisemitisk är att demonisera tusentals människor: studenter, pensionärer, kulturarbetare, judar, muslimer, ateister och andra som protesterar mot ockupation, apartheid, folkrättsbrott och massdödandet i Gaza. Att reducera denna breda rörelse till något ”suspekt” eller ”antisemitiskt” är inte bara ohederligt, utan också ett sätt att försöka tysta protesterna mot Israels politik.
Demonstrationsledningen har alltid tagit avstånd från och stoppat intolerans och övertramp – oavsett om de bottnat i okunskap, vrede eller faktisk antisemitism. Därför vägrar jag acceptera att enstaka misstag används för att misstänkliggöra en hel rörelse.
Jag har heller aldrig accepterat försöken att likställa Israelkritik och antisionism med antisemitism. Samtidigt har jag alltid tagit verklig antisemitism på största allvar och tydligt markerat mot den. Därför är Sokolows påstående att jag skulle mena att ”antisemitism ska framstå som futtigt i jämförelse med det palestinska lidandet” inte bara osant utan direkt skamligt. Som jude vet jag mycket väl vad antisemitism är och har själv varit utsatt för den.
Tyvärr har antisemitismanklagelser genom åratal av slentrianmässig och politiserad användning förlorat en del av sin tyngd.
Ingen har full överblick över internets ändlösa flöden av länkar, konton och avsändare. Att en person i efterhand visar sig vara antisemit innebär inte automatiskt att alla som någon gång delat ett enskilt, i sig icke-antisemitiskt, inlägg från den personen själva är antisemiter.
Tyvärr har antisemitismanklagelser genom åratal av slentrianmässig och politiserad användning förlorat en del av sin tyngd. Inte minst har hänvisningar till tolkningar av IHRA:s definition ofta använts som ett vapen mot människor som kritiserat Israels politik. Resultatet har blivit en växande misstro mot själva anklagelsen – något som i längden riskerar att urholka kampen mot verklig antisemitism.
I Sverige har personer som Jan Guillou, Greta Thunberg, Donald Boström, Margot Wallström, Lorena Delgado Varas, Roger Akelius, K.G. Hammar och Henning Mankell anklagats för antisemitism. Internationellt har samma anklagelser riktats mot personer som Francesca Albanese, Jeremy Corbyn, Judith Butler, Miriam Margolyes, Angela Davis, Ilan Pappé, Naomi Klein och Ken Loach.
Säger inte denna inflation i tillämpningen av begreppet något om hur det missbrukas? Är verkligen alla de personer som anklagats antisemiter? Enligt vem? Och vem har tolkningsföreträde?
Att bekämpa verklig antisemitism är en självklar plikt. Men att använda anklagelsen för att misstänkliggöra och tysta en hel solidaritetsrörelse är något helt annat. Palestinarörelsen är inte problemet. Problemet är Israels folkrättsvidriga politik: ockupationen, apartheidssystemet, den etniska rensningen och massdödandet i Gaza.
Och oavsett hur många drev och försök till kriminalisering som riktas mot solidaritetsrörelsen och aktivisterna kommer kampen för frihet, rättvisa och lika rättigheter för alla människor mellan floden och havet att fortsätta.
Paulina Sokolow svarar direkt:
Som jag skriver i texten har Palestinarörelsen rätt i fråga om Israel.
Men just därför är det allvarligt att arrangören bakom Sveriges största Palestinademonstration sprider djupt antisemitisk propaganda.
Som att ”äppeljuicefolket” (judarna) dödade JFK, att Hitler hade rätt, att judendomen vill ”åkalla djävulen”, och mycket mer. Han har också åtalats för hets mot folkgrupp för sitt ökända ”Aron”-tal.
Allt är så grovt att Dror Feiler inte ens vågar citera det i någon av sina två texter. I stället möter vi de sedvanliga textmassorna om hur rörelsen demoniseras. Det har dock ingen ifrågasatt.
Nu handlar det om något annat: hur kunde så många ledande figurer i Stockholms Palestinarörelse försvara en arrangör som i två år har spridit mängder av giftig rasism mot judar?
Där väntar jag ännu på ett svar.
