Man ska läsa affärstidningar. Min testprenumeration på Affärsvärlden för några år sedan har jag att tacka för många klipp med pedagogiskt värde. Till exempel kan man få reda på att den nya pensionsöverens- kommelsen ”innebär övergång till ett marknadsinriktat system, från ett ATP som i hög grad har präglats av omfördelning”, eller läsa en hyllningsartikel om Nya Zeeland som slår fast att landet ”uppnått imponerande resultat i affärsverken som följd av stora personalneddragningar”. Detta var 1996 och det lät förstås annorlunda när samma saker presenterades av ledande politiker.
Nu har det varit val i Indien. Det semifascistiska BJP förlorade oväntat. Kongresspartiet återkommer till makten. Vänstern i Indien gjorde därtill sitt bästa val någonsin och dess stöd krävs för att Kongresspartiet ska kunna regera.
Häromveckan påmindes jag om detta när jag klev in på Handelshögskolans bibliotek i Stockholm.
Förstasidan på Business Week skriker ut: ”Kommer valchocken att sätta punkt på haussen?” Far East Economic Review frontar med en kroppsmålad kongresspartisupporter och rubriken ”Nu måste Indien sälja in reformer hos de fattiga”. Grundtonen är tydlig på ledarplats och i reportagen: Det är lugnt, det blir ingen skillnad. Valresultatet är inte så farligt, ty ”ingen regering, inte ens en som måste räkna in stöd från vänsterpartier, kan nu rulla tillbaka reformer eller förhindra deras fortskridande”. Om partiet naglas fast vid sina löften till ”marknaden” om att ”reformerna” ska fortsätta ut på landsbygden – och alltså inte övriga löften – så kan man ”bygga vidare på det BJP åstadkom” (BJP’s achievements). Till dessa achievements – som inte nämns i artikeln – hör att Indien har flest undernärda barn i världen, att stordirektörer kan tjäna trettiotusen gånger mer än fattigbönder och att tiotusentals sådana bönder tagit livet av sig för att de inte orkade med fattigdomen.
I affärspressen kan man också höra ekon av Världsbankens ”nytänkande” för några år sedan; en ståndpunkt som i korthet innebär att man kan köra på ännu hårdare om man låter mer som Tony Blair. Bibek Debroy från Rajiv Gandhiinstitutet, en Delhi-baserad tankesmedja, skriver: ”Inte tu tal om att reformerna måste fortsätta; men mer behöver göras inom jordbruksområdet om hela Indien ska tjäna på liberaliseringens uppfriskande [!] effekter”. Det är visserligen olyckligt om det inte blir lättare att sparka folk, men reformer kan inriktas på andra områden också, och Kongresspartiet är kanske ännu bättre på att genomföra dessa, ty man behöver ändra liberaliseringens ”pro-rich image”.
Indien är lärorikt. Kapitalets förhållningssätt till politisk demokrati klargörs än en gång. BJP:s kombination av repression och nyliberalism var idealisk för dess behov. Klart är också att demokrati är OK endast så länge det innebär att det politiska innehållet inte kan ändras. Detta kallas stabilitet.
Samtidigt rör det sig i världen. Från vår kant måste det indiska valet ses som en stor framgång. Ett massivt och konkret arbete ute bland människor lade grunden för vänsterns valframgångar. Och de miljoner som röstat på kongresspartiet har gjort det för att de betraktat partiet som ett faktiskt alternativ till den nyliberala politiken. Organiserat tryck nedifrån och politiskt mod hos progressiva partier kommer att bestämma om vänstern förmår åstadkomma resultat och därmed påverka Indiens framtid.
Indien finns i ett globalt kraftfält – och påverkar det. På flera grundläggande sätt ställs progressiva krafter runt om i världen inför likartade problemställningar. Parallellerna till länder som Brasilien och Venezuela är många. Och det finns en avgörande koppling mellan den inhemska rättvisekampen och en antiimperialistisk ståndpunkt i vardande. De vidgade klyftorna och den aggressivare amerikanska hegemonin går hand i hand. Vägen ut kommer också att behöva skapa en förening. Ashley Tellis, till nyligen USA:s Indienambassadör, säger i en kommentar till valet att BJP och Kongresspartiet ”på kort sikt skulle hamna i stilistiska motsättningar eftersom Kongresspartiet kommer att luta sig mot ett alliansfrihetsspråkbruk”. Men som sagt, bara i början, för ”de måste vänja sig vid tanken på ett enpolärt universum”.
Dock. Denna vidriga arrogans möts nu av motståndet i Irak. Och Indiens utrikespolitik skapas även av miljontals protesterande på gatorna. Kanske måste både USA-hökar och nyrika asiatiska affärsjournalister snart vänja sig vid betydligt brådare dagar. Detta bestäms av konkreta strider. När Indien rör på sig rör sig världen.
