Trondheim är en stad vid Trondheimfjorden som löper ut i Nordsjön. I det långsmala Norge ligger det på mitten, längst norrut av alla större städer, i fylket Tröndelag. Jämför man med Sverige ligger Trondheim i höjd med Storlien eller Östersund. Här bor enligt folkräkningen 154 351 människor, vilket gör Trondheim till Norges tredje största stad befolkningsmässigt. De stora industrierna är nedlagda. Livsmedelsindustrin och servicenäringen är det som håller staden uppe.
En av de sista som arbetat i den tunga industrin är Arne Byrkjeflot, gammal smältverksarbetare. Byrkjeflot, som är sekreterare i Nei till EU i Trondheim, medlem i Röd Valgallians och sitter i stadsutvecklingskommittén i kommunen, är en av arkitekterna bakom Trondheims nya kurs. Själv sitter han i ett minimalt rum överhopat av papper i källaren på kommunhuset. Byrkjeflot lägger fram historien om hur LO vände på matchen i Trondheim.
År 2003 var det 14 år sedan högern tog över styret i Trondheims stadshus. Under 14 år fördes en politik som gick ut på att privatisera attraktiva delar av kommunens egendom, att bolagisera och konkurrensutsätta annat.
LO Kommun, en sammanslagning mellan fyra fackförbund inom norska LO tog initiativ till en ”ny kurs”. LO skulle driva en egen valrörelse. Tidigare hade man, precis som många fackföreningar världen över, helt enkelt betalat pengar till det socialdemokratiska Arbeiderpartiet, 270 000 norska kronor. Nu beslöt man att använda pengarna själv för att driva de frågor man ansåg nödvändiga, oavsett vilket parti som var berett att ställa upp på dem.
Efter att LO Kommun – som i princip bestod av offentliganställda – tagit initiativet, kom industrifacken med. Först då kunde man räkna med hela LO i Trondheim. Liksom i Sverige är det skillnad på fack och fack. Utan de tunga mansdominerade facken går det inte, vare sig i Norge eller i Sverige, att få fart på facket.
Men ytterligare en sak skulle till för mobiliseringen: tjänstemannafacken. Trondheimsalliansen byggde på tvärfackligt samarbete. Samtliga tjänstemannaförbund utom teknikernas var med. Den enda stora grupp som inte alls ville delta var Akademikerna, motsvarande svenska SACO.
Våren 2003 lades Trondheimsmanifestet, det gemensamma programmet med 19 punkter, fast. Programmet krävde motsatsen till den politik som förts i Trondheim och stora delar av världen: att välfärdsstaten skulle försvaras och att kvaliten på de offentliga tjänsterna skall förbättras genom en demokratisering av kommunen. De 19 kraven summeras till tre huvudparoller: Offentlig – icke privat välfärd. Enhetsskola – en likvärdig skola för alla. Omförhandling om Marienborg – försvara industrin. Den första rubriken lyder: Vi vill ha återkommunalisering!
Med de 19 punkterna gick alliansen ut direkt till arbetsplatserna och diskuterade med arbetare och tjänstemän. Gensvaret var starkt.
– Det blev ett väldigt gensvar! Jag är säker på att det aldrig funnits en majoritet för högerpolitiken i Trondheim, eller Norge för den delen, säger Arne Byrkjeflot. Men det finns ett enormt politikerförakt efter Arbeiderpartiets politik. Många har börjat misströsta över partierna till vänster. Det är ju bara det att partierna måste vara med om det skall bli någon förändring. När vi gick ut och pratade direkt med folk på arbetsplatserna sa vi: vi måste vinna valet, det räcker inte med fackligt arbete när det gäller kommunens beslut måste vi ha parlamentarisk majoritet.
Utifrån de 19 punkterna frågades partierna ut om huruvida de kunde gå med på kraven eller ej. Utfrågningen var det som tog längst tid. Lösa svar godtogs inte, alla svar skulle vara begripliga och för att komma ända fram fick alliansen skicka tillbaka oklara svar, och börja förhandla med några partier.
– Vi visste att om vi skulle kunna mobilisera krävdes tydliga svar. Att våra frågor också var tydliga var väldigt viktigt. Jag skulle nästan säga att det vara viktigare att kraven var klara än att de var politiskt bra. En annan sak var att vi måste ha med offensiva krav: det går inte att mobilisera folk bara på att kräva en återgång till det gamla, säger Arne Byrkjeflot.
När valet närmade sig startade alliansen valrörelsen med en stor fest, dit alla politiska partier inbjöds. Initiativet blev valets centrum: genom att var först på banan hade man redan startat debatten. Och genom att alla partier fick förhålla sig till initiativet blev alliansen en självklar referens.
I valet sopade vänstern hem majoriteten. Arbeiderpartiet låg kvar på samma siffror, medan Sosialistisk Venstreparti nästan fördubblades, från 9,9 procent till 17,7 procent. Valets stora förlorare var symboliskt nog Höyre, som gått i spetsen för den nyliberala politiken. För första gången på 14 år fick högerpartierna maka på sig och återkommunaliseringen kunde börja.
Ett år efter valet är 13 av de 19 punkterna genomförda eller på väg att genomföras. Trondheim Renholdsverk är återkommunaliserat, liksom Byggservice, kommunens reparationscentral. All renovering av kommunala sjukhus är återkommunaliserad. Järnbaneverkstan på Marienborg kommer kunna räddas. Socialhjälpen har höjts med en tredjedel. Kommunen har ställt krav på daghemmen: om de skall få driftstöd, skall pensionerna fungera som i de kommunala daghemmen. Kommunens budget har stärkts med 200 miljoner, tack vare höjd egendomsskatt.
Och sist men inte minst: kommunen har ingått ett avtal med de kommunanställda och tjänstemännen, ett avtal som garanterar att ingen verksamhet skall privatiseras eller konkurrensutsättas fram till 2007. Sättet att arbeta med samarbetsavtal har testats i andra norska kommuner: Moss, Steinkjaer, Possgrunn, Sörum och stadsdelen Åsane i Bergen. I stort sett är resultaten lyckade, även om det på sina håll satts käppar i hjulen. I Trondheim är uppbackningen massiv: Avtalet har skrivits under av 23 fackliga organisationer, den politiska majoriteten och tjänstemännen i kommunen.
Samarbetsavtalet är den verkligt offensiva strategin som precis har inletts. Genom att garantera de anställda insyn och inflytande över sitt arbete skall kommunens verksamheter kunna utvecklas. Eller som det står i avtalet:
Gjennom utvikling og gode samarbeidsmodeller vil vi forbedre og modernisere tjenstetilbudet uten å konkurrenseutsette eller privatsere tjenstene. […] Trondheim kommune skal fokusere på en organisasjonskultur der tillit, medvirkning og myndiggjöring av medarbeidere er sentrale elementer.
Det första problem man tar itu med är arbetsmiljön. Många arbetsplatser är stressiga och har förbisetts när det gäller investeringar. Ett första steg i det nya sättet att arbeta är därför att kommunen ordnar en konferens om sjukfrånvaro och arbetsmiljö. Steg för steg skall sedan alla kommunanställda få chansen att diskutera sin arbetsplats med kommunens politiker och tjänstemän. Exakt hur det skall gå till håller man nu på att försöka lösa. Man skall pröva sig fram och lyssna på de anställda istälklet för att bygga ambitiösa luftslott. Efter valet 2003 har resan bort från nyliberalismen börjat i Trondheims kommun. Den startar, helt logiskt, i demokratin.
”Först tar vi Trondheim, sen tar vi Norge”
Trondheimsmodellen har blivit uppmärksammad i Norge och framför allt inom den norska fackföreningsrörelsen. Norska LO har redan nu börjat Projekt 05, eller ”Den långa valkampen”, som det kallas. Tanken är att LO skall driva krav på stopp för privatiseringar och liknande saker som i Trondheim nationellt.
Knut Fagerbakke sitter i kommunstyrelsen för Sosialistisk Venstre, som nästan dubblade sitt röstetal i lokalvalet 2003. Han tror att privatiseringarna till slut blev för mycket för de borgerliga partiernas väljare också.
– Folk reagerade när de förstod att de miste kontrollen helt över kommunen. Vad det här handlar om är inte bara vem som skall äga utan möjligheten att föra en politik för lokal utveckling, vem som skall bestämma hur staden ser ut och relationen till miljön här ute vid kusten.
Men de borgerliga partierna ändrade sig inte i takt med medborgarna.
– De blev helt hysteriska över denna omvälvning. De började med en slags skrämselpropaganda som gick ut på att vänsterpartierna var LO:s nickedockor. Men där hade de nog missbedömt läget. Att vi och socialdemokraterna är nära LO är ju självklart för oss.
De borgerliga partierna har ännu inte hämtat sig, menar Fagerbakke.
– Jag tror att de är ganska överraskade av vår effektivitet nu. Vi har genomfört det vi lovade. Man skall komma ihåg att det inte är något enkelt projekt vi startat – regeringen, EES-avtalet och EU går i direkt motsatt riktning. Men det vi visat i Trondheim är att det går att göra något annat lokalt.
Det var dock inte partierna, utan LO, som var omvandlingens motor. Att LO kunde ta så klar ställning berodde på att den fackliga sammanhållningen höll på att brista med alla privatiseringar och avregleringar.
– Skälet till att vi bestämde oss för att bli mer offensiva var att den offentliga sektorn var under attack. De höll på att privatisera allt! säger Opdahl.
Ledamoten i stadsutvecklingskommittén i kommunen, Arne Byrkjeflot, och Arvid Opdahl är klara över vad det är som skapat succén.
– Klara och enkla krav. Att vi krävde svar från politikerna var avgörande, säger Byrkjeflot. Vi hade jobbat fackligt med alla kraven sedan 1999, men när vi lyfte dem till den politiska nivån hände det saker.
Stödet från de anställda har också varit viktigt.
– Byggservice återförs som kommunal enhet den 1 januari 2005. Det som hänt där är att för första gången på länge har vi haft mycket besökta fackmöten, säger Byrkjeflot. De är glada både för att slippa den extra byråkrati som beställar-utförarmodellen kräver. Men för dem handlar det också om att deras arbete som vaktmästare och renhällare ju egentligen helt är inriktat på kommunen. Om de skulle konkurrensutsättas får de hitta nya marknader om de inte alls känner till.
Nu pågår samtal om hur Trondheimsmodellen skall användas nationellt av LO. I Trondheim, som tidigare betraktades som en besvärlig opposition inom norska LO, har man gjort en slogan med inspiration av Leonard Cohen: ”First we take Trondheim, then we take Norway”.
Att det skulle gå att genomföra i Sverige tvivlar de inte heller på. De ekonomiska hindren är överdrivna, säger Arne Byrkjeflot.
– Så länge verksamheten är bolagiserad kan man återföra det som en kommunal enhet utan att det kostar ett öre. Och jag tror väl att det mesta i Sverige inte är helt sålt heller. När det gäller privatiserad egendom har vi här fonderat pengarna istället för att göra av med dem. Det innebär alltså att vi kan köpa tillbaka sådant som elverket utan att göra en förlust. En sån sak som ett elbolag hittar inte köpare var som helst. I många fall är kommunen den logiska ägaren.
Privatisering inte billigare
Ett skäl till att Trondheimsborna röstat för återkommunalisering är att privatisering redan testats grundligt. Och resultatet var inte speciellt uppmuntrande, enligt LO-ombudsmannen Arvid Opdahl.
– När tjänsterna skulle ut på anbud var priset ofta så lågt att kommunen kunde spara, men nya kostnader tillkom efter hand. Vi märkte rätt snart att kommunen inte hade kontroll över processen. I anbuden fanns det kryphål, som gjorde att kostnaderna kunde öka efter hand, säger Arvid Opdahl.
Kommunerna, ovana att agera köpare på marknader de inte kände till, möttes av smarta avtal och slipade affärsjurister som såg till att hitta profitmöjligheter. Ett annat skäl till att anbuden såg attraktiva ut var att man samtidigt omorganiserade och sänkte servicenivån.
– Samtidigt som man gick över till privat, infördes till exempel ett nytt insamlingssystem för avfallet som var billigare, eftersom det tvingade folk att göra mer av arbetet själva. Vi fann att vissa tjänster helt enkelt utgick. Sedan det privata Norsk Gjenvinning tog över avfallshanteringen kunde folk till exempel inte längre få sina julgranar hämtade – de fick göra sig av med dem själva, säger Opdahl.
Men de största förlusterna med att privatisera tjänsterna har varit en drastisk försämring av arbetsmiljön, som lett till ökad sjukfrånvaro. Eftersom kommunen betalar sjukpenningen, medan det privata bolaget tar hand om vinsterna, kan man få privatiseringen att se lönsam ut på papperet. I verkligheten är det en förlustaffär. Norsk Gjenvinning, ägt av franska Vivendi, ett gigantiskt energi- och vattenbolag som också äger Canal+, är kanske det tydligaste exemplet.
– När Norsk Gjenvinning tog över från kommunen hände något. Genomströmningen ökade till 90 procent i företaget. Efter några år var alltså tio procent av dem som först anställdes kvar.
Skälet var att de anställda drevs hårdare, att arbetsmiljön blev sämre och att deras anställningstrygghet försämrades.
– Vi försökte organisera dem fackligt, men det var svårt både för att deras arbetstider inte var normala och för att de flexibiliserats till sådan grad.
Nu har avfallshanteringen återkommunaliserats och sjuktalen sjunker.
Trondheimsmanifestet
Hela programmet ryms i det flygblad som LO i Trondheim delade ut inför valet 2003. Programmets inriktning är att försvara den lokala industrin, att sluta bolagisera och sälja ut den gemensamma egendomen, och att garantera en god standard på den offentliga servicen. Här är några av punkterna.
Vi vill ha rekommunalisering
Vi vill inte bara stoppa all konkurrensutsättning och privatisering. Vi vill återkommunalisera.
– Om det finns tillfälle vill vi att bystyret köper tillbaka Trondheim Energiverk AB och Team Trafikk AB (Trondheim trafiksällskap) helt eller delvis.
– Vi vill att Trondheim Kino AB förs tillbaka till folkvald styrning. Vi vill att Trondheim Renhållingsverk, Trondheim Bydrift, Trondheim Byggservice, Stavne Gård och Trondheim Parkering skall bli kommunala enheter under folkvalt styre.
Försvara enhetsskolan
Stoppa alla förberedelser att införa fritt skolval i Trondheims kommun.
Försvara industrin
Tomtspekulanterna i Trondheims kommun har alltid kunnat räkna med att omreglerat arealer/egendomar från industri och tyngre näringsverksamhet, speciellt till bostäder. Denna praxis har gett konsekvensen att företagen nu sittrer och räknar på alternativa tomtvärden, om de lägger ned eller inskränker i Trondheim. Järnbaneverkstaden på Marienborg är nu utsatt för detta och värdet av bryggeritomten är viktig när EC Dahls framtid skall avgöras.
– Vi vill därför inte godta någon omreglering av tomtarealer innan parterna är eniga om att detta tryggar verksamheternas framtid.
Dagis till alla barn
Trondheim saknar 1300 dagisplatser. De senaste åren har det nästan inte byggts några kommunala dagis. Vi menar att det måste tas krafttag och detta krafttag måste vara i offentlig regi.
– Minst 1000 nya kommunala dagisplatser.
Ordnade arbetsförhållanden
Vi upplever att många företag idag använder dåliga löner och arbetsförhållanden och saknar pensionsavtal för att konkurrera ut seriösa firmor.
– Vi vill att Trondheims kommun tar med i sina anbudsdokument, i avtal om driftstillskott och som en förutsättning för kommunalt stöd att de anställda har kollektivavtal och att det finns lärligsplatser där det är naturigt. Detta skall också gälla för inhyrda och underleverantörer. trondheims kommun skall garantera att frånvaron av pensionsavtal inte blir ett vapen i anbudskonkurrensen.
Bevara naturresurserna, bevara miljön
Trondheims kommun har sålt ut stadens naturresurser, Trondheims Energiverk. Kanske lika allvarligt, är det bristande underhållet av kommunens egendomar, där vi nu ligger halvannan miljard efter. Synligast är det i skolorna, där barn, ungdomar och lärare erbjuds ovärdiga förhållanden. Denna utveckling måste stoppas och det måste tas krafttag för att återupprätta standarden.
– Inom loppet av fyraårsperioden måste en standard som tillfredställer förordningarna på alla skolor och daghem vara säkrad. Pressen måste läggas på staten, men om det är nödvändigt kan en miljard av E-verksfonden användas.
Social bostadspolitik
– Minst 200 kommunala hyresbostäder årligen
– Sätt igång 200 låginsatslägenheter årligen
Äldre och socialpolitik
– Öka socialhjälpsatserna med 50 procent.
– Öka grundbemanningen på sjukhem.
