Ryssar tror att augusti är en ödesdrabbad månad. Militärkuppen 1991, rubelkraschen 1998 ”Kursk”-ubåtens katastrof 2000 och 1999 års terrorattacker – allt detta hände i augusti. Fem år efter de fruktansvärda bomdåden i Moskva och andra städer störtar två flygplan med 90 personer ombord. Senare sprängs en bomb i Moskva, som dödar nio personer. Och en dag efter månadens slut, den 1 september tar terrorister gisslan i Beslan. Men skillnaden på myndigheternas reaktion 1999 och idag är tydlig. 1999 hade inte ens dammet från explosionerna lagt sig förrän talesmän med stor precision sa att terrorister hade placerat bomberna. Denna gång upprepade myndigheterna – i strid med ögonvittnen – envist att inga bevis för en terroristattack hade funnits.
1999 behövde regimen någonting liknande en lägenhetsbomb som ursäkt för att starta ännu ett krig i Tjetjenien. Förra veckans flygplansolyckor tjänade inget sådant intresse. Propagandisterna i Kreml har redan pressat allt de kunnat ur terrorfrågan.
Och plötsligt kommer terrorns fula tryne tillbaka igen.
Resultatet av Beslankrisen var en katastrof av oöverträffade proportioner. Samhället chockades inte bara av faktumet att många av de döda var barn, utan också av de massiva och stupida lögner som kom från myndigheter och regeringskontrollerade medier. De flesta av dessa lögner avslöjades inom några timmar, vilket gett människor intrycket att de makthavande inte bara är fega, utan också fullständigt ineffektiva och dumma. De ljög om antalet i gisslan, de förklarade att inbrytningen var en framgång, även om en majoritet av gisslan dödades eller sårades. De påstod sig ha funnit araber och ”en neger” bland de döda terroristerna, för att senare förklara att de som verkade vara araber var rysktalande tatarer och att ”en neger” var en man vars ansikte hade bränts av en explosion. De har talat om internationell inblandning och inte övertygat någon. Nu försöker de minska det verkliga antalet dödade. De fortätter att påstå att angreppet var en ”olycka”, vilket förnedrar de soldater och specialstyrkor som de facto handlade på order. Allt detta gör det ryska samhället frustrerat och argt.
Historien om den 11 september 2001 är full av motsägelser och hål därför att ingen i USA:s regering är beredd att överväga möjligheten att terroristerna kan ha haft medhjälpare på insidan. Ryssar är mer cyniska, eller kanske mindre naiva. Möjligheten att det finns samband mellan säkerhetstjänsterna och terroristerna dyker upp varje gång någonting flyger i luften.
Avlägsna minnen kvarstår av en kåretik i säkerhetstjänsterna, som alltmer orienteras mot den fria marknaden. Övervakningsagenter erbjuder nu sina tjänster till privata klienter. Sprängexperter tjänar sitt uppehälle genom att spränga saker i luften. Det slutna systemet i dessa byråer gör det mycket enkelt för agenter att tvätta pengar från sina dubiösa extrajobb. Som en militär expert uttryckt det nyligen: arméns underrättelsearbete blir gradvis en oorganiserad, dåligt skött konfederation av olika gäng och firmor.
Olika säkerhetstjänster konkurrerar om inflytandet, rivaliserande byråkratier kämpar för att kontrollera beslutsfattandet, ekonomiska eliter grälar om privatiserad egendom, och sist men inte minst, terroristgrupper springer omkring och erbjuder sina tjänster till intresserade parter: detta är realiteten under Putin. Attacker görs inte av isolerade galningar. Det är helt enkelt så här kampen om makten utkämpas i det här landet.
