Flamman, andra publikationer och småförlag må ursäkta men det finns nog bara tre rejäla plattformar för radikal samhällsdebatt i dagens Sverige. Det är Aftonbladet/kultur för dagsjournalistiken, Ordfront magasin för längre texter och Ordfronts förlag för böcker. Så trängt är faktiskt läget. Lägg därtill Ordfronts lokalföreningar och kursverksamhet.
De som tvivlar på vikten av Ordfronts extrastämma nu på lördag 4 september bör alltså tänka sig det offentliga samtalet utan ett fungerande och oberoende Ordfront.
Det blir väldigt tyst.
Vad jag och en mängd andra skribenter och medlemmar reagerat över är två enstaka ageranden av Ordfronts ledning. Gamla styrelsens beslut i november att fördöma Björn Eklunds artikel om Balkankrigen samt VD:s beslut i våras att först varna och sedan säga upp Björn Eklund på grund av påstådda samarbetssvårigheter och illojalitet.
Vår kritik, vågar jag påstå, har litet eller inget att göra med vår syn på Balkankonflikten eller vår syn på Björn Eklund, som redaktör eller människa. Kritiken bottnar delvis i att vi inte kan godkänna argumenten för besluten (de journalistiska respektive arbetsrättsliga) men framför allt i en oro för Ordfront eftersom besluten strider mot föreningens grundprinciper. I Ordfront bör kontroversiella åsikter belysas, ventileras och kritiseras – inte kväsas. I Ordfront ska man kunna fortsätta ge pris åt anställda som vågar kritisera sin ledning – inte avskeda dem.
Ledningen hade kunnat ta till sig den här kritiken utan svårigheter eller prestigeförlust. Det fanns inget misstroende mot person i kritiken, den ledning som lyssnar och är beredd att gå medlemmarna till mötes har tvärtom bara ökat förtroende att vänta.
I stället har ledningen bemött den sakliga kritiken mot konkreta beslut med frenetisk smutskastning mot själva kritikerna. Jag har deltagit i många offentliga strider men aldrig upplevt något liknande vad gäller att slingra sig undan sakfrågorna. Tillsammans med mångårige krönikören på DN:s ledarsida Eva Moberg, författaren Maria-Pia Boëthius, historikern och Aftonbladetskribenten Åsa Linderborg, värmlandspoeten Bengt Berg, debattören America Vera-Zavala och många andra ofta väsensskilda personligheter har jag fått finna mig i totalt ogrundade beskyllningar för sekterism, dogmatism, vänsterextremism. Vi har även avfärdats som ”skribenter” (jo, det har blivit ett skällsord inom Ordfront!), vi skulle vara publiceringsmässigt beroende av Björn Eklund som redaktör, eller så är vi bara släkt och vänner till honom…
Ledningen uppvisar ett förakt mot det som Ordfront är uppbyggt av – läsande och skrivande medlemmar. Vår oro viftas bort som extremism av en osannolikt arrogant ledning som till max utnyttjar sin kontroll över Ordfront magasin och hemsida. Ledningen har valt att hellre rasera bygget än förlora kontrollen över det. Det är innebörden av deras hot om avhopp och ekonomiskt kaos.
Vi kritiker har aldrig sökt konfrontation eller splittring. Det gemensamma jag funnit bland de disparata men kritiska medlemmarna är inte snävt politiskt utan en demokratisk anständighet. En vilja att Ordfront ska förbli en trovärdig publicistisk plattform i kamp för demokrati och yttrandefrihet. Det handlar om att värna Ordfronts oberoende och medlemsdemokrati. Det fria offentliga samtalet i Sverige behöver allt stöd för detta på stämman på lördag.
