Hon har kallats tjurig, kompromisslös och frispråkig. Själv tycker Ida Gabrielsson att hon mest försöker säga vad hon menar. Över en cigg och en lunch i riksdagens chambre séparée pratar vi om klass, politiskt spel och varför hon tror att det mesta kan gå åt helvete.
– Kan vi bara gå iväg och röka en snabbis? frågar Ida Gabrielsson.
Det blåser kallt genom riksdagens valv. Lunchruschen är igång. Jag röker inte själv, men hinner tänka att det här kanske är en av få stunder i livet då jag får dela en cigg med en potentiell regeringsförhandlare. Även om det sker på tom mage.
Idas pressekreterare har bara en cigarett kvar. Ida plockar fram sitt eget paket.
– Ta av mig, jag har råd.
Det är ett nyöppnat paket Red Prince.
– Men vi går bort lite, så vi inte blir tagna på bild som på Lidingö. Det är lätt att vi ser ut som Mean girls.
Innan vi hinner undan dyker Moska Hassas upp, förbundsordförande för SSU. Hon hälsar glatt på Ida, med ett fredligt handslag.
Några dagar tidigare hade SSU riktat kritik mot Vänsterpartiets agerande i regeringsfrågan.
– Just nu pausar de hela det politiska landskapet, meddelade Moska till journalisterna utanför partihögkvarteret på Sveavägen.
Nu står de här och hälsar på varandra som om ingenting har hänt.
Sverige har varit utan ny regering i en månad. Under tiden har de fyra rödgröna partierna hunnit med myndighetsworkshop på Lidingö och parterapi i Agenda. Bara några minuter innan vi sågs meddelade Magdalena Andersson att hon inte lyckats samla de fyra partierna bakom ett regeringsalternativ. Nu går försöket vidare till mittenpartierna.
Ida verkar lugn.
– Det var ganska väntat. Tycker det är lika bra att man ger uppdraget till Elisabeth Thand Ringqvist. Så kan man gå till botten om det finns någon sådan här ”mitten”.
Hon föreslår att vi ska äta lunch på Peppes (Da Peppe), ett italienskt stammisställe bland riksdagsledamöterna. Där finns ett chambre séparée, säger hon på bred gästrikska. Servitören ser pressekreterarens passerkort och eskorterar oss vidare utan att säga ett ord.
Det separata rummet pryds av vinröda gardiner och nakna statyer, menyer med plastficka och vita dukar. Några socialdemokratiska riksdagsledamöter äter lunch vid ett långbord.
Jag försöker förklara varför jag är nyfiken på Ida: inte bara som politiker, utan som person. Hur hon träffade sin man, till exempel. Hur man håller ihop en relation när politiken tar så stor plats. Om hon har några kärlekstips. Lite som en intervju för Damernas värld, skämtar jag.
Men jag hinner knappt sätta på bandspelaren innan hon börjar prata om regeringsförhandlingarna.
– Jag är ju en nörd som läser på mycket. Men vissa saker tycker jag är sunt förnuft. Att man inte kan låna någon annans mandat utan att själv sitta med.
Min stil är att försöka vara ganska rak men ändå vänlig. Jag tycker inte så mycket om spel och att man låtsas och sådär.
Ida blev ordförande för Ung Vänster 2005, som 24-åring. Hon flyttade från Sandviken till Hallonbergen i Stockholm, under en turbulent period i ungdomsförbundet. Det saknades stabilitet, och till slut kunde hon tänka sig att ta över.
– Då ställde jag upp och flyttade direkt till Stockholm.
När hon flyttade till ett radhus i Skogås försökte hon återskapa så mycket som möjligt av Sandviken. Bland annat ville hon bygga en vedeldad bastu.
– Men det var för nära grannen.
För Ida blev flytten till Stockholm en inblick i en annan sorts socialt liv, där politiker, kulturfolk och andra makthavare rörde sig i samma små kretsar.
Var det äckligt att kindpussas? frågar jag.
– När man plötsligt hamnade i en liten krets av politiska företrädare och kulturfolk, då märkte man att det var skillnad. Man kunde uppskatta sin bakgrund och se det i ett annat ljus.
I Sandviken satt man mer vid samma bord, säger hon. Visst fanns det människor som hade det bättre ställt, men alla gick i samma skola.
Jag frågar om hennes raka sätt också märks i förhandlingarna.
– Min stil är att försöka vara ganska rak men ändå vänlig. Jag tycker inte så mycket om spel och att man låtsas och sådär. Det är bättre att man är tydlig och säger vad man menar. Jag tycker det funkar bäst när man samarbetar så.
Ändå har diskussionen om Vänsterpartiets agerande i regeringsfrågan ofta kommit att handla om hennes person, tycker hon. Om att hon skulle vara tjurig.
– Egentligen är jag ganska snäll.
När jag frågar om bilden av henne som en politisk attackhund skakar hon av sig beskrivningen.
– Det är nog ingen i riksdagsgruppen som skulle hålla med. Jag är ju tidigare behandlingsassistent, en liten soc-tant. Så det skulle jag inte hålla med om. För mig är det här mer på riktigt.
Vad som är på riktigt blir tydligare när hon börjar prata om sin familj. Hennes föräldrar har arbetat i LO-yrken. Nu har de låga pensioner, berättar Ida.
– Folk kastas ut ur sjukförsäkringen fast de knappt kan stå och gå. Jag får ont i magen när jag tänker på att man inte ska få en ändring på det här.
Det är därför hon inte kan nöja sig med att hålla Sverigedemokraterna borta från regeringsmakten, säger hon. För henne räcker det inte att det finns två block att välja mellan om båda för den politik hon vill förändra.
– Vi kan inte ha två högerblock.
Under valrörelsen spreds en bild på Ida Gabrielsson i keps med texten ”Lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall”. Jonas Sjöstedt ville få oss att tro att allt skulle bli bra. Ida tyckte att det var väl optimistiskt. Hon ville ha en slogan som bättre speglade hennes grundinställning: att det mesta faktiskt kan gå åt helvete.
Även hennes profilbild på X signalerar en viss skepsis inför tillvaron: på den gör hon hårdrockstecknet med handen.
– Det är ju typ devil horns. Hårdrock, metal.
– Jag är ju inte så där positiv och glättig när jag kommer in. Jag är mer så här: det kommer säkert gå åt helvete.
För Ida är pessimismen ett sätt att hålla sig på tårna.
– Om det inte ska gå åt helvete måste man fan göra allt man kan. Annars går det ju åt helvete.
Det är inte konstigt att Ida Gabrielsson ofta beskrivs som frispråkig. Hon har både kallat socialdemokrater för fittor och försagt sig om Nooshi Dadgostars ”problem med magen” i tv. Men själv känner hon inte igen sig i bilden.
– Jag tycker inte att jag är så frispråkig. Jag tror snarare att folk uppfattar det som att jag säger det jag känner, att jag är genuin.
Hon säger att könsordet var en engångshändelse. Men också att det är lättare att inte styras av talepunkter om man inte är partiledare.
När jag frågar hur hon försöker få ut Vänsterpartiets bild av det politiska läget kommer vi in på sociala medier. Ofta kan man se Ida härja runt i kommentarsfälten, och framför allt på X.
Jag frågar om hon ser sig som ett internettroll. Hon lutar sig tillbaka och drar på mungipan.
Om det inte ska gå åt helvete måste man fan göra allt man kan. Annars går det ju åt helvete.
Vänsterpartiet saknar Socialdemokraternas nätverk för opinionsbildning, menar hon. Det handlar inte nödvändigtvis om att någon styr dem, utan om att det finns fler aktörer som kan bidra till att forma debatten.
– Då får jag kliva fram och ta det. Och så har vi bestämt det tillsammans. Vi vill ju få ut vår verklighetsbeskrivning. Men jag är ingen fena på Tiktok, jag håller mig till det skriftliga.
Men hur politiker framställs i media är inte helt upp till dem själva.
Nooshi Dadgostar har blivit omskriven för att både skrolla med mobilen i Agenda och vejpa på riksdagshusets balkong. I Aftonbladets podd Café Bambino tog Tone Schunnesson och Karin Pettersson fasta på bristen av mascara, bh och blommiga klänningar: ”Sluta vara så jävla tvär”. Senare anklagades de för kvinnohat.
Kanske är ovårdat hår och puckelryggat skrollande med en cigg i handen, ett sätt att bjuda på en personlighet, trots allt. Även om vi blir besvikna.
Politiker är inga kändisar, menar Ida.
Hon har inget emot satir eller att politiker blir föremål för skämt. Men under en valrörelse hade hon hellre sett att public service lade mer kraft på att förklara vad partierna faktiskt vill.
– Om jag jobbade på SVT skulle jag försöka få folk att titta på ett program där de förstår ungefär vad partierna tycker, snarare än att göra en film om att någon är lat eller ställa sexfrågor.
Tiden rinner iväg. Intervjun gör mig mer förvirrad än säker. Sandvikens girl next door som kritiserar mediebevakningens besatthet av nöje och karaktär, samtidigt som hon själv är svår att slita blicken från.
