Minns den 14 september 2003. Mobiliseringen var enorm. Valdeltagandet var högt: närmare 80 procent. Och resultatet betraktades som en jordskredsseger. Med 58 procent mot 41 vann nejsidan, den sida som inte hade etablissemangsapparaten med sina tv-kanaler, tidningar, internationella kontakter och utpressningsmöjligheter på sin sida. Och när vi vann vågade vi knappt fira. Vi väntade på att någon skulle komma och ta segern ifrån oss.
Någon visade sig vara Göran Persson, och dagen därpå lade han fram ett paket med åtgärder som skulle få åldermännen i Svenskt näringsliv att känna tillfreställelse igen. Tja: vi visste det. Det skall till mer än så innan politiken i kungadömet Sverige ändras. Men det var också så att nej-sidan var helt oförberedd på att vinna och kunna gå framåt med en seger i ryggen. Därför hände inte speciellt mycket offensivt efter den 14 september.

Annat är det denna vecka i Venezuela, där nära nog 60 procent röstat för två år till med Chávez. De har haft den omröstning som definitivt visar var skåpet skall stå. Nu startar revolutionen och den skulle inte en armé av pompösa lantgodsägare kunna stoppa. Ej heller den armé av agent Smiths som säkert finns, men bara är synlig i filmens värld.
Hugo Chávez tillät sig till och med att skämta om de CIA-män och kvinnor som nog gjort sitt bästa för att ge ett extra tillskott kompetens till den borgerliga oppositionen i Venezuela.
–Vi har avslöjat dem, vi har infiltrerat dem. Vi vet att de inte klarar av oss.
Han tillade:
– Ni känner till Stålmannen och James Bond. En gång i tiden var de imponerande. De är inte så imponerande längre. Precis så är det med CIA.
Nå, vi vet inte hur länge glädjen räcker över segern i Venezuela. Om de svenska dagstidningarna och public service fick bestämma skulle vi inte glädjas ens denna vecka, om inte en militärkupp sker. Men även om omröstningen respekteras av den inhemska och internationella högern finns enorma problem för landet, som kommer kunna sätta käppar i hjulen för utvecklingen mot rättvisa och demokrati. Problemen inkluderar en potentiell konflikt med Colombia, en intern ekonomi som har alla karaktäristika av ett agrart tredje världenland format kring en enstaka stark exportinkomst. Men om de politiska problemen kan lägga sig kommer Venezuelas problem inom ekonomin att kunna angripas.

Det finns en del glädjande att rapportera på den fronten: oljeproduktionen är återställd och diskussioner pågår med Argentina och Brasilien om att bilda ett gemensamt energibolag, Petrosud. En öppenhjärtig intervju med det statliga oljebolaget PDSVA:s president Ali Rodriguez finns att läsa på venezuelaanalysis.com. Rodriguez förklarar att oljan skall återinvesteras i landets framtida utveckling, i kunskap, sjukvård och kampen mot analfabetism. Det känns lite ovanligt, eller hur. En oljedirektör, och han är på vår sida.
Just därför skall den läsas av vänstern i en världsdel, där man just nu talar om att det är ”omöjligt” att upprätthålla ens en självständig alkoholpolitik.
Denna pessimism gör vänstern dålig. Symptomen kan se olika ut: antingen skapar den kommunala politiker som linkar fram och upprepar mantrat ”det går aldrig”- man kunde tro att de alla var örebroare! Men minst lika vanligt är alla de som ställer sig utanför den praktiska politiken och älskar att analysera imperialismteorier och fiendens minsta rörelse. För dem är inte det viktiga att något kan göras, utan att tala om varför det inte går. Nå, det är dags för något annat.

Låt oss inse att vi gjorde någonting liknande som de modiga och glada i Venezuela senast ett knappt år sedan. Det ungefärliga 60-40 i den svenska EMU-folkomröstningen och Venezuelas återkallelsefolkomröstning har också sina likheter: det var ett nej saken gällde, ett nej till återkallade politiska möjligheter. Skall ni ta våra enda instrument ifrån oss? Nej, det skulle ni inte. Detta 60-40 kan vara en tillfällighet som ser ut som en gemensam tanke. Som dessutom passar oväntat bra ihop med Göran Greiders gissning att arbetarklassen utgör ungefär 60 procent av befolkningen.
Det finns alltså dagar att glädjas över att utvecklingen äntligen rör sig framåt. Detta är en sådan dag. Men vi medger att det känns ovant att glädjas. Det kanske är en konst vi måste lära oss. Det är inte bara så att en mörk framtid kan ta glädjen ifrån oss. Det kanske också är så att om vi inte tar glädjen tillvara, blir framtiden mörk.