Den 8 maj lyssnade jag på programmet Krasch eller konsensus i Sveriges Radio, där författaren Sakine Madon och imamen Kashif Virk diskuterade rätten att häda. Samtalet fångade en av vår tids viktigaste konflikter: hur ska ett demokratiskt samhälle skydda människors rätt att tro – samtidigt som det värnar rätten att ifrågasätta denna tro?
Där säger Kashif Virk visserligen att det är ”väldigt viktigt” att man ska kunna kritisera religioner. Men han säger också att den som bränner religiösa skrifter för att visa ”missaktning mot en viss folkgrupp” har ”gått över en gräns”.
I ett demokratiskt samhälle måste idéer tåla kritik, även hård kritik.
Hur ska han ha det?
Jag har respekt för Virks rätt att tro och uttrycka sin tro. Jag förstår också att hans perspektiv formas av en religiös övertygelse som delas av miljontals människor världen över.
Samtidigt håller jag helt med Sakine Madon om att yttrandefriheten aldrig får begränsas för att skydda religioner från kritik. Religion är inte en folkgrupp eller en etnicitet. Det är idéer, värderingar och maktstrukturer som måste kunna diskuteras, granskas och även provoceras. Det gäller alla religioner.
Som kvinna, och som person med erfarenhet av samhällen präglade av islamiskt styre, är det svårt att blunda för verkligheten. I många länder där islam ligger till grund för lagstiftningen är kvinnor inte fria på riktigt. Individens frihet är starkt begränsad, särskilt när det gäller kvinnors rättigheter, sexualitet, relationer och rätten att leva utanför religiösa normer, och brott mot dessa lagar kan leda till fängelse eller och dödsstraff.
Det handlar inte bara om teori eller ”olika kulturer”. I länder som Iran, Afghanistan och Saudiarabien riskerar människor fängelse, våld eller död för att de kritiserar religionen, lämnar tron, är homosexuella eller lever på ett sätt som anses ”oacceptabelt”. Hedersförtryck och kontroll av kvinnors klädsel och kroppar är en verklighet för hundratals miljoner kvinnor.
Det är därför som många av oss flydde dessa samhällen – inte för att få mindre frihet, utan för att få mer.
Därför blir debatten ofta märklig när religiösa företrädare talar om ”rätten att inte bli kränkt”. I ett demokratiskt samhälle måste idéer tåla kritik, även hård kritik. Yttrandefriheten finns inte för att skydda det okontroversiella. Den finns för att skydda rätten att uttrycka sådant som andra ogillar.
Kashif Virk nämnde flera gånger judars historiska förföljelse, vilket naturligtvis är viktigt att tala om. Men det sades ingenting om att många judar i Sverige i dag upplever hot och hat från islamistiska miljöer och extrema grupperingar. Det handlar inte bara om konflikten i Mellanöstern, utan också om värderingar som ibland sprids i vissa moskéer där kvinnor, homosexuella och judar demoniseras.
Det betyder inte att alla muslimer tycker så. Självklart inte. Men vi måste våga prata öppet om de problem som faktiskt finns, utan att direkt avfärdas som ”islamofober” eller rasister.
Ja, det finns provokatörer som bränner religiösa skrifter för att skapa konflikt och splittring. Jag tycker personligen inte att det är konstruktivt. Men om staten börjar begränsa yttrandefriheten för att skydda en viss religion – islam – från att bli kränkt, då har vi tagit ett farligt steg bort från demokratin.
Många människor flydde hit just för den frihet Sverige står för: rätten att tänka fritt, tro fritt, kritisera makt och leva utan religiöst tvång.
Den friheten måste försvaras konsekvent – även när det känns obekvämt.
