Utrikes 01 juli, 2004

Du är i Baskien nu …

Baskien. Skådeplats för ett lågintensivt inbördeskrig med en lång historia. Spanien och EU har terroriststämplat många av de organisationer som vill att Baskien skall vara självständigt och konflikten som är långt ifrån möjlig att sakligt sitta ned och diskutera, innebär alltjämt konfrontation. En konfrontation som många gånger sker mellan en baskisk-nationalistisk vänster och en polis med anor från Francotiden.

Efter det stora bombattentatet i Madrid i mars i år pekades den baskiska terrororganisationen ETA felaktigt ut som gärningsmän av den konservativa regeringen Aznar. Att peka ut ETA låg nära till hands: Aznars regering bedrev alltsedan 1997 en konsekvent kriminalisering av den baskiska vänsternationalistiska rörelsen. Även den nya socialistiska regeringen i Madrid verkar vilja fortsätta med den hårda linje som stakats ut av José Maria Aznars konservativa Partido Popular (PP, folkpartiet). Vänsternationaliströrelsen i Baskien är oavsett de senaste årens hårda attacker emellertid fortfarande stark. Inte långt ifrån turiststränderna vid Biskaya finns ett land som tydligt präglas av en våldsam etnisk och politisk konflikt.

Det hela börjar redan när jag lämnar bussen från flygplatsen. Knappt har jag hunnit kliva ur bussen från flygplatsen så trycker en gammal man ett flygblad i min hand. ”Du är i Baskien nu”, står det i engelska, franska och spanska på den lilla foldern. ”Vårt land är varken spanskt eller franskt”. Den gamla mannen som redan har hunnit försvinna är den första aktivisten i den breda baskiska nationaliströrelsen jag möter.
Konflikten är svårt att ignorera när man väl fjärmar lite sig från turiststränderna. Flygplatserna i Bilbao och Biarritz på den franska sidan av Baskien anstyrs varje år av hundratusentals resenärer. Medan nationalisterna i den franska delen snarare håller sig i bakgrunden, förs på den spanska sidan gränsen dag för dag en kamp om symboler. När jag letar mig fram genom stan går det inte att ignorera att man är i en baskisk stad. Många människor har flaggat sina lägenheter och hus med den baskiska flaggan. Många husväggar pryds dessutom av nationalistgraffiti eller paroller mot de spanska partierna PP och PSOE, det konservativa folkpartiet och socialistpartiet. Denna kamp förefaller vara näst intill hopplös för myndigheterna, inte minst därför att den baskiska regionalregeringen i viss mån främjar den.

Striden handlar om etnisk identitet – och den har blivit ett självändamål. Såväl den borgerliga nationaliströrelsen som vänsterrörelsen för oberoendet är inbäddade i sina respektiva organisationsnätverk. Precis som en gång arbetarrörelsen organiserar nationalisterna livet ”från vaggan till kistan”. Företag, daghem, skolor, restauranger, hotell och pubar hör till rörelsen precis som partier, ungdomsförbund och fackliga organisationer.
Den baskiska nationalistiska rörelsen är gammal och den har hunnit bli en massrörelse. Redan 1895 bildades Baskiska nationalistiska partiet (PNV). Det var den baskiska konservativa eliten, som såg sina intressen hotade av den påbörjade industrialiseringen och det spanska kapitalets expansion. På mellankrigstiden blev PNV ett regionalt massparti tack vare en socialkonservativ framtoning och sitt samröre med katolska kyrkan. När spanska inbördeskriget utbröt, förhandlade nationalisterna med båda sidor. I gengäld mot löftet att införa baskisk autonomi anslöt sig PNV till republikanerna.
Francos hämnd för detta ”förräderi” blev grym. Tusentals basker föll offer för den fascistiska terrorn efter erövringen av Baskien. Den baskiska kulturen skulle utraderas genom en systematisk och brutal hispanisering. Språket förbjöds och den lokala administrationen och prästerskapet utbyttes mot lojala spanjorer. Framför allt under 1950-talet bosatte regimen målmedvetet spanska arbetare och tjänstemän i de baskiska städerna. Landet industrialiserades och hispaniserades snabbt, men fick också en levnadsstandard som ännu idag ligger över det spanska genomsnittet.
Men inte ens det brutala förtryck som Francos elitpolis Guardia civil stod för kunde kväsa nationaliströrelsen. Många aktivister hade lyckats ta sig över gränsen till Frankrike och bildade där 1938 motståndsrörelsen Maquis. Rörelsen genomförde väpnade aktioner i spanska Baskien till och med början av 1960-talet, då den kvästes. PNV överlevde under jorden, uppe i bergen dit inte ens militären vågade sig, och efter 1945 helt legal på andra sidan gränsen i Frankrike. 1959 bildades organisationen Euskadi ta Askatasuna (”Baskien och frihet”, ETA) i Frankrike för att föra kampen för ett oberoende Baskien. ETA, som till en början rekryterade sina medlemmar främst i baskiska exilkretsar, var den väpnade grenen för den socialistiska Baskiska befrielserören (MNLV).

Efter Francos död kämpade nationalisterna för autonomi. Medan det borgerliga PNV och det lilla baskiska socialdemokratiska partiet EA godkände autonomistadgan från 1979 som gav delar av Baskien regional autonomi, fortsatte MNLV och deras väpnade gren att kämpa för oberoende. Under 1980-talet splittrades därför det baskiska samhället djupt när ETA trappade upp våldet. Ända tills 1998 gick sprickan mellan dem som accepterade 1979 års autonomistadga och vänsterrörelsen som med ETA i spetsen kämpade för ett oberoende Storbaskien. Men sommaren 1998 träffades PNV-ledningen hemligt med ETA, kort därpå formade de borgerliga nationalisterna, vänsternationalisterna och även det spanska Förenade vänstern (IU) Lizarraalliansen. Förebilden var fredsprocessen i Nordirland. Alliansen förespråkade en politisk lösning på den baskiska konflikten och krävde att den baskiska befolkningen själv skulle rösta om Baskiens framtid. Man tog inte ställning i frågan om våldet, men förutsättningen för Lizarrafredsprocessen var en ensidig vapenvila, som ETA utropade.

Fredsprocessen i Baskien blev dock inte långvarig. Efter drygt 16 månader sade ETA upp vapenvilan och genomförde i januari 2000 en blodig bombattatentatsvåg i Spanien. Hundratusentals basker gick ut på gatan för att protestera mot terrorvågen, även vänsternationaliströrelsen splittrades. Men vänsternationaliströrelsen, som i Baskien betecknas som ”den patriotiska vänstern” (izquierda abertzale), utgör fortfarande en stark minoritet i Baskien. I det sista val då deras politiska parti tilläts delta, regionalparlamentsvalet 2001 fick rörelsens lista över tio procent av rösterna. I kommunalvalet våren 2003 och i det senaste EU-valet kunde den baskiska vänstern inte längre delta, då deras vallistor förbjöds.
– Vi har inte opinionsfrihet här, kommenterar Koldo Gorostiaga, representant för det förbjudna vänsterpartiet Batasuna och till och med nyligen ledamot i EU-parlamentet för vänsteralliansen Euskal Herritarrok (EH). Jag träffar följaktligen Gorostiaga i ett litet kontor i den fransk-baskiska staden Bayonne. Därhemma på den spanska sidan skulle han riskera fängelse för sin politiska verksamhet och även här är man på sin vakt. Videokameror övervakar trappuppgången, viktiga underlag finns inte i kontoret. Man räknar tydligen med ovälkomna inkräktare.
– De spanska myndigheterna förbjuder politiska åsikter, menar Gorostiaga och visar sig förbittrad över den avsaknad av solidaritet som uppvisades av vänsterpartierna i EU-parlamentet när hans parti Batasuna förbjöds våren 2002.
– Spanien bryter mot EU-konventionen, men det struntar de andra medlemsstaterna i, menar Gorostiaga.
– I slutändan gör Garzón bara reklam för ETA, säger han förbittrad.

Baltasar Garzón är den spanske undersökningsdomare, som 1997 inledde den så kallade Sumario 18/98-processen. Garzón är domare vid Audiencia national, en specialdomstol som inom ramarna för antiterrorlagstiftningen fått alltfler befogenheter. Utgående ifrån tesen att samtliga organisationer som hör till den patriotiska vänstern skulle vara ”styrda av ETA” har sedan april 1998 en lång rad föreningar, företag och tidningar förbjudits. Civila spanska domstolar har visserligen i många fall hävt Garzóns ”tillfälliga förbud”, men få av de inrättningarna som avstängdes från sina tillgångar under upp till 12 månader har lyckats klara sig ekonomiskt.
Ödeläggelsen av World Trade Center den 11 september 2001 utnyttjades av Spaniens dåvarande regering för att få flera organisationer uppsatta på EU:s terrorlista, som inte de spanska domstolarna ansåg vara terroristiska. Sommaren 2002 skapades dessutom nya speciallagar som möjliggjorde förbudet av vänsterpartiet Batasuna, dess ungdomsförbund Segi och flera andra organisationer. Bland de organisationer som utsatts för Garzóns anklagelser märks också diverse dagstidningar, radiostationen Egin, ja till och med AEK, den organisation som organiserar avgiftsfri undervisning i baskiska för vuxna. Alla dessa kriminaliserades.
Särskilt attacken mot AEK-skolorna och fjolårets förbud av den baskiskspråkiga dagstidningen Egunkaria retade folk i Baskien. Medan Garzón hävdade i sin stängningsorder att AEK och Egunkaria skulle vara ”bildade, finansierade och styrda av ETA”, uppfattade en bred baskisk allmänhet förbuden som en attack på den baskiska kulturella identiteten.
– Många människor minns tiden under Franco, de man inte vågade lära ut sitt modersmål till barnen, förklarar Mitxel Saraskuta för mig. Vi förlorade en hel generation. Att stänga just språkskolorna var ett slag i ansiktet på oss.
Mitxel och jag är på väg till den lilla staden Bergara, där en av hans kamrater ska firas, som suttit 30 år i fängelse för ETA-medlemskap. Mitxel, 54 år gammal, pratar med en frånvarande blick. Även han har suttit fängslad i 27 år.

Xavier Oregi tas emot med ståt på stortorget i Bergara. En kapell spelar baskisk folkmusik medan en barndansgrupp ger en föreställning. Flera hundra människor har samlats. När Xavier, en kortväxt, mycket lugn och samlad verkande gammal man beträder scenen är jublet stort. Snart tågar många människor, unga som gamla, män som kvinnor till scenen för att lämna välkomstgåvor och krama honom. Många bär på foton av sina egna anhöriga som sitter i fängelse. Bergara har 17 ETA-fångar. Efter en stund lämnar Xavier scenen och en grupp ungdomar rullar ut en stor banderoll. ”Amnestia ossoa!” läser jag, Amnesti nu. Ett demonstrationståg formas snabbt, ungdomar går omkring och delar ut flaggor till dem som råkar gå förbi. Jag får bära på en fana med fånghjälporganisationen Gestoras pro amnestias logotyp. Organisationen förbjöds för tre år sen och sattes på EU:s terrorlista.
Vi tågar genom stan utan att polisen visar sig. Inte ens trafiken leds om. Människorna ser på, några räcker upp vänsterknytnäven eller vinkar när vi går förbi. Enskilda ansluter sig till demonstrationståget som leder till en sportplats där vi ska delta i Xaviers välkomstbankett. När vi tågar genom Bergara pekar Mitxel på vita banderoller med en karta över Baskien på. Jag har lagt märke till dem förr. De hänger framför tämligen många balkonger och fönster, inte bara i Bergara.
– De symboliserar kravet att de baskiska politiska fångarna ska få komma tillbaka till Baskien, förklarar han.
Dessa banderoller syns mycket ofta i Baskien. ”Fångfrågan” är stor i Baskien, långt större än frågan om stödet för ETA. Det finns för närvarande över 600 fångar, de flesta i Spanien, men även i Frankrike, Holland och Canada sitter basker med förment eller faktisk ETA-anknytning i fängelse. Att bara ett fåtal av dessa har förlagts till baskiska fängelser retar många basker. Vanliga kriminella brukar nämligen placeras nära sina familjer för att underlätta resocialiseringen efter avsatt straff. De fångar som dömts för brott som relateras till ETA:s verksamhet placeras däremot vanligtvis långt borta från Baskien och den baskiska separatiströrelsen som möjligt. Gestoras Pro amnestia samlade bland annat pengar för att finansiera anhörigas resor till fängelser kunde ligga på Balearerna eller i Nordafrika. När vänsterrörelsen arrangerar demonstrationer för sina fångar går tiotusentals människor ut på gatan.

– Ingen av oss förväntar sig att människorna ska identifiera sig med fångarnas politiska krav, säger advokaten Iñaki Goioaga, när jag träffar honom i San Sebastian. Men folk här säger ifrån de metoder som används mot deras grannar.
Goioaga har bistått många personer som anklagats för samröre med ETA. Han förklarar att ett dom för ETA-samröre inte alls behöver innebära att personen i fråga har någonting att göra med separatistorganisationen.
– De baskiska fångarna är politiska fångar. Det vet folk här, säger Goioaga. Och de vet också att fångarna torteras.
Detta påståendet bekräftas av Amnesty internationals senaste årsrapport. Enligt Amnesty finns ”ingen beredskap” bland spanska myndigheter att verkställa de krav som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och Europeiska Rådets kommitté för prevention av tortyr satt upp. De båda internationella institutionerna kräver bland annat att möjligheten att isolera häktade personer i fem dagar hos polisen ska slopas, därför att denna isolering anses möjliggöra tortyr.
– Värst är tortyren när Guardia civil har haffat dig, bekräftar Mitxel som själv har fått uppleva det.

Guardia civil, den paramilitära polisen, är symbolen för den spanska demokratiseringsprocessen ambivalens. Å ena sidan inrättades efter Francos död i november 1975 så småningom demokratiska institutioner i Spanien, som till och med överlevde ett fascistiskt kuppförsök år 1981. Men å andra sidan demokratiserades aldrig Francos fruktade tortyrpolis. Guardia civil är fortfarande stat inom staten. I Baskien uppfattas deras förläggningar av många som kolonialmaktens garnisoner.
I San Sebastians utkant är en hel stadsdel omgärdad av höga murar säkrade med taggtråd. Det syns många bostadshus, till och med ett kyrktorn. Den namnlösa stadsdelen är placerad mellan två motorvägar. Här bor fler än 2 000 människor, spanska poliser med sina anhöriga. Det finns en kyrka, skolor, affärer, biografer. Den baskiska regionala polisen eller den kommunala polisen äger inte inträde. Den som tas in där åtnjuter en specialbehandling i upp till fem dagar. Den nytillträdde vd:n för FN:s kommitté mot tortyr, spanjoren Fernando Mariño Menéndez, kräver därför bland annat att Guardia civils förhör alltid ska videodokumenteras.
Den paramilitära polisen förknippas av många vanliga basker med Francotidens förtryck, minnena från Francotiden är alltför levande i Baskien.
– Läget är ju som på den goda gamla diktaturtiden, menar också Gorostiaga ironiskt. De har bevarat Francostatens attityd mot vår rörelse: Vi tillåts inte ha kontor eller ens bankkonton i landet och jagas under jorden. Men de kan inte kriminalisera en hel rörelse.

Den nationalistiska vänsterrörelsen har hittills klarat sig. Den syns i de baskiska städerna, där hela kvarter är prackade med nationalistiska paroller och de förbjudna organisationernas logotyper. Särskilt ungdomrörelsen Segi är present. Segi var hjärtat i en subkultur som reagerade våldsamt mot spanska statens försök att kväsa vänstern. I flera år organiserade Segi och dess föregångare Haika och Jarrai gatustrider mot polisen, de så kallade kale borroka. Spanska statens svar var grym: det statuerades exempel mot Segi-aktivister som greps under sådana strider. De hårdaste straffen som utdelades var 17 års fängelse för uppvigelse, ”terroristisk verksamhet” och ETA-samröre.
– En vän till mig fick sex år för att ha kastat en brandbomb på en tom polisbil, en annan tre år för att hon hade suttit i Segis styrelse, berättar Iratxe. Titta bara på fotogaleriet här vid baren.
Vi träffas på en Herriko Taberna, en av vänsternationalisternas ”folkkrogar”. Dessa pubar finns i varje större by och de flesta stadsdelarna i städerna.
Här samlas aktivisterna och äter och dricker för en billig peng. Många av dessa pubar stängs då och då tillfälligt av polisen, men öppnas vanligen igen efter några veckor eller månader. Över baren hänger bilderna på kvarterets egna fångar. Bara här i San Sebastians gamla stad, ett fäste för vänsternationalisterna, finns 31 sådana. De flesta var mycket unga när de greps, flertalet är män, men det finns ocksa några unga kvinnor bland dem. De har fått domar mellan 2 och 30 år.
På baren står flera insamlingsbössar. En för fångarna, en för Segi, en för en organisation som finansierar rättshjälp åt de som anklagas för ETA-samröre. Personalen tar inte dricks, utan uppmanar alla att donera pengarna i bössorna.

Det ökade trycket mot en rörelse som har blivit en livstil för en radikal minoritet har visat sig vara kontraproduktiv. Höga straffmått och systematiska slag mot rörelsens organisationer har inte kunnat kväsa de vänsternationalistiska nätverken. Tvärtom, de krafter inom den ”patriotiska vänstern” som under de senaste åren kritiserat ETA:s strategi har tystnat.
Solidariteten med de fängslade kamraterna är viktigare just nu än konflikter inom rörelsen. Den spanska tidningen El Pais konstaterade den 8 september 2002 att det fanns en ”kölista för att gå med i ETA”. Något ligger i det:
– De fattar inte att folk radikaliseras när de utsätts för den här sorts förtryck, menar Iratxe. Om man ändå försvinner för flera år i fängelset när man kastar sten, då är det ju lika bra att verkligen bli terrorist.

Ledare 01 december, 2025

Renhetsvänstern ryggdunkar sig till döds

Athena Farrokhzad ställde in sin medverkan i Arbetarens panel på Socforum med en dags notis. Foto: Christine Olsson/TT.

Samtidigt med vänsterns framgångar i stad efter stad, ser vi en motsatt trend som är mer oroande – en aggressiv renlärighet som klyver vänstern i allt mindre delar. Men nog måste vi kunna prata med varandra?

När jag bjöd in författaren Shora Esmailian för att delta i Flammans panelsamtal om vänstern och Palestinarörelsen svarade hon med att kritisera ”liberaler som tror att de är vänster”. Sedan lade hon ut båda mejlen på Facebook till följarnas belåtenhet. 

En kommentar om att jag skrivit ”Vore kul!” fick mest gillande. ”Det finns många sätt att uttrycka uppskattning för någons potentiella medverkan, utan att inkludera ordet ’kul’ i relation till folkmord.”

Det är sant att jag och Shora Esmailian står långt ifrån varandra. Vi är överens om Israels politik, men inte om den 7 oktober 2023. ”Om det här är möjligt, är allt möjligt”, kommenterade hon omedelbart efter terrordådet. Själv kände jag enbart sorg, både för de förlorade civila liven, och för att jag förstod exakt hur Israel skulle svara.

Men just för att vi tycker så olika bad jag henne att vara med. Att få in oliktänkare är en långvarig käpphäst för Flamman, och vi bråkade in i det sista med ABF Stockholm när vi var huvudarrangörer 2022 för att Extinction rebellion youth och Svensk-kubanska föreningen skulle få vara med, trots att de ansågs för radikala.

Jag har länge tänkt att det går att ha en relation även om man tycker olika. Men i så fall måste båda parter vilja det.

En annan som inte ville sätta sin fot på forumet var Athena Farrokhzad. Dagen innan sitt panelsamtal om ”Åsiktsfrihet på jobbet – i skuggan av ett folkmord”, tillsammans med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgesson, ställde hon in sin medverkan. Det är nämligen ”meningslöst att delta i ett sammanhang vars premisser sätts av ABF, ETC, Flamman, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna etc. Enda skälet till att göra är att polemisera mot deras normalisering av den globala kapitalismens dödsmaskineri […].”

Det här var inte bara trist för tidningen Arbetaren, som nu straffades för att vilja lyfta detta viktiga ämne, bara för att vi andra tydligen är dödskapitalister. Men också för oss som tror på att en framgångsrik vänster bygger på att rörelsens olika delar kan tala med varandra. ”Den performativa aktivismen väger tyngre än viljan att göra framsteg tillsammans”, som Somar al-Naher formulerar det i Dagens ETC. Nu undrar jag om det ens är lönt att höra av sig. 

Beteendet är knappast unikt för dem. De senaste två åren har det bildats åtminstone tre utbrytningar ur Vänsterpartiet, som alla motiverats åtminstone delvis med partiets hållning kring Gaza – trots att de varit överlägset bäst i Palestinafrågan. 

Ett av partierna, Solidaritet, har redan hunnit splittras ännu en gång. Nu ska de bland annat samarbeta med Feministerna, som själva precis splittrats – och som för ett obegripligt krig mot sin grundare Gudrun Schyman som de avfärdar som ”vit feminist”. (Med obligatorisk hänvisning till kapitalismens ”dödslogik”.)

Fenomenet syns i hela väst. I Storbritannien har tidigare Labourledaren Jeremy Corbyns nya satsning Your Party präglats av bråk och splittring från dag ett, med flera högprofilerade avhopp. Medgrundaren Zarah Sultana bojkottade rentav partikongressens första dag i helgen, då hon anser att partiet förstörs av ”namnlösa och ansiktslösa byråkrater” som ”arbetar i skuggorna”.

Samma bråkkultur plågade vänstern i New York innan Zohran Mamdani lyckades samla den. Vissa påstår att det beror på att han vägrar ge vika en tum i Palestinafrågan, men då bör man påminna om att han kritiserade antisemitismen i de tidiga demonstrationerna, tillsammans med Alexandria Ocasio-Cortez. Nu måste han avgöra vilka frågor han ska ta strid för, och vilka han ska kompromissa i – en balansgång som bara den som faktiskt vill styra behöver bry sig om. På Instagram är det enklare att vara renlärig.

Läs mer

I Köpenhamn har en liknande vänsterseger föregåtts av en partisplittring där fraktionen Rødt Venstre bestämt sig för att bilda ett nytt parti, som i sin tur ska samarbeta med en rad olika organisationer. Kritiken gäller som alltid när vänstern splittrar sig utrikespolitiken: Nato, Ukraina, Gaza, antisemitism. Sällan handlar det om inrikespolitik – eller hur vi ska vinna. I lokalvalet, där socialistpartierna nosade på egen majoritet, gjorde utbrytarna knappt utslag i slutresultatet.

Det är sant att vänstern inte är någonting utan sina rörelser. Självutnämnda ledare, som prioriterar lajks i sociala medier, är jag inte lika säker på. Jag har länge tänkt att det går att ha en relation även om man tycker olika. Men i så fall måste båda parter vilja det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 28 november, 2025

Athena Farrokhzad hoppar av Socforum: ”Normaliserar dödsmaskineri”

Athena Farrokhzad är känd för diktsamlingen Vitsvit och har under flera år arbetat som lärare på folkhögskolan Biskops-Arnö. Foto: Viktoria Bank/TT.

Poeten Athena Farrokhzad ställer in sin medverkan på Socforum med en dags varsel. Bakom beslutet ligger en kritik mot arrangörernas normalisering av global kapitalism, enligt ett inlägg i sociala medier.

”Tyvärr måste jag ställa in min medverkan i samtalet”, skriver poeten Athena Farrokhzad i ett inlägg på Instagram under fredagen.

Bara ett dygn senare skulle hon ha medverkat i ett panelsamtal arrangerat av tidningen Arbetaren på Socforum i Stockholm. I samtalet deltar även Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson, som sades upp från sitt jobb i Göteborgs hamn efter att fackföreningen inlett en kortvarig blockad av handeln med Israel från Göteborgs hamn. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 28 november, 2025

Rör inte de permanenta uppehållstillstånden!

Fateme Khavari ledde 2017 rörelsen Ung i Sverige för de ensamkommande flyktingbarnen. Idag är de vuxna och har rotat sig i Sverige. Foto: Stina Stjernkvist/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Tidöregeringens utredare föreslår att permanenta uppehållstillstånd ska rivas upp och ersättas med tidsbegränsade tillstånd. Inte oväntat har detta inhumana förslag väckt en våg av debatt, oro och missnöje i Sverige. Utredaren framställer beslutet som ett försök att främja integrationen av utrikesfödda i samhället och uppmuntra dem att ansöka om svenskt medborgarskap.

Men det stämmer inte.

I vår allt mer internationella värld visar erfarenheten att integration frodas i en miljö präglad av trygghet, stabilitet och ömsesidigt förtroende – inte rädsla och osäkerhet. Vi,  mina vänner bland oss ensamkommande afghaner, känner en stark oro. Hussein kom till Sverige för tio år sedan och arbetar på ett sjukhus, som är stressad över att kanske behöva förlora sitt arbete och sitt liv här, och att tvingas gå igenom den svåra asyl- och migrationsprocessen igen. För honom är det en fruktansvärd mardröm. Som han själv säger: ”Jag har inte längre kraften att uthärda samma problem en gång till”. Exemplen är många

När en individ inte vet om hen får stanna i landet imorgon, hur ska hen då kunna känna tillhörighet och ansvar för samhället?

Hotet om att avskaffa permanenta uppehållstillstånd leder inte till integration och större samhällsdeltagande utan förstärker i stället vi- och de-samhällets utanförskap, segregation, misstro och känslor av osäkerhet. När en individ inte vet om hen får stanna i landet imorgon, hur ska hen då kunna känna tillhörighet och ansvar för samhället? Vi är som alla andra människor. Vi stärks och växer av att vara behövda och känna ansvar och bygga något större än oss tillsammans. 

Lika oroande som själva principen är hur politiken genomförs. Genom att ändra lagen retroaktivt ignorerar man det sociala kontraktet mellan staten och de invandrare som under åratal har byggt sina liv på befintliga regler. Personer som har betalat skatt, arbetat och integrerat sig i samhället enligt alla gällande krav, står nu inför risken att förlora sitt permanenta uppehållstillstånd. 

Läs mer

Ett sådant agerande från statens sida är inget annat än ett brott mot rättssäkerheten och en kränkning av grundläggande åtaganden. Enligt Advokatsamfundet strider utredarens förslag mot såväl den svenska grundlagen som EU-rätten och internationella konventioner. Slutsatsen blir att om eller när en invandrare begår ett brott måste hen omedelbart stå till svars och straffas, medan staten slipper ta ansvar när den själv bryter mot sina juridiska principer och löften. Därigenom förlorar regeringen inte bara invandrarnas förtroende, utan hela samhällets tillit till lag och rättvisa. Förtroendet för lagen är en hörnsten i varje demokratiskt samhälle och när detta förtroende kränks av staten skapar det instabilitet, missnöje och uppluckring av de sociala banden. Vem ställs då till svar när staten bryter mot sina egna lagar och löften? De ekonomiska konsekvenserna av att permanenta uppehållstillstånd återkallas kan inte heller ignoreras. Tusentals invandrare som arbetat i Sverige under åratal ställs nu inför en osäker framtid. Psykiska påfrestningar och social ohälsa blir oundvikliga följder som direkt påverkar kvalitet, motivation och produktivitet på arbetsplatser över hela vårt land. Ett samhälle där en betydande del av arbetskraften inom exempelvis vård, skola, handel, bygg och transport lever i ständig oro får ingen hållbar ekonomisk tillväxt. I stället för att bygga broar mellan invandrare och svenska medborgare väljer regeringen att resa en ny mur av misstro och rädsla.

Om regeringen verkligen vill ha ett enat och tryggt samhälle måste våra styrande politiker först och främst själv respektera rättvisan, följa lagen och fullfölja sina egna åtaganden. Hotet om tillbakadragande av permanenta uppehållstillstånd kan dessutom leda till att flera ungdomar kan rekryteras av gängkriminella. 

Att ta bort permanenta uppehållstillstånd är inte bara en överträdelse gentemot Sveriges invandrade befolkning – i praktiken raseras den svenska samhällsstrukturens tillit och stabilitet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 28 november, 2025

Elitungarna som lockas in i högerextremism

Den 23-åriga Alexander Holmberg dömdes i går till åtta års fängelse, varav sex är villkorliga, för terrorplaner mot Eurovisionsfestivalen. Foto: Polisens förundersökning, Peter Dejong/AP.

I morgon är det Socforum!

Skynda att köpa biljett till festen, där bland annat Liz Fällman dj:ar, innan de tar slut. Så kan vi skvallra om vilka programpunkter som var mest spännande eller tråkiga.

Missa inte heller våra programpunkter på ABF-huset i Stockholm: livepodd klockan 10 med gäster som Roland Paulsen och Johan Alfonsson, samtal om hur Palestinarörelsen och vänstern kan bli vänner igen klockan 12, och om hur staden kan bli roligare klockan 14.

För mig är den här veckan ovanligt full av aktiviteter.

Det första var Expos trettioårsfirande, där det obligatorika sades: situationen är ännu allvarligare än när de grundades. Jag framförde också min stående poäng: militant islamism är också en sorts högerextremism som måste granskas, för just nu är vi utelämnade till Doku.

Jag märkte också en annan skillnad – att det knappt var någon antifascistisk borgerlighet där. På 90-talet fanns det en konsensus mellan höger och vänster att högerextremism var något farligt, och folkpartister som Fredrik Malm var en del av Expo. 

Nu när den traditionella borgerligheten har börjat samarbeta med Sverigedemokraterna, har man också lirkat sig ur motståndet mot nazismen. Fredrik Malm klagar i dag hellre på Palestinademonstrationer än på högerextremister som bjuds in till riksdagen. Och när Johan Forssells son visade sig ha varit med i den våldsamma nazistgruppen Aktivklubb, tonades det ned.

Migrationsministerns son är inte den enda pojken ur samhällseliten som dragits till högerextremism.

I går rapporterade jag om terrordomen mot Alexander Holmberg, som planerade ett massmord på Eurovisionsfestivalen i Rotterdam år 2020, som dock blev inställt på grund av pandemin. I ett Googledokument kallade han planen ”fun time”, och han hade även måltavlor i Sverige – som två moskéer och ett produktionsbolag som gjort en för mångkulturell reklamfilm.

Hans pappa är en hög chef i Kinneviksfären, som sedan i juli – samma månad som åklagarna lade fram sin bevisning – verkar ha lämnat vd-posten i maktbolaget Verdere under största tysthet. Jag har dock inte kunnat få det bekräftat från Kinnevik.

Min långa text om fallet är en av Flammans mest lästa i år. Läs den gärna och säg vad du tycker.

I en tid med så mycket högervåld skulle man önska att den etablerade borgerligheten markerade mer mot radikala högeridéer i sin närhet. Men Tidös klausul om att ”tala respektfullt om varandras företrädare” är till för att förhindra sådan kritik. Därför håller man tyst om Sverigedemokraternas trollfabriker, medan civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin gärna deltar i högerradikala Riks för att kritisera Socialdemokraternas partimedier med otydlig avsändare. Kanalen vars medarbetare har avslöjats sprida rysk propaganda.

Läs mer

Mitt andra evenemang – jag har inte glömt – var en Dead Prez-spelning på Mosebacke i går. Har du hört dem?

De rappar om att hedra svarta pantrarna, skapa en socialistisk ekonomi byggd på panafrikansk nationalism och väpnad revolution, men har också ett präktigt hälsofokus – i en låt rappar de om att äta fullkorn och frukt, samt att förbereda maten ordentligt så att man inte förlorar vitaminer och mineraler. Och så röka ganja förstås. Riktigt kul spelning.

Jo, och så spelade jag in en video om varför det är viktigt att prenumerera på en vänstertidning nu när miljardärerna ger sig in och backar Henrik Jönssons nya tv-satsning. Så tack för att du gör det. 💖

Ses i morgon!

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 november, 2025

Hennes familj återförenas – efter 2 500 år

Tömd på sitt innehåll, men fylld av betydelser. Sara Sallam har spårat upp hela familjen. Foto: Paulina Sokolow.

”Det forntida Egypten är en västerländsk fetisch”. Konstnären Sara Sallam sammanför mor, far och son, vars gravar blev fundament för Europas nationsbyggen.

Ponera att du dog vid en hög ålder, att du blev begravd av dina barn där alla dina förfäder vilar. Föreställ dig sedan att en klåfingrig karriärist flera tusen år senare gräver upp er allihop och delar ut innehållet till mäktiga personer i världen i utbyte mot en fet position.

Det hände Taperet, en kvinna ur den egyptiska aristokratin som levde under Nya riket, andra årtusendet före Kristus. Och hon är inte ensam. Att vetgiriga gentlemän från Europa åkte till Egypten för att ta hem artefakter och mumier blev inte bara en del av det västerländska kulturarvet utan också ett sätt för nationer att positionera och glorifiera sig. Häromdagen invigdes under pompa och med politiska förtecken GEM, Grand Egyptian Museum i Giza utanför Kairo, omtalat som ”världens största egyptiska museum”. En bombastisk slutpunkt och revansch: Äntligen skulle Egypten ta kontroll över sin egen historia.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 28 november, 2025

Att låta judehat passera ger motståndarna rätt

Demonstration för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag skriver till er som ingår i den breda Palestinarörelsen – riksdagspartier, propalestinska föreningar, fackförbund, aktivister, religiösa samfund och människorättsorganisationer. Vi har olika bakgrunder men förenas i kampen för palestiniernas rätt till liv, frihet och värdighet. Det är en kamp för mänskliga rättigheter – och vi ska vara stolta över den.

För att stärka vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. Jag vänder mig till er i hopp om större medvetenhet och handlingskraft mot antisemitismen inom Palestinarörelsen. Jag vet att ämnet lätt väcker irritation hos en del. Många upplever att begreppet antisemitism används som politiskt slagträ mot vår rörelse och mot svenska muslimer. Och ja – ibland stämmer det. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kallat både FN och Internationella brottmålsdomstolen antisemitiska, och Sverigedemokraterna har använt frågan för att rentvå sin egen historia. Men att andra missbrukar begreppet betyder inte att antisemitismen upphört att existera. Det är ett verkligt och växande problem – ett hot mot svenska judars trygghet och frihet.

För tio år sedan skrev jag en debattartikel i Sydsvenskan där jag uppmanade Palestinarörelsen att ta itu med de antisemitiska elementen. Mig veterligen var det första gången någon inom Palestinarörelsen väckte frågan. Reaktionerna var blandade, en del såg detta som en anti-palestinsk linje, medan andra förstod att det handlade om att vara konsekvent antirasist och stärka vår rörelse.

Att bekämpa antisemitismen är inte att svika Palestina.

Sedan dess har mycket gått framåt – fram till Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Efter den har antisemitismen ökat kraftigt i Sverige. Enligt Brottsförebyggande rådet femdubblades anmälningarna om antisemitiska hatbrott de sista månaderna 2023. När rapporteringen om Israel-Palestina ökar, växer också antisemitismen här hemma. Det bygger på den farliga idén om kollektiv skuld.

Även inom vår rörelse har problemen vuxit. Vi har exempelvis hört tal med rasistiska påhopp mot judiska företrädare. Men den vanligaste antisemitismen är mer subtil: ifrågasättanden av definitionen av antisemitism, påståenden om att problemet överdrivs eller att man borde tala om något annat. Sådana strategier – förminskning, relativisering och whataboutism – bromsar det antirasistiska arbetet.

Vi som tror på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter måste tydligt ta avstånd från antisemitismen i våra egna led. Det handlar inte bara om moral, utan om vår rörelses framtid. Våra motståndare försöker redan utmåla Palestinarörelsen som antisemitisk. Varje gång vi låter hat eller fördomar passera, ger vi dem rätt.

Ja, bland de antisemitiska rösterna finns engagerade personer som brinner för Palestina. Men vi delar inte deras värderingar eller mål. Om vi inte drar en tydlig gräns riskerar rörelsen att förlora förtroende och kraft.

Läs mer

Palestinarörelsen har ett avgörande uppdrag. När världens ledare tiger om Israels övergrepp är det vi som kräver rättvisa. För många palestinier är vi en källa till hopp. Därför måste vi vara trovärdiga, principfasta och konsekvent antirasistiska. Vi behöver utbildning om antisemitism inom våra organisationer, tydliga etiska riktlinjer för tal och demonstrationer samt ett gemensamt språk för att markera mot hat. Att bekämpa antisemitismen är inte att svika Palestina. Det är att stå upp för mänskligheten – och stärka vår gemensamma kamp för rättvisa och fred.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 november, 2025

Drömdisco om revolutionen

Molly Nilsson vill se en både gladare och kaxigare vänster. Foto: Dark skies association.

Molly Nilsson lär vara världens enda artist som gjort en houselåt om ett kommunistparti – och dedikerat en annan till Jan Myrdal. Flamman tar ett glas vin i logen efter hennes största spelning någonsin i hemlandet.

– Finns det några marxister här?

Publiken på Kulturhuset jublar och hojtar glatt åt Molly Nilssons fråga från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 28 november, 2025

Elfva Barrio: Vem orkar ligga utan någonstans att bo?

Här blir inga barn gjorda. Foto: Lars Pehrson/SvD/TT.

Ett blodrött skynke i bomull får duga. Det är vad som separerar min kompis rum från resten av vår lägenhet. Att bo ihop med en vän är förvisso trevligt. Men man ska inte behöva höra en rumskamrats varje andetag för att kunna ha någonstans att bo.

Det är i dag en enorm utmaning att få tag på en lägenhet i storstäderna som ung. Min nuvarande andrahandskontrakt är mitt fjärde på två och ett halvt år. På bostadsförmedlingens sida sneglar jag avundsjukt på de hundratals människor som står framför mig i kön till ett tryggt förstahandskontrakt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 november, 2025

USA:s minst populära politiker kämpar för överlevnad

Brandon Johnson har snabbt förlorat sin status som den amerikanska vänsterns favoritborgmästare. Foto: Charles Rex Arbogast, Nam Y. Huh/AP (montage).

Före Zohran Mamdani var Chicagos borgmästare Brandon Johnson vänsterns stjärna i den amerikanska lokalpolitiken. Efter två och ett halvt år är han utskälld och föraktad av sina egna väljare, trots att staden blivit säkrare under hans tid.

I april 2023 valdes den svarta, progressiva aktivisten Brandon Johnson till borgmästare i Chicago. Då sågs det som en av den amerikanska vänsterns största segrar på senare år. Hans kampanj hade stöd av en bred koalition av sociala rörelser – det ambitiösa lärarfacket, arbetarkoalitionen United working families, och gräsrotskampanjer inom allt från klimat till bostäder – vilket gjorde honom populär i breda lager. Det är också en av orsakerna till de svårigheter han befinner sig i två år senare.

Johnsons mandatperiod inleddes med en rad mindre framgångar. Till exempel stoppade han förslaget om att automatiskt skicka en polispatrull till ett område om ett registrerat skjutvapen används där. Förslaget fick kritik ur rättssäkerhetsperspektiv och röstades ned, mycket tack vare borgmästarens kampanjande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 27 november, 2025

Kinnevikchefens son döms till fängelse för terrorplan mot Eurovision

I svenska polisens förundersökning från 2020 syntes foton där Holmberg poserade i nazistuniform. Foto: Peter Dejong/AP/Polisens förundersökning.

Alexander Holmberg, son till en toppchef i Kinneviksfären, döms till åtta års fängelse för terrorplaner i flera länder, däribland Sverige. Nu verkar pappa Mikael Holmberg ha lämnat bolaget – precis efter den öppna rättegången i maj. ”Jag känner en stor lättnad”, säger forskaren Tobias Hübinette.

I dag föll domen i målet mot Alexander Holmberg, som inför rätten i Luxembourg City förklaras skyldig för terrorbrott, tillverkning och innehav av sprängämnen, samt kopplingar till högerextrema nätverk.

Den 23-åriga svensken döms till åtta års fängelse, varav sex år villkorligt, med krav på att genomföra ett avradikaliseringsprogram hos plattformen Respect.lu. En rapport ska lämnas in till riksåklagarmyndigheten var sjätte månad, och om programmet inte slutförs inom fem år – eller om H. återfaller i brott inom sju år – kan den villkorliga delen upphävas.

Domen blev mildare än vad åklagarsidan begärt. Biträdande statsåklagare David Lentz hade yrkat på tolv års fängelse, och ansåg att endast polisens och underrättelsetjänstens snabba ingripande förhindrat faktiska attacker. Enligt Lentz hade Alexander Holmberg internaliserat hat, känt sig överlägsen andra och varit beredd att använda våld. Vilka delar av åtalet domstolen inte biföll klargörs i den skriftliga motiveringen som väntas inom de närmaste dagarna.

Åtalet omfattade elva punkter, bland annat olaglig hantering av sprängämnen, drift av en obehörig anläggning, propaganda och rekrytering för terroristhandlingar, medlemskap i en terroristgrupp samt förberedelse av attacker i både Sverige och Nederländerna – däribland ett planerat massmord vid Eurovisionsfestivalen 2020 i Rotterdam, som ställdes in på grund av pandemin.

Fallet har redan skapat rubriker i flera länder – inte bara för mängden bevis som lagts fram i rättssalen, utan för de minutiösa detaljerna om hur planeringen ska ha sett ut: från hemmalaboratoriet i hemmet i Strassen till rekryteringsförsök för internationella grupper och en lista över möjliga mål som uppdaterades i ett delat Google-dokument.

Men bland planerna fanns även svenska mål, som en oljedepå i Nacka, två moskéer i Botkyrka och ett svenskt produktionsbolag som hade gjort en reklamfilm för SAS där personer med utländsk bakgrund medverkade.

I rättegången framgick det även att hans pappa Mikael Holmberg, en av de högsta cheferna inom Stenbeck-familjens maktsfär kring bolaget Kinnevik, finansierat delar av sonens laboratorium och kemiska experiment.


Det var den 22 februari 2020 som Luxemburgs säkerhetstjänst SRE slog larm. Den då 18-årige mannen bedömdes ha både den tekniska kompetensen och beslutsamheten att gå från ord till handling. Gripandet skedde när han och föräldrarna återvände från en resa i Sverige, där han hade tränat med den nynazistiska organisationen The Base.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)