Martin Oscarsson är aktiv i Aktionsgruppen Rör inte vår skola och hotas eventuellt av åtal, efter en blockad av rektorsexpeditionerna på Kungsladugårdsskolan i Göteborg.
Blockaden startade på morgonen 14 maj 2003. En person satte sig på ena rektorns rum och övriga placerade sig i korridoren. De hängde upp en banderoll på väggen och delade ut informationsblad till lärare och andra.
Aktionen var en del av en hel serie av protester. Aktionsgruppen protesterade mot nedskärningar – upp till 35 elever i varje klass, färre fritidspedagoger och mindre resurser till specialpedagogik och bibliotek samt att flytta högstadiet till grannskolan så att klasserna splittrades för 70 elever.
Den styrande röd-gröna majoriteten ville inte lyssna, menar föräldrarna.
– Kommunen har tuff ekonomi just nu, säger Eva Olofsson (v), som sitter i kommunstyrelsen i Göteborg.
– Vänsterpartiet har velat höja skatten med 25 öre men inte fått med de andra partierna. Sen är det också så att grundskolebarnen minskar i antal i många stadsdelar.
– Dessutom råder konkurrens med friskolorna. Det kräver en omställningsprocess ute i stadsdelarna. Vi har ett läge där vi måste anpassa skolorna vilket kan komma i konflikt med föräldrarna. Vänsterpartiet säger nej till privatskolor eftersom de ökar segregationen, men de blir fler år från år. Det är inte de barn som behöver mest stöd som går till friskolorna.
När en elev försvinner från en kommunal skola till en privat, försvinner dessutom de tilldelade resurserna och hela skolans organisation kan behöva anpassas, menar Olofsson.
Föräldrarna vid Kungsladugårdsskolan ansåg sig tvungna att symboliskt ”stoppa det praktiska arbetet med nedskärningarna”, som det hette i aktionsgruppens flygblad.
– Majornas skolchef kom dit och bad oss att bryta ockupationen, säger Martin Oscarsson.
Den som gjorde polisanmälan var skolchefen Bengt Delang. Han har stor förståelse för att föräldrarna ville protestera, men menar att de denna gång gick för långt.
– Det här var inte enda gången sånt här förekom. De gick en gång in i en lokal när vi hade möte för att vi inte skulle fortsätta. Den gången gjorde vi inte polisanmälan.
– Vi förklarade att vi skulle flytta oss under dag två då vi skulle gå ned till stadshuset och demonstrera, säger Martin Oscarsson.
Där går åsikterna isär. Skolchef Bengt Delang, som talade med aktionsgruppen, säger till Flamman att uppgfterna var vaga och motstridiga och att han inte alls kunde vara säker på när föräldrarna skulle lämna skolan.
På morgonen den andra dagen stormade 10-15 poliser in, berättar Oscarsson.
– Polisbefälet förklarade att vi skulle bäras ut om vi inte lämnade platsen frivilligt. Då avbröt vi, eftersom det var fråga om en symbolisk blockad och inte en verklig. Vi hade också bestämt innan att undvika konflikter.
Det, menar Bengt Delang, hade skolledningen också gjort.
– Vår avsikt var att sköta det lugn och prydligt. Det var enligt min bedömning olagligt men framför allt var personalen drabbad och mådde illa. Jag hade pratat med polisen om vad vi skulle göra om de kom tillbaka nästa dag. Jag förstod att vi inte skulle kunna hålla på såhär och det var uppenbarligen polisens uppfattning också. Gruppen avhystes dock inte från skolgåren, där de fick fortsätta sina protester.
Men aktionen blev slutpunkten för de långvariga protesterna.
– Månaderna gick och vi trodde att det polisiära var avslutat, säger Oscarsson. Men så plötsligt, i september 2004, damp det ned ett brev från polisen. Vi var misstänkta för olaga intrång och skulle förhöras. Nu är förundersökningen klar och troligen blir det åtal.
– I en demokrati måste man kunna genomföra blockader, symboliska eller verkliga, när makten vägrar att lyssna. Vilka är det som ska drabbas av polis eller åtal nästa gång? undrar Martin Oscarsson.
– Polisen vågar inte stoppa en massprotest, även om det saknas tillstånd. Vi som genomförde blockaden var ganska få och blev därför lämpliga ”offer”. Det är ett sätt att skrämma andra till tystnad.
Föräldrarna har nu startat en kampanj mot åtalet och samlar in pengar till en bötesfond.
