Gudrun Schyman behöver inte den här boken. Men hon skulle säkert ha stor glädje av den.
En kvinna i Nordnorge mördar män. En kvinna blev skrämd och skändad som liten. Finns det ett samband?
Temat är briljant. Vem av oss har inte många gånger känt en lust att beväpna oss? Använda den övermänskliga styrka som kan komma över en och bara hämnas. Men kvinnan i denna roman inte bara hämnas. Hon måste mörda, för hon måste göra sig av med dem som skrämmer henne. Hon kan inte leva med ångesten av en man som gör närmanden. En man som är hotfull. En man som spöar sin gravida fästmö.

Tanken är fantastisk. Tänk om vi alla blev tvungna att mörda. Bara för att själva kunna leva vidare. Patriarkatet skulle inte överleva många år.
Men kvinnan i denna roman inte bara måste mörda för att bli av med skräcken och ångesten. Hon verkar också gripas av någon sorts eufori. Kanske känslan av oövervinnlighet. Hon börjar mörda inte bara dem som hotar och skrämmer utan andra som står ivägen. För karriären, för chansen att förbli oupptäckt. Det finns motiv. Men de blir allt tveksammare. När hon plötsligt inser att nästa offer är bög ställs motivet på sin spets.

Kvinnan i boken mördar brutalt. Kan framstå som oproportionerligt, blodtörstigt. Men drivkrafterna är nog desamma som för mannen som förgriper sig på barnet i skogen. Och för mannen som spöar sin fästmö. Det är kanske till en början en livsnödvändig ventil. Men sedan alltmer känslan av tillfredsställelse över att söndra. Och alltmer känslan av kontroll. I en kaotisk tillvaro präglad av ständig fruktan och otillräcklighet blir det nödvändigt att behärska och kontrollera andra för att klara av sig själv.
Tanken är fantastisk. Tänk om denna kvinnas bestialiska dåd inte motsvaras av sämre motiv än de mäns som förgriper sig ”lite grann”. Som bara skändar, som bara slår. Tänk om samma känsla lika gärna kan orsaka blodbad med skalpell, dubbelmord medelst mordbrand. På män. Därför att underläget är så mycket större. Män kan inte våldtas. Vad krävs då för att utöva makt, återta kontrollen?

Jo en man kan våldtas (varför kvinnan i Tikkanens roman dessutom nödvändigtvis måste fullborda samlag har jag aldrig begripit). En man kan skändas och förnedras sexuellt på tusen sätt, precis som en kvinna. Men vad blir resultatet därefter? För någon som inte på förhand lever i ständig defensiv, ständig fruktan, ständig vetskap om det egna fysiska underläget? Kan en man våldtas i själen såsom en kvinna kan? Jag tror inte det. Och för den som inte tror det, blir mörderskans reaktion begriplig. Ingen hämnd blir tillräcklig. Inget mord kan undanröja känslan av panisk skräck.
Varje man som avskaffas ersätts av nästa man som hotar, och nästa efter det. Utvägen blir att börja mörda systematiskt. Att inte bara mörda som livsuppehållande åtgärd, utan för att kunna gå vidare, andas ut, behålla kontrollen, andas ut igen, gå vidare nästa steg i livet. Och nästa.

När mörderskan tänker ”bara denna sista gång” kan vi som läsare misstro henne. Mördandet kan inte få ett slut i hennes liv, eftersom hotet inte är personerna, utan det samhälle som omger henne.
Medvetenheten om kvinnors underläge har redan Gudrun Schyman, liksom många av oss. Det denna bok gör är att dra resonemanget vidare. Tänk om varje kvinna blev tvungen att både hämnas och ta kontroll. Det skulle bli blodigt.