”Det blir allt fler äldre som skall försörjas av allt färre arbetande. Enda lösningen är privatisering av den offentliga sektorns tjänster och försäkringar.” Det är argumentet.
Argumenteringen har länge drivits inom EU:s ministerråd och kommittéer, där i princip alla marknadsliberala reformer är ett ”måste” på grund av hotet från de gamla.
Det tydligaste exemplet på logiken presenterades i regeringens egen långtidsutredning i våras. Men långtidsutredningen har blivit allt mer kritiserad. Den demografiska utvecklingen är det ingen som förnekar. Men de lösningar som regeringen driver i långtidsutredningen, och i nuvarande utredningsdirektivet till Anna Hedborg, är ett politiskt val, menar kritikerna.
Trots att den sammanlagda BNP:n och privata konsumtionen kommer att öka, menar Långtidsutredningen att det är omöjligt att höja skatterna – skattesänkningspolitiken skall fortsätta. Istället skulle man kunna höja skatterna – och därmed inkomsterna till det offentliga – i samma takt som den privata konsumtionen ökar.
Enligt undersökningar är en majoritet av svenskarna beredda att betala mer skatt till en gemensam välfärd. Dessutom finns det inga belägg för att skatterna skulle påverka tillväxten negativt, som
det påstås i Långtidsutredningen.
En annan viktig kritik mot Långtidsutredningen och direktivet till Anna Hedborg, är att man inte räknar med att sysselsättningen kommer att öka. Man menar helt öppet att dagens höga arbetslöshet kommer att bestå. Samtidigt menar fler och fler ekonomer att det åldringshot som Långtidsutredningen och Anna Hedborgs utredningsdirektiv pekar ut, skulle kunna avhjälpas genom full sysselsättning.
Kritiken mot regeringens syn på det demografiska problemet, kommer numera inte bara från traditionellt vänsterhåll, utan uttalas öppet från ekonomer och experter inom det politiska etablissemanget, om än inte mitt i socialdemokratin.
