En gång, berättar garvade veteraner i arbetarrörelsen, sjöng vi friskt och frimodigt också i det här landet.
”Vi kunde hela arbetarrörelsens sångbok utantill”.
Idag är det inte riktigt så. Veteranerna igen:
”Man blir beklämd när man kommer på nåt möte och får Internationalen och Arbetets söner på stencil. På ett fackmöte för något år sedan hade ordföranden engagerat en religiös sånggrupp. Fast han blev inte omvald.”
Allmänt gäller: det är klent med den unisona sången i folkrörelse-Sverige.
Vi fuskar, som Bengt Göransson, för detta kulturminister sade en gång, med sången i folkrörelserna, också. Och vi tar idag till nya ritualer – ta i hand, höja armarna – för att förstärka en bristande upplevelse. Det blir något av religiöst väckelsemöte över det hela. Där till kommer att till och med själva Internationalen betraktas som en museal relik, ett uttunnat ingenting.
Internationalen, ja. Det är inte måttligt vad den angrips idag. ”Det är en anakronism, en otidsenlighet som gjort sitt, en överspelad kvarleva från förr.”
Det är, som bekant, främst Henrik Menanders översättning vi sjunger: ”Upp till kamp/emot kvalen/sista striden det är/ty Internationalen/åt alla lycka bär”.
Alternativa texter finns, som inte brukas lika flitigt. Exempelvis nyöversättningen av Sven Backlund och John Berg, 1932: ”Upp till kamp/ hör signalen/ till vår strid ty du vet/att Internationalen/skall bli en mänsklighet”.

1988 kunde vi lyssna till en annan översättning, av Hans Hellberg, på en föreställning med Komediteatern, före detta Narren, på Gröna Lund: ”Upp till kamp/hör signalen/sista striden nu står/Ty Internationalen/runt hela jorden når”.
Också inom Broderskapsrörelsen har det argumenterats för en ny text, ett alternativ till särskilt Menanders. Argumenten är att Internationalen i sin nuvarande form är en förlegad signaturmelodi för vänstern. I nya s-förslag kan det bland annat låta:
”Hör vår sång/kontinenter/hör den vatten och land/Se lågan den tänder/Se kampens röda brand”.

I Sverige, såväl som internationellt, har dock Internationalen i sin gamla form förblivit sakrosankt, alltså helig och nästintill evigt bestående.
I vårt västra grannland:
”Så samlas vi på valen/seiren vet vi at vi får/og Internasjonalen/skall få sin folkevår”.
I Danmark: ”Vågn til kamp af jer dvale/til den allersidste dyst/og Internationalen/slår bro fra kyst till kyst”.
Tyskland: ”Völker, hör die Signale/Auf zum letztem Gefecht/Die Internationale/erkämpt des Menschenrecht”. Storbritannien: ”Then comrades come rally/and the last fight let us face/The International/unites the human race”. Frankrike: “C’est la lutte finale/grouponsnous et demain/L’International/sera le genre humain”.
Själv minns jag en solig eftermiddag, 1981 vid Ångermanälvens strand, då minnesmärket efter dödsskjutningarna i Ådalen invigdes i Lunde. Vi var ett par tusen som sjöng Internationalen då och där – och det kändes inte helt fel, för att ta till ett understatement.
Bolsjojteaterns kör och orkester svarar för en annan fin Internationalenupplevelse, på EP inhandlad på ett Beriozkavaruhus i Leningrad, nuvarande St Petersburg; på den spelar också en orkester från USSR Defence Ministry en textlös variant. Det är dock noterbart att Internationalen knappast är särskilt frekvent förekommande ens i resterna av Sovjetimperiet.
Ändå, och som sagt: vi är många, hemma och runt världen, som känner starkt för gamla Internationalen. Och gamla krav aktualiseras från tid till annan: Vi vill ha Internationalen kvar!
Internationalen, menar många, ska tjäna ett bestämt syfte. En, varsam, textlig bearbetning kan då göra nytta och är naturligtvis tänkbar; samma krävs ju i Frankrike av Rouget de Lisles Marseljäsen.
Tidigare statsministrar som Ingvar Carlsson varnar oss dock rentav för att – som han säger – i tid och otid ta till Internationalen. ”Ta våra möten som en del alltid vill avsluta med Internationalen. Då utestänger vi människor som är främmande för sånt”.
På den linjen resonerar man också annorstädes i landet. Här och var – exempelvis i Örnsköldsvik – har sossestyret helt enkelt utfärdat sångförbud inför 1 maj. Internationalen och Arbetets söner får inte förekomma i demonstrationståget.

En del går längre och beslutar att inga röda fanor ska finnas med i tågen. Exempelvis har arbetarkommunens ansvariga i Söderhamn bekantgjort att ”utrensningen av arbetarrörelsens symboler är avsiktlig.”
Första maj är musealt, det gamla heliga tåget med röda fanor och trista talare har haft sin tid. Detta är också signalen från centralt s-håll – mjuka upp första maj, såväl formspråket som det politiska. Dämpa kampen, ligg lågt.
Själv minns jag några ord från Karl Rune Nordkvist, bra arbetardiktare på arbetarrörelsens vänsterflank:
”Jag trodde på arbetarrörelsen, verkligen. Nu gör det så ont i en. Jag tillhörde den generation som trodde på socialismen […] Nu har de gamla värdena urvattnats. Det har blivit en sån jävla utspädning av allting”.
Arbetarrörelsens veteraner lär nog hålla med.