Rebellfästet Falluja skall rensas på motstånd mot ockupationen. Det lär vara nödvändigt för att skapa demokrati i Irak. Edward S Herman påpekar att Irak alltmer liknar Vietnam: också där fick städer ”förstöras för att räddas”, också där förlängde USA ett krig som redan var förlorat opinionsmässigt och militärt för att helt enkelt förstöra framtidsutsikterna. Och också där fanns ”fria val 1966 och 1967 under komiskt ofria förhållanden, i vilka en junta som öppet erkände att de inte kunde tävla med upprorsmakarna på en rent politisk grund, vann bekvämt nog”.
”Demokratin” i Irak är ockupationsvännernas bästa argument. Det kan bara fungera om definitionen av demokrati – som nu sker i den svenska debatten – smalnas av drastiskt.
Per Wirtén skriver i Arena 05/2004: ”Det sista hoppet är att valen i januari verkligen genomförs. Eftersom Irak är tänkt som en enda valkrets fungerar det även om städer som Falluja ställer sig utanför eller sjunker i krigskaos.”
Nu är Wirtén ingen Allawi eller Nguyen Van Thieu, men argumenten är samma. Om motståndarna är för radikala eller misshagliga, kan de uteslutas ur valprocessen. Och det kan fungera även om motsträviga städer ”ställer sig utanför” eller ”sjunker ned i krigskaos”. Vi kanske skall ordna en kampanj i Falluja för att upplysa dem om deras utanförskap, så att de röstar rätt. Om detta är vårt sista hopp, kommer vi få följa det rakt ned i asfalten.

Ånej. Det är dags att plocka fram banderollerna och se till att den sista legitimiteten för ockupationen försvinner. Imorgon fredag kl. 18.00 i Stockholm.