SIGNERAT Avfallsproblem. ”Den här ser väl bra ut.” ”Ja, men får den plats i garaget?” Maken och jag försjönk i grubblerier. Till slut kunde inte försäljaren bärga sig längre. ”Inte har man väl en dammsugare i garaget?” ”Inte nu, nej!” sa jag. ”Inte så länge den fungerar”, sa maken. ”Men när den går sönder en gång i tiden. Då hamnar den i garaget. Var skulle vi annars göra av den?” Dammsugarförsäljaren suckade och såg på oss som om vi vore två mycket okunniga barn. ”Man lämnar av den vid en återvinningsstation, helt enkelt.”
Det gör man inte.
Vi har ett stort garage. När vi var nyinflyttade fick vi rum med både bil och gräsklippare och ett par cyklar. Nu för tiden trängs soffor och gamla stolar med vitvaror och gamla uttjänta datorer. Plus två gamla dammsugare som vi inte lyckats bli av med. Det ser ut som en sämre sorterad second hand-butik och det är inte så dumt tänkt. För bara ett par år sedan kunde vi bli av med allt överblivet genom att pracka på det på närmsta second hand-butik. En del var så snälla att de till och med kom och hämtade skräpet.
En väninna till mig köpte en begagnad dator till sin son. Hon kunde inte testa den i butiken, men den kostade bara en hundralapp så hon tyckte ändå att det var ett fynd.
Det var det inte.
”Skalet ser okej ut, men hårddisken är kass och skärmen är trasig”, sa sonen som lekt med datorer i skolan sedan första klass. Väninnan körde datorn till en återvinningsstation. Tvåhundra kronor ville de ha för att skrota datorn. Väninnan tänkte efter: tvåhundra kronor för att bli av med en dator som kostat hundra kronor i inköp. Det fick bli second hand-affären igen. Expediten log mot datorn som man ler mot en gammal god vän och ställde tillbaka den på sin gamla plats. Väninnan gick en runda i butiken och när hon klev ut genom dörren stod ett ungt par och tindrade med ögonen framför datorn.
Själva har vi aldrig kommit innanför grindarna på en återvinningsstation. Då och då hyr vi ett släp, lastar det med allt vi vill bli av med och sedan far vi runt från station till station som en modern flygande holländare. Stängt överallt. Hur gör folk för att bli av med alla gamla trasiga TV-apparater? Svaret fick vi i ett dike ett par hundra meter bort. Man slänger dem i ett lämpligt dike eller skogsbryn. Jag föreslog min man att vi skulle klippa av hänglåsen på grindarna med en bultsax och slänga vårt skräp olagligt, men eftersom vi hade barnen med oss blev det inget av med det.
Jag drömmer våta drömmar om att vår kommun ska sätta ut några containers för grovsopor där man slänga allt man vill bli av med utan att sortera det först. Men såna drömmar blir aldrig verklighet.
På artonhundratalet var man en dålig människa om man inte gick i kyrkan om söndagarna, nu är man en dålig människa om man inte källsorterar sina sopor. Jag är en dålig människa. Det är knappt jag klarar av att packa papperskassarna rätt. Kartong i en kasse och tidningar i de övriga, det borde inte vara så svårt. Ändå har min make fradga runt munnen varje gång han slängt papper för att han, till omgivningens munterhet, fått stå och sortera varje kasse på plats.
Jag har till och med svårt att bli av med vanliga hushållssopor. Ändå kommer sopbilen regelbundet varannan torsdag och tömmer soptunnan, bara man kommer ihåg att ställa ut den. Ett år inföll den magiska torsdagen på annandag jul.
”Inte kan de väl komma och hämta soporna på helgdag, de kommer naturligtvis på fredagen!” På annandagen satt jag och åt frukost ihop med barnen när sopbilen körde förbi. Jag blev alldeles paralyserad av synen. ”Vet du vad som körde förbi här alldeles nyss?” sa jag till maken som fortfarande låg i sängen och läste. ”Inte en aning.” ”Sopbilen!” ”Vad kan jag göra åt det?” sa han. Det hade han naturligtvis rätt i.”
Dammsugarförsäljaren började se en aning otålig ut och jag förstår honom. En upplyst konsument ska välja hushållsmaskin efter prestanda, form och funktion och inte efter hur lätt den går att stuva in i garaget när den tjänat ut.
”I Göteborg finns det ett ställe där man kan slänga allt och som alltid är öppet”, sa jag drömmande. ”Lyckliga göteborgare. Jag har hört att folk kommer dit med fullastade släp långväga ifrån och kastar skräp av hjärtans lust. Vilken lättnad! Vilken folkfest!” ”Vilket i-landsproblem!” sa försäljaren föraktfullt. ”Förresten har jag hört att den har stängt. Numera är det en vanlig, hederlig återvinningsstation.”
I det ögonblicket hade jag gärna kört honom genom en avfallskvarn som stod i närheten och det enda som hindrade mig var att jag verkligen inte visste hur jag skulle bli av med resterna.
