Utrikes 10 augusti, 2004

Det unga Iran

Mehrabad-flygplatsen i Teheran. Bruce Willis bild säljer italienska solglasögon. Affischer med Nokiatelefoner av olika modeller trängs med porträtten på Ayatollah Khomeini och Ayatollah Khamenei, den nuvarande Högste ledaren. Nu kan du använda din mobiltelefon i Turkiet, meddelar ett företag.

När man upplever dem plötsligt – det var fjorton år sedan jag var i Iran sist – är förändringarna enorma. Förr var schack olagligt. Nu går folk på gym. Då var det farligt för ogifta par att ens gå nära varandra på stan. Nu är det gott om unga tjejer och killar som sitter tätt intill varandra i parker eller till och med går hand i hand. I en överlastad taxi förklarar en tjej i mobiltelefon för en väninna vad denne ska säga till undrande föräldrar om var hon spenderat natten. Allt fler kvinnor täcker allt mindre av håret, gärna med färggranna och glittriga sjalar, kanske i en färg matchad av ögonskuggan.
Jättestaden Teheran har blivit ett monster. Här bor runt fjorton miljoner. Trafiken är vanvettig och man kör därefter. Förra året rapporterades över 200 000 trafikolyckor i Iran, med 22 000 dödsoffer. Att gå över gatan hör till det farligaste man kan göra i Teheran.
En taxichaufför berättar, medan han gör en galen manöver i en korsning:
– Min bror var här på besök från USA. Han försökte köra några dagar men gav upp. Klagade jämt på att folk körde aggressivt och inte lät en åka fram. Vad trodde du själv, sa jag till honom, när folk måste lura och bedra varandra varje dag för att överleva, nästan alla har psykiska besvär och ett liv inte är mycket värt.
Den som bara lyfter vanlig månadslön får svårt att klara sig, eller i alla fall skaffa sig en rimlig standard och viss trygghet. Istället är människor ständigt involverade i att göra enstaka affärer eller hitta sidoinkomster.
– Det finns ingenstans i världen där man kan tjäna så mycket pengar så fort. Man köper ett hus ena dagen och det är värt tio gånger så mycket nästa. Samma med aktier. Men man måste ha kontakter. Det är en sjuk ekonomi, förklarar en världsvan flygsteward.

Korruptionen – som alltid varit en del av ekonomin – tycks vara värre än någonsin. En pensionerad statstjänsteman som idag arbetar med bokföring och revision på ett privat företag, berättar om ett samtal med en tysk affärsman för något år sedan:
– Han skulle investera i teknisk oljeutrustning och berättade att han var van vid mutor i tredje världen men att de brukar uppgå till mindre än en procent av kontraktssumman. Här satt folk på ett styrelsemöte och skickade öppet lappar till honom om vad det skulle kosta. Det handlade om 20-30 procent. Han kunde inte tro sina ögon.
Regeringen har startat en kampanj mot korruptionen men få tror att den har förutsättningar att lyckas, särskilt då justitieministeriet självt anses vara en av de mest korrupta myndigheterna. De flesta iranier – särskilt de yrkesverksamma – fokuserar idag sitt missnöje mot regimen på just korruption, nepotism och inkompetens. De vanligaste historier som arga iranier berättar handlar inte om hur ”de” – alltså det styrande skiktet – inskränker friheter eller fängslar oppositionella, utan om hur ”de” snor pengar eller missköter verksamheter och låter saker förfalla.

Den iranska ekonomin är motsägelsefull. Tillväxten de senaste åren har varit hög, hela 7,4 procent förra året. Inflationen, som tidigare var skenande har tryckts ned till kring tio procent per år. De grupper vars inkomster är begränsade till en eller få källor är dock sårbara för inflation, medan de som kan höja priserna kan sko sig på den. Arbetslösheten är ett stort problem. Enligt Världsbanken uppgår den till 16 procent, men många arbeten är tomma på innehåll, ineffektivt organiserade och/eller orimligt lågt betalda. Arbetsmarknaden har också svårt att svälja de stora kullarna av välutbildade unga, varför många med universitetsexamen tvingas till arbeten utanför sitt kompetensområde.
Idag ser man reklamtavlor överallt, och iranierna har återfått TV-reklamen på de numera sju statliga kanalerna. Nya fashionabla köpcentra, där många olika butiker samlas på samma ställe, har vuxit upp i storstäderna. Här kan man se modemedvetna ungdomar sälja nya kollektioner av skjortor och jeans, men också mer vågade former av heltäckande klädsel för kvinnor, till likaledes modemedvetna ungdomar. Här säljs de senaste västmodellerna av elektronikvaror och köksutrustning, och snyggt piratkopierade filmer och dataspel som Shrek2 eller The Sims Hot Dating Pack.

Att röra sig i ett iranskt stadsvimmel skapar en känsla av att befinna sig på något slags gigantiskt ungdomsevenemang. Det är ingen synvilla. 70 procent av landets 70 miljoner invånare är under 30 år. Medianåldern i landet är 19 år. Det här är ”revolutionens barn”, eller snarare krigets. Under 80-talet uppvisade Iran en av de allra högsta befolkningsökningarna i världen. Nio miljoner barn föddes mellan 1982 och 1986. Befolkningen fördubblades på tio år. I början av 90-talet började man sätta in ett framgångsrikt familjeplaneringsprogram. Idag använder minst 75 procent av familjerna preventivmedel och befolkningstillväxten är låg. Men de unga som fötts efter revolutionen utgör nu en jättegrupp vars rörelser sätter avtryck i landets utveckling.
När Mohammad Khatami valdes till president 1997 var det de unga och kvinnorna som fällde avgörandet. Det oerhörda var att valet föregicks av debatt och mobilisering. Presidenten talade om myndigheternas ansvarighet inför folket, nya tidningar och tidskrifter ploppade upp och ungdomar började ta sig själva större vardagliga friheter. Sommaren 1999 exploderade landet i stora studentprotester under några dagar. Den utlösande faktorn var att tidningen Salam tvingats stänga, men upprördheten var allmän. De öppna protesterna bemöttes brutalt. Polis och paramilitära grupper angrep studenterna. På campusområdet i Teheran slängdes en student ut genom balkongen. President Khatami och hans närmaste valde i ett känsligt ögonblick att stå upp för systemets fortbestånd. Visserligen fördömdes polisens brutalitet och de initiala studentprotesterna benämndes ”berättigade”, men man hävdade att de tagits över av andra element och manade till lugn.
Sedan dess har årsdagarna för studentprotesterna inneburit nya oroligheter, men i avtagande grad. Den kanske främsta effekten av rörelsen som föregick valet av Khatami 1997 och studentorganiseringen de följande åren, var att många för första gången betraktade sig själva som agerande subjekt och systemet som föränderligt. Det kanske viktigaste resultatet av studentprotesternas bakslag är att de flesta åter är skeptiska till möjligheten att förändra något av egen kraft.
Faramarz är en 22-årig kille från Teheran som bor i Karaj en bit norr om huvudstaden för att studera programmering. Han är som så många andra less på systemet men frustrerad och uppgiven.
– Ingen är intresserad. En del är rädda för tjallare. Andra fattar inte så mycket. Det här som du ser är bara yta. Det är de själva [läs regimen] som vill att folk ska hålla på med chat på internet eller köpa nya skor. Det är en avledningsmanöver, en ventil.
Den inställningen möter jag gång på gång. Idén att allt alltid är uppgjort är stark i det allmänna medvetandet. Sällan möter man någon som tillmäter förändringar i den sociala strukturen, eller folklig mobilisering, någon betydelse för historiska händelser. Så kan till exempel revolutionen 1979 ”förklaras” på alla möjliga sätt, till och med av människor som själva deltog i händelserna: ”Det var planlagt av MI6 och britterna långt tidigare”; ”CIA flyttade på Shahen när han blev för kaxig”. Khatamis valseger var också planerad i förväg: ”Rafsanjani ringde från sin utlandsresa och meddelade att det var bättre om Khatami vann, det vet ju alla”; ”De bara låter folk protestera lite för att kunna roffa åt sig mer i lugn och ro”.
Men ändå: det finns inneboende motsättningar i systemet som ofrånkomligen skapar nya politiska situationer. Medellivslängden har ökat från 55 år till 69. Barnadödligheten har minskat till en fjärdedel. Det finns idag en och en halv miljon universitetsstudenter i Iran, att jämföra med drygt hundra tusen före revolutionen 1979. Av studenterna är idag 60 procent kvinnor. Läskunnigheten bland tonårskvinnor på landsbygden ökade från 43,8 procent 1976 till 93,9 procent 1996. Kvinnor gör sina röster hörda under alla omständigheter. Till och med i den konservativt dominerade televisionen (chefen tillsätts enligt konstitutionen av Högste ledaren) diskuteras kvinnors rättigheter offensivt i särskilda program. Enligt en kanadensisk attitydundersökning håller 84 procent av de universitetsutbildade kvinnorna och 68 procent av övriga kvinnor med om påståendet att ”för lite jämlikhet” är en bidragande orsak till misslyckade äktenskap. Siffrorna för påståendet ”för mycket självständighet” är två respektive fyra procent.
När jag åker ut till min farfars by norr om Teheran har hela vägen asfalterats och räcken är uppsatta i alla fall vid en del av de mest livsfarliga kurvorna. Fastighetsmäklare förmedlar gamla eller nybyggda fritidshus och gårdar till rika Teheranbor som vill komma bort från storstadens avgaser och stress. Det är knappast odelat positivt för landsbygden och jordbruksproduktionen, men det är helt klart en kraftfull och pågående process. I byn Dizaj-Khalil i Azerbaijan träffar jag Asghar, som är lärare och lite av byns allt-i-allo.
– Idag går alla, flickor och pojkar, i skolan. På somrarna ordnar vi idrottsträningar och kurser. Vi har också lyckats skaffa oss några datorer hit så ungdomarna kan lära sig använda Word, Photoshop, Power Point. De som klarar kurserna kan få ett etablerat certifikat. Vi jobbar på att också få internetmöjligheter till skolan.
Systemet har förlorat tungt i stöd det senaste decenniet. Människor som tidigare aktivt eller passivt stödde det – inte minst starkt troende människor – drar sig nu inte för att öppet uttrycka avsky för mullaväldet. Jag träffar många bröder, systrar och barn till martyrer i kriget, som idag är starkt kritiska till dem som leder landet.
– Om landet skulle bli angripet idag på samma sätt som när Saddam anföll skulle jag och hundratusentals som jag aldrig anmäla oss som frivilliga. Självklart försvarar vi landet om USA anfaller, men då är det inte av entusiasm för och tro på det här systemet. Man låter sig bara luras en gång, säger en man som förlorat sin bror i kriget och själv varit vid fronten i flera år.
Han berättar om hur han, som varit en hårt arbetande, regimtrogen ”basiji” – med i de paramilitära frivilligtrupperna – kastats ut från jobbet och under en tid blivit svartlistad, för att han kritiserade korruptionen i sin företagsledning.

Idag växer de sociala klyftorna, och många i det styrande skiktet har starka privatekonomiska skäl till att hålla sig kvar där. Några år efter revolutionen, samtidigt med och efter den blodiga uppgörelsen med vänstern och Folkets Mujahedin, började prästerskapets högerfalang att stärka sitt grepp om utvecklingen. Den globala nyliberala vågen har inte heller lämnat Iran opåverkad. Efter Khomeinis död 1989 blev Ali Akbar Hashemi Rafsanjani landets president och presidentmakten stärktes samtidigt. Rafsanjani öppnade under mitten av 90-talet upp för nyliberala reformer på olika plan. Bland annat experimenterade man med ekonomiska frizoner i södra Iran och startade upp konkurrerande verksamheter på områden som tidigare varit statliga monopol. Mycket av denna lukrativa affärsverksamhet kontrolleras idag av Rafsanjani själv och en krets kring honom. Rafsanjani har samtidigt försäkrat sig om en tung post inom systemet. Han är idag ordförande i ”Rådet för bedömning av nytta för systemet”, som utses av Högste ledaren och har stora möjligheter att i praktiken stoppa alltför radikala förändingar föreslagna av en parlamentarisk majoritet. Rafsanjani ses av många som en helt central figur i iransk politik – och ekonomi. Rafsanjanifalangens linje – ekonomisk liberalisering och kontrollerad privatisering kombinerat med bibehållen politisk kontroll – kan pressas fram genom att den i olika delar får stöd av såväl reformisterna som det konservativa lägret under ledning av Högste ledaren Khamenei.
Samtidigt har exil-iranier i USA – som företrädesvis är rojalister eller i alla fall har sina rötter i den pre-revolutionära överklassen – för första gången sedan revolutionen börjat spela en roll i Iran, tack vare sattelitsändningar som tas emot av många iranier. Paraboler är förbjudna i Iran, men föremål för samma typ av katt-och-råtta-lek som slöjan. Och i ett land där TV-nyheterna är uppenbart lögnaktiga och nöjeslivet starkt begränsat, är det lätt att svälja det som kommer utifrån med hull och hår. Det gäller såväl mode och musik som nyhetsrapporteringen. Och den nyhetsrapporeringen har en tydlig vinkling: Inrikespolitiskt handlar det om regimens misslyckanden och om problem i landet. Utrikesnyheterna har ofta ett starkt USA-vänligt perspektiv. Man antyder en koppling mellan Irans regering, islamisk fundamentalism och global terrorism.
Dessa impulser skapar inte, men förstärker, en existerande trend; att befolkningen i nästan alla frågor tenderar att ta ställning i motsats till de styrandes uttryckta ståndpunkter. Sålunda stöter man inte sällan på aggressiva anti-islamiska och anti-arabiska stämningar som också – om än mycket mer sällan än vad den USA-baserade högern basunerar ut – kan slå över i stöd för amerikansk imperialism och till och med Israels Mellanösternpolitik.

Iran står inför en komplex framtid. En överhängande risk är en utveckling där de av revolutionens framsteg som ännu påverkar samhället förstörs och landet dras ned i samma elände som många andra länder i Tredje världen, under ideologisk och praktisk ledning av IMF och Världsbanken. En del av det är redan verklighet. Men det är svårt att sia om framtiden, särskilt som den skapas av människor.
Å ena sidan är de som nu styr bra på att behålla makten. De har manövrerat skickligt i över 25 år. Det styrande prästerskapet använder målmedvetet sina tribuner för att ange taktik och strategi och ägnar sig – som Khamenei oblygt kan kalla det – åt att ”bygga kadrer”. De konservativa flyttar i dagsläget fram sina positioner inför nästa års presidentval, där Khatami måste avgå efter åtta år på posten.
Å andra sidan besitter det iranska folket – inte minst den unga generationen – en oerhörd makt. I ett land där man börjat tala om verkliga frågor och verkliga problem – allt från sex före äktenskapet till korruption till befrielseteologi – är det svårt att i längden hålla systemet intakt. I ett land där man i bokhandeln kan finna Anti-Dühring bredvid en bok om David Beckham kan man vara säker på att saker kommer att hända. Om människor inser sin egen styrka kan de kanske också börja diktera vad.

Rörelsen 04 september, 2025

Förnybar el har vinden i ryggen

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren. Foto; Johan Nilsson/TT.

De globala utsläppen ökar – men det gör också utvecklingen inom sol och vind. Det finns all anledning att känna hopp, skriver Christian Azar, professor vid Chalmers och tidigare i IPCC, FN:s klimatpanel.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Förra året ökade Sveriges utsläpp av växthusgaser med sju procent. De globala utsläppen ökade också, och jordens medeltemperatur stiger nu i en allt snabbare takt. Det är lätt att misströsta och tänka att ingen gör något.

Men samtidigt är bilden komplex. I Europa och Sverige har utsläppen minskat i decennier och användningen av sol och vindenergi ökar snabbt. Det finns därför anledning att titta närmare på vad som hänt och vad som är på gång i olika delar av världen.

Sverige har över tid gjort stora framsteg. Sveriges utsläpp av växthusgaser har minskat med en tredjedel sedan 1990 – och med 60 procent (!) sedan 1970.

Vad är det som gjort att utsläppen minskat? I Sverige spelade expansionen av kärnkraft på 1970- och 80-talen en central roll och därefter fick vi en utbyggnad av fjärrvärme samt biobränslen som ersatte olja, liksom en lång rad åtgärder inom industri och transporter (elbilar, biodrivmedel, effektivisering). Att Sverige införde en koldioxidskatt redan år 1990 har också varit av stor betydelse.

Sverige producerar vidare mest el i världen från vindkraft per person. Finland och Danmark ligger tätt efter. Dessa satsningar på vind har lett till en omfattande elexport från Sverige vilket i sin tur lett till stora minskningar av utsläppen på kontinenten.

Sverige är inte det enda landet som har vidtagit åtgärder. Tittar vi på resten av Europa så ser vi en liknande trend. EU:s utsläpp av växthusgaser har minskat med 37 procent mellan 1990 och 2023. I Storbritannien har utsläppen minskat med hela 54 procent sedan 1990. Även Danmark har gjort liknande framsteg.

Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker visst hopp.

I Europa har expansionen av sol och vind varit betydande för att minska utsläppen. I EU står vindkraften i dag för 17 procent av elförsörjningen och solceller för 11 procent. Kolkraften står för 10 procent. Den har mer än halverats på bara tio år! Sol och vind genererar (var för sig) mer elektricitet än kolkraften! Det är en anmärkningsvärd utveckling som skett på en förhållandevis kort tid.

Det finns enskilda länder där utvecklingen gått ännu snabbare. I Tyskland står vind och sol tillsammans för hela 43 procent av elproduktionen, i Spanien för 42 procent och i Storbritannien för 35 procent

I Storbritannien har kolkraften fasats ut helt. I Spanien är den nästan helt borta.

Ett viktigt skäl till att utsläppen i EU minskat är att ett system med handel med utsläppsrätter har införts (för elsektorn och stora industrier) och att det skärpts successivt över tid. Framöver har man satt ett tak så att utsläppen minskar med fyra procent (linjärt) år för år. EU har också fattat ambitiösa beslut för transportsektorn och uppvärmning, vilket kommer få allt större effekt från 2027 och framåt. Målet är netto nollutsläpp till år 2050.

Stora satsningar på sol och vind sker även utanför Europa. För att få en känsla av hur snabbt det går kan man notera att solceller globalt producerade 100 TWh år 2012. Sedan dröjde det till år 2021 innan världen passerade 1 000 TWh per år. Tre år senare passerade vi 2 000 TWh. Det är dubbelt så mycket som hela Rysslands elkonsumtion. Kina är den stora aktören när det gäller solceller.

Sol och vind är de två kraftslag som med marginal vuxit snabbast på global nivå under de senaste fem åren.

Men det finns en viktig skillnad mellan Europa och världen som helhet. I Europa växer sol och vind så snabbt att kolkraften trängs undan i motsvarande hastighet, men i det globala syd växer elbehoven fortfarande så snabbt att såväl kol som förnybart växer.

Så vilka utmaningar står vi inför i dag? Det är ett välbekant problem att sol och vind är väderberoende tekniker. Detta gör att det behövs olika tekniska lösningar för att hantera solens och vindens variabilitet och kostnaderna för detta måste också beaktas. Snabb och spännande utveckling sker när det gäller batterier och andra lösningar. Men det behövs fortsatt forskning och utveckling. I takt med att sol och vind växer blir detta en allt viktigare fråga.

Läs mer

Det positiva är att kostnaderna för sol- och vindel minskat kraftigt över tid. Kostnaden för solel har exempelvis minskat med 90 procent sedan 2010, kostnaden för vindel har minskat med 70 procent. Den här utvecklingen är kanske det bästa som hänt när det gäller våra möjligheter att lösa klimatproblemet.

Det kommer inte ensamt att lösa klimatproblemet, men det förändrar spelplanen för världens elmarknader. Den snabba utvecklingen för sol och vind och de lägre kostnaderna skänker ändå visst hopp.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 september, 2025

Därför får Sverige aldrig nya vänsterpartier

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade nyligen Vänsterpartiet. Det är de långt ifrån ensamma i historien om att ha gjort. Foto: Oscar Olsson/TT.

Den rådande krisen är inte den första splittringen som Vänsterpartiet genomgått. Men i våra skandinaviska grannländer är det så pass vanligt att de båda har dubbla socialistpartier i parlamentet – och i Danmark har den senaste vänstersplittringen redan hunnit splittras igen.

Förra helgen meddelade riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat att de lämnar Vänsterpartiet, för att förekomma en uteslutning. På samma presskonferens berättade de också att de tänker starta en ny rörelse. Huruvida det ska bli ett parti eller något annat är ännu inte klart.

De senaste två åren har även partierna Solidaritet och Vänsterfronten grundats, med sikte på att ställa upp i valet 2026.

Det är dock långt ifrån första gången den svenska vänstern genomgår en partisplittring. Liksom i många andra europeiska länder ledde Sovjetunionens invasion av Ungern 1956 till konflikter och splittring inom svenska vänstern, och på 1960- och 70-talet gjordes utbrytningar, till exempel i form av det maoistiska och antisovjetiska KFML och det prosovjetiska Arbetarpartiet kommunisterna (AKP) som tog över denna tidning, som då fortfarande hette Norrskensflamman. Men till skillnad från i flera grannländer har splittringar i Vänsterpartiet aldrig lett till etableringen av en långvarig konkurrent i riksdagen.

Sist en reell splittring såg ut att vara på gång var när uppropet Vägval vänster lanserades 2004 i protest mot vad man såg som en för dogmatisk partilinje och ”nykommunistiska tendenser” i partiet, enligt Johan Lönnroth, som var vice partiordförande och en av initiativtagarna till uppropet. Han berättar att gruppen hade medlemmar från såväl trotskistiska Socialistiska partiet som socialdemokrater, samt ”två folkpartister”.

Han menar dock att det är en missuppfattning att gruppen ville driva partiet åt höger, och hävdar att Vägval vänster företrädde en frihetlig tendens som är främmande för både kommunismen och socialdemokratin.

Till Flamman säger Johan Lönnroth att det också är en missuppfattning att partiet riskerade att splittras.

Splittrade? Karin Svensson Smith och Johan Lönnroth startade Vägval vänster tillsammans med bland annat socialdemokrater, trotskister och ”två folkpartister”. Karin Svensson Smith bytte senare till Miljöpartiet, medan Johan Lönnroth stannade kvar i V. Foto: Bertil Ericson/Scanpix/TT.

– Vi vänsterpartister diskuterade frågan men vi hade medlemmar från fem partier. Vår ambition var att organisera partiövergripande samtal underifrån. I flera år hade vi möten i Fagersta på det temat.

Han menar också att Vägval vänster lyckades få partiet att byta linje i och med valet av Jonas Sjöstedt, som hade undertecknat uppropet, till partiledare 2012.


Men om vänstersplittringar inte är något betydande fenomen i den svenska rikspolitiken ser det annorlunda ut i de två skandinaviska grannländerna. Där har utbrytningar lett till etableringen av långvariga konkurrenter på det nationella planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 03 september, 2025

Högerextremister häktade för misshandel – kopplas till Aktivklubb

Medlemmar i Aktivklubb poserar framför Uppsala domkyrka. Foto: Polisen.

Tre unga män sitter häktade efter att två personer misshandlades i centrala Stockholm i slutet av augusti. Nu berättar åklagaren att man utreder ett hatmotiv.

I slutet av augusti misshandlades två personer på Birger Jarlsgatan och Kungsgatan, strax efter midnatt i centrala Stockholm. Snart därefter greps två personer, och en tredje några timmar senare.

Nu har tre personer häktats för brotten – varav ett bedöms som grovt. Något som Dagens ETC var först med att rapportera om.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 september, 2025

”Gaza är inte en politisk fråga”

Ola Söderholm från svenska Stormens utveckling möter Alex Hochuli från Bungacast i São Paulo. Foto: Privat.

Den brittisk-brasilianska politikpodden Bungacast har passerat 500 avsnitt. Sveriges poddnestor Ola Söderholm träffar Axel Hochuli i São Paulo för att äta matbanan och prata om att vara marxist utan att vara vänster.

– Det är ju bokstavligt talat rösterna i ditt huvud, säger Alex Hochuli.

Jag har på min Stig Helmer-engelska försökt beskriva varför relationen till poddare blir så intim. Även i fallet med Hochulis podd Bungacast, där ingen pratar om sitt äktenskap eller sin semester utan snarare diskuterar den tyska sociologen Wolfgang Streecks senaste bok om eurozonens utveckling.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 03 september, 2025

90-talet var hopp och liberalism

Det räcker inte att låta smart, man måste tro på det också, anser Mattias Svensson om ”Förbannelsen”. Foto: Märta Thisner.

I sin fixering vid marknadiseringen undviker Karin Petterssons decenniets demokrativåg. Mattias Svensson har läst "Förbannelsen".

På ett plan är Karin Petterssons bok Förbannelsen (Albert Bonniers förlag, 2025) en rätt misslyckad bok.

Tesen är att Sverige skulle vara ”fast i 90-talet”. Men mycket av det jag läser om 90-talet känns tvärtom väldigt avlägset, som heilande skinheads som gjorde gatorna osäkra. Eller klimatförnekare inom högern för den delen. De är sällsynta i dag – tro mig, jag var en av dem. Dessutom var tron på framtiden närmast definierande för 1990-talet. Nu dominerar längtan efter det förflutna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 02 september, 2025

Paulina Sokolow: En Ikeakatalog för kulturen

Lars Trädgårdh och kulturminister Parisa Liljestrand presenterar kulturkanon på Uppsala universitet den 2 september. Foto: Paulina Sokolow.

Kullager, minoritetshistoria och tryckfrihetsförordningen. De Tidöpolitiker som förväntade sig en storsvensk uppläxning måste ha blivit besviken – listan känns nästan sossig, lite som en Ikeakatalog.

Gustavianum, Uppsala minsann. Det blev platsen för den presskonferens som emotsetts sedan slutet av 2023 då regeringen aviserade att en kulturkanon skulle fram. 

Vi som ska bevaka, av vilka de flesta tagit tåget från Stockholm, leds in i 1600-talsbyggnaden till en museisal med beteckningen ”Vetenskapshistoria”. På vägen dit går vi genom en mörk korridor där någon ställt fram en skål med Ahlgrens bilar utblandat med olika lakritsbitar. Symboliskt? Mjuk, pastellig kultur blandat med hårda uppfinningar och folkhemskt framförhandlade ekonomiska reformer? 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 02 september, 2025

Petter Hellström: Är Förintelsen inte heller ett folkmord enligt regeringen?

Palestinier i Gaza bär på sällsynta nödförsändelser från World Food Program. Foto: Abdel Kareem Hana/AP.

Gång på gång har regeringspartierna krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra pågående folkmord. Men när det gäller Palestina vägrar man att ta ordet ”folkmord” i sin mun. Vad får det för konsekvenser?

Israels agerande i Gaza uppfyller den juridiska definitionen av folkmord så som brottet definieras i FN:s folkmordskonvention. Det fastslår en resolution från International Association of Genocide Scholars (IAGS), som samlar världens ledande forskare inom fältet. Resolutionen ligger i linje med tidigare bedömningar från folkmordsforskare, FN-experter och människorättsorganisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och israeliska B’Tselem.

Men trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) kommenterar uttalandet från IAGS med att ”folkmord är en juridisk term med ett tydligt definierat innehåll. […] Därför har svenska regeringar haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. Samma besked har tidigare givits av statsminister Ulf Kristersson (M).

Det finns två problem med regeringens linje. Det första problemet är att man enligt regeringens definition varken kan kalla Armeniska folkmordet eller Förintelsen för folkmord, eftersom 1948 års konvention om förebyggande och bestraffning av folkmordsbrott inte trädde i kraft förrän 1951. Folkmordet på det osmanska rikets kristna minoriteter må ha legat till grund för konceptet folkmord och Förintelsen må ha skapat den politiska viljan att genomdriva lagstiftning, men i båda fallen dömdes de skyldiga för andra brott.

Det andra problemet är att svenska regeringar inte alls har ”haft som princip att inte rättsligt kategorisera händelser som folkmord med mindre än att en internationell domstol eller tribunal först har prövat frågan”. De mest uppenbara exemplen är återigen det Armeniska folkmordet och Förintelsen, som ofta har beskrivits som folkmord av svenska politiker och myndigheter. Exempelvis karaktäriserades Förintelsen som ett folkmord under det toppmöte i Stockholm år 2000 som Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) tog initiativ till, och som ledde fram till bildandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA).

Trots en framväxande internationell konsensus vill Sveriges regering inte använda ordet ”folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza.

En ny granskning från Aktuellt i politiken (1/9) visar dessutom att representanter från M, KD, SD och L vid återkommande tillfällen har krävt att Sverige ska erkänna eller förhindra andra påstådda folkmord, utan att invänta utslag i domstol. Vi kan ta tre exempel:

2021 krävde Moderaternas dåvarande utrikespolitiska talesperson Hans Wallmark att den socialdemokratiska regeringen skulle verka för att EU skulle ”definiera” Kinas behandling av uigurerna i Xinjiang som ett folkmord (Skriftlig fråga 2020/21:1422) – som stöd för kravet nöjde sig Wallmark med att hänvisa till det ”breda stöd” som enligt honom fanns inom den amerikanska kongressen. Samma krav framfördes några månader senare av Kristdemokraternas Lars Adaktusson (Interpellation 2020/21:658).

Så sent som förra året krävde Sveriges vice statsminister Ebba Busch (KD) att den regering som hon själv ingick i skulle erkänna 1915 års folkmord på kristna minoriteter i Osmanska riket. Kravet har också framförts av en rad andra kristdemokrater, bland annat Robert Halef (Skriftlig fråga 2017/18:1418), liksom av Sverigedemokraterna genom Björn Söder (Motion 2020/21:96). Söder tillägger att ”Sverige bör gå i bräschen som ett föredöme för mänskliga rättigheter, även om det rent politiskt inte alltid är accepterat.”

I en annan sverigedemokratisk motion, som bland annat undertecknades av partiets utrikespolitiska talesperson Aron Emilsson, krävde man att Sverige skulle erkänna Holodomor, svälten som dödade flera miljoner människor i Ukraina 1932–33, som ett folkmord (Motion 2022/23:1748). Kravet har framförts flera gånger, senast av Erik Hellsborn (SD) förra året (Motion 2024/25:328). Som Hellsborn skriver orsakades nämligen svälten av politiska beslut.

Läs mer

Att regeringen eller regeringspartierna skulle ha några principer mot att använda ordet folkmord utan att ha en juridisk dom att luta sig emot stämmer alltså inte. Om de trots detta inte vill använda ordet för att beskriva Israels agerande i Gaza så behöver man söka någon annan och mer principlös förklaring. Exempelvis att man inte vill stöta sig med USA. Eller att man vill skydda Israel, ett land med vilket Sverige har nära ekonomiska och politiska band.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 02 september, 2025

Konsten att skapa en ikon

Den tidigare presidenten Cristina Fernandez de Kirchner vinkar till sina anhängare från husarresten, 11 juni 2025. Foto: Luis Robayo/AFP/TT.

En kvinna på en balkong. En ifrågasatt dom utan bevis. Ett land i kris. I Argentina är en ny politisk martyr på väg att formas – den korruptionsdömda peronisten Cristina Kirchner.

Korsningen mellan San José och Humberto, i Constitución strax söder om Buenos Aires historiska centrum, har förvandlats till ett permanent protestläger. Folksamlingens storlek har skiftat mellan några hundra till flera tusen, beroende på nyhetsläget, men den har aldrig helt skingrats.

För den nyanlände finns en magnetisk fixpunkt, en osynlig mittpunkt för hela det politiska dramat: balkongen på tredje våningen i huset San José 1111. Däruppe – bakom slutna glasdörrar – bor möjligen, eller kanske inte, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon har vid upprepade tillfällen klivit ut för att hälsa sina anhängare, som Evita en gång gjorde från Casa Rosadas rosafärgade altan. Nu är dörrarna stängda. Men närvaron är lika stark för det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 02 september, 2025

Varför vill SD lägga Sverige under Mohammed bin Salman?

I värmländska Årjäng är friheten bilburen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Jag älskar den bilburna friheten kring värmländska Årjäng – men utsläppen växer för varje motorvarv. I stället för att fylla despoternas fickor borde vi investera i ett grönt Sverige.

När man svänger av E6:an vid Uddevalla in norrut på landsväg 172 öppnar sig en av Sveriges vackraste landsändar. Först rullar fälten fram som mjuka vågor, med en och annan ko som sorglöst idisslar i värmen. Och när skogen tätnar bryts den ständigt av med lockande badplatser. Vid Billingsfors pappersbruk måste man dock stänga av luftkonditioneringen för att undvika svavelstanken.

Efter länsgränsen till Värmland når man en höjd där den blåskimrande Västra Silen breder ut sig. Här ligger Årjängs kommun, mitt i E18-land. Gränsorten Töcksfors stoltserar med två jättelika handelscenter för att betjäna alla snålrika norrmän som gärna kör långt för att spara några kronor. De törstiga gör även en avstickare till Årjängs Systembolag. Kulturen är motorburen, och man hamnar ofta bakom en epatraktor, som dånar av sin säregna blandning av dansband, techno och metal.

Här har jag tillbringat ännu en sommar, och det går inte att undgå Sveriges beroende av fossil energi. Här kör man till jobbet, affären, krogen, bilträffen och folkracet. I skogen hörs skogsmaskiner, fyrhjulingar och timmerbilar. På fälten traktorer och lantbruksmaskiner.

Vi som lockas hit söker samma frihet. Möjligheten att försvinna på en slingrande landsväg eller in i skogen. Vad man dock inte ser genom vindrutan är att varje motorvarv kräver förbränning av diesel eller bensin. Denna har pumpats upp ur undergrunden, bearbetats i ett raffinaderi och skeppats till bensinstationen. Ändå är det bara 25–40 procent av bränslet som gör nytta i motorn, resten försvinner som spillvärme. En elbil använder 90 procent av energin.

Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna.

I Sverige är det här ett särskilt dyrt problem. Medan länder som USA, Norge och Storbritannien har egen produktion av fossila bränslen måste vi importera allt. Enligt MIT:s Observatorium för ekonomisk komplexitet importerade Sverige olja, gas och kol för 216 miljarder kronor 2023 – 11 procent av vår totala import. Trots Ulf Kristerssons vallöfte 2022 om ”ett helt fossilfritt energisystem” har kostnaderna för fossilimporterna skenat under hans tid vid makten. 2021, före Rysslands invasion av Ukraina, låg den på 134 miljarder.

Större konsumtion förklarar inte allt – ökade priser och en svag krona står för det mesta. Men det visar att den fyrhjulsdrivna friheten kring Årjäng är beroende av en marknad som kontrolleras av despoter. Putin, Trump, eller Saudiarabiens Mohammed bin Salman kan utpressa oss genom att stänga kranen och driva upp priserna på världsmarknaderna. Under pristopparna var det rimligt att sänka skatten på bensin och diesel, men långsiktigt är det inte rimligt att Sverige skickar hundratals miljarder till auktoritära länder – och Norge! – för rätten att bränna deras olja, gas och kol.

Detta är ironin. Genom globala energimarknader skapar kapitalismen en känsla av frihet hos trafikanterna, samtidigt som fossildespoterna – och norrmännen! – har fått mer makt över oss. Inför Rysslands invasion av Ukraina ströp Putin gasleveranserna till EU, och skapade kaos genom att pressa upp energipriserna. Qatar har hotat att stoppa gasleveranser om EU går vidare med krav på miljöskydd och arbetsförhållanden. Och Trump har nu tvingat EU att öka vårt fossilberoende i ett nytt ”handelsavtal”.

I Årjäng blev Sverigedemokraterna största parti med 31 procent av rösterna. Deras riksdagsledamot Jessica Stegrud vill att Sverige ska fördjupa beroendet genom att börja med gaskraft, något Sverige inte har haft tidigare.

Läs mer

I stället för att göda fossildespoterna – och norrmännen! – kan vi investera i vår egen framtid. Det brittiska klimatpolitiska rådet visar i en aktuell rapport hur elektrifieringen dämpar fossilberoendet, genom att investeringar i ett starkare elnät, förnybar energi, kollektivtrafik och laddinfrastruktur minskar behovet av olja, gas och kol. Redan från 2041 blir omställningen en nettobesparing som sedan växer för varje år.

I stället för att göra som Sverigedemokraterna vill och lägga vårt öde i Mohammed bin Salmans händer, borde vi alltså investera i vår egen ekonomi. Det borde oppositionen kunna göra till ett vallöfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 01 september, 2025

Kulturkanon är inte nationalistisk nog

Lars Trägårdh poserar framför sitt frilanskontor – där även Flamman har sin redaktion. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Lars Trägårdh hoppas att hans kulturkanon ska ena landet. Samtidigt slår regeringen sönder kulturens infrastruktur, och använder den som vapen för att skapa polarisering. Det här är ingen kanon: det är en dödsruna.

I morgon är det äntligen dags.

Skådeplatsen Uppsala är väl vald, lärdomsstaden där både Carl von Linné och Erik Gustaf Geijer står staty, giganterna som avtäckt både naturens och samhällets hemligheter. Eller så slipper man näsvisa journalister som inte orkar med den kaosartade tågsträckan från Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)