När jag var liten, på 1980-talet, var det alltid vackert väder på valdagen. Jag fick följa med mamma och pappa till biblioteket, där vallokalen låg. Alla var glada som på en kinesisk kulturrevolutionsaffisch. Och alla röstade på socialdemokraterna. Men valhemligheten var viktig och barnen fick inte följa med de vuxna in i röstbåsen. Det var en principsak.
Av samma anledning som jag alltid röstar i riksdagsvalen, att jag vill värna om den parlamentariska demokratin, har jag hittills bojkottat valen till EU-parlamentet. Kanske gör jag det i år också.
Den tyske protestsångaren Wolf Biermann lär en gång ha sagt att Den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen inte var någon revolution, inte socialistisk och inte ens ägde rum i oktober. Europaparlamentet är inget riktigt parlament, eftersom det inte stiftar lagar, och inte europeiskt eftersom det bara omfattar 25 av Europas 49 självständiga stater.
Jag vill inte ha några överstatliga organ, alltså vill jag inte ha något EU-parlament vare sig det är ett riktigt parlament eller inte. Hela tanken med valet och med parlamentet är att omvandla unionen till en förbundsstat.
Och partialternativen gör mig inte mer röstbenägen. Miljöpartiet har jag proteströstat på i riksdagsvalen någon gång, just eftersom de varit någorlunda pålitliga EU-motståndare. Men i parlamentsvalet har partiet inte lyckats behålla trovärdigheten. De har inte kunnat motstå lockelsen att, enligt valplattformen, “göra EU:s beslut så bra som möjligt”. Miljöpartiets kongress sparkade visserligen ner EU-anhängaren Paulo Silva till 25:e plats. Men han personvalskampanjar och risken finns alltså att en röst på miljöpartiet blir en röst på grön anpasslig federalism.
Några konsekventa EU-motståndare jag känner tänker rösta på vänsterpartiet och kryssa för andranamnet Eva-Britt Svensson, som även är vice ordförande för Folkrörelsen Nej till EU. Det är ett bra val om man nu tänker rösta på det där partiet. Frågan är bara varför man skulle göra det. På valbar plats har vänsterpartiet satt en vegansk djurrättsaktivist som personvalskampanjar för att “driva djurrättsfrågorna stenhårt” i EU-parlamentet. Enligt Djurens rätts hemsida anser han att “det vore fantastiskt med ett europeiskt förbud för pälsfarmning”. Det känns inte särskilt lockande att rösta på ett parti vars kandidater pläderar för ökad överstatlighet. Inte ens i så angelägna frågor som att tycka synd om djur.
Socialdemokratin är jag född in i, men att rösta på klassens eget parti känns inte heller särskilt lockande. Socialdemokraternas valkampanj är nästan lika hycklande som vänsterpartiets. På SSU:s centrala hemsida menar man att valet 13 juni syftar till att “sparka högern ut ur Europa”. Till vart då någonstans? Afrika? Handelsanställdas förbund, Transport och ett par SSU-distrikt personvalskampanjar för Anna Hedh, som är så kallad EU-kritker. Men Hedh står först på 31:a plats och då tror jag inte ens de fackliga kampanjanslagen räcker.
Det gemensamma felet med alla tre partier är att de vill åka ner till EU-parlamentet för att göra något “konstruktivt” (det vill säga ta fler överstatliga beslut). Eller, gud bevare, “driva Europa vänsterut”. Till vad? Ett mer effektivt supermaktsprojekt? Kolonialism med ett mänskligt ansikte? Och hur man nu skulle göra det i Europaparlamentet. Genom att göra det till ett verkligt lagstiftande organ, och därmed ta bort det sista av Sveriges nationella självständighet?
Jag vill rösta på någon som åker till Bryssel och Strasbourg för att förstöra, kasta grus i maskineriet och skicka hem lönerna till det svenska, och det europeiska, EU-motståndet. Det finns det ingen som vill göra. Men Junilistan är de som kommer närmast och därför blir det nog dem jag röstar på. Om jag nu skulle rösta.
I skrivande stund har också en helt ny lista, EU-motståndarna, lanserats. På valsedeln samsas vettiga personer med ett par ökända rättshaverister. Det främsta argumentet mot att rösta på dem, är att de antagligen ändå inte kommer in. EU-motståndarlistan verkar tro tror att man kan rivstarta en kampanj någon månad innan valet, utan någon folkrörelse eller basorganisation, eller ens pengar.
Bojkottarna har hitills vunnit varje EU-parlamentsval. Både 1995 och 1999 stannade en klar majoritet av väljarna hemma. Det gör de nog i år också. Hur jag själv gör förblir hemligt. Valhemligheten gäller även i bluffval. Och förresten har jag inte bestämt mig.
