Ordfront blir av med ännu en medarbetare, redaktören och ansvarige utgivaren Leif Ericsson. Han vill sluta till årsskiftet men meddelade sin avgång tre veckor före föreningens årsstämma. Han menar att hans kritiker ägnar sig åt att baktala honom.

– Det har tagit mig ganska hårt den här politiska striden. Det är många som gått åt mig hårt i motioner och på andra sätt. Jag vill markera väldigt tydligt vad jag tycker, säger Leif Ericsson till Flamman.

Leif Ericsson menar att det finns odemokratiska och dogmatiska inslag i vänstern, som kommit upp till ytan i och med Balkanstriden.

Det var i somras som Ordfront publicerade en intervju med den amerikanska journalisten Diana Johnstone, som ifrågasätter den gängse bilden av händelserna under kriget i Jugoslavien. Efter stark kritik från Dagens Nyheters kultursida, backade Ericsson och medgav att det var fel att publicera artikeln.
Även Ordfronts styrelse tog senare avstånd från artikeln.

Intervjun gjordes av redaktionschefen Björn Eklund, som fick sparken från Ordfront tidigare i år på grund av ”samarbetssvårigheter”.

Men Leif Ericsson menar att Balkanstriden inte varit grundorsak till att han nu lämnar Ordfront.

– Jag var med och bildade Ordfront och har jobbat här i 35 år. Jag har under lång tid funderat på hur jag ska lämna över till andra.

Det finns de som säger att du väljer att sluta just nu därför att du äntligen blivit av med Björn Eklund.

– Jag kom med beskedet nu därför att jag ville göra det klart innan stämman. Det finns så jävla mycket beskyllningar. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända med Björn när jag gav mitt besked.
Leif Ericsson är beklämd över den riktning som han menar att Föreningen Ordfront och Ordfront Magasin riskerar att ta. Detta med hänvisning dels till diskussionerna efter artikeln med Johnstone, några av de motioner som inkommit till föreningens årsstämma som hålls i helgen.

– Jag har under årens lopp försökt att få Ordfront att intressera sig för demokratifrågor och mänskliga rättigheter, säger Ericsson.

– Det är min bestämda uppfattning att det finns skaror inom vänstern som inte förstår det här. Som hyser skepsis för att inte säga förakt mot dessa frågor. I och med de här striderna har de sidorna inom vänstern vaknat på nytt.

– På 1970 talet var det en del av oss som upplevde det där och arbetade för att Ordfront inte skulle fastna i sekterism och i en dogmatisk fålla. Jag tycker vi lyckats ganska bra. Det är ett av skälen till att Ordfront växt och blivit så stor. Men nu finns en uppenbar risk att Ordfronts framgångssaga kan ta slut.

– Jag hoppas vid gud inte det, för det här landet behöver en bred radikal tidskrift.

Ett av de orosmoln Ericsson ser är en del av motionerna till årsstämman i helgen.

– Mest uppseendeväckande är de motioner som vill fastslå att det inte förkommit etnisk rensning i Jugoslavien före Kosovokriget.

På vilket sätt har dessa motioner betydelse för Ordfronts framtid?

– Det har förekommit etnisk rensning. Och dessutom att en stämma ska ta ställning till en sådan fråga är… Och sen ska man se det mot bakgrunden av att en enig styrelse kritiserade artikeln, för att den var ensidig och okritisk. Att kräva att styrelsen ska ta tillbaka det plus att säga att det inte förekommit etnisk rensning känns… knepigt.

– Ordfront myllrar av olika uppfattningar i alla frågor och så ska det vara. Det knepiga med det här är att det blivit så hätsk stil.

– Jag brukar inte vilja säga att Ordfront är en vänstertidskrift. Först kallade vi oss socialistisk men strök det för det gick inte att enas om definitionen. Vänster är för mig ett ganska obegripligt ord. Och det utesluter folk. Ordfront intresserar sig för mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet och fortbildning och det är väl ingen plattform specifik för vänstern. Eller som just vänstern är bra på utan det finns tvärtom folk inom vänstern som är urdåliga på det.

I början av detta år utkom ett nummer där många skribenter, som stödde Diana Johnstone eller åtminstone publiceringen, refuserats av Ericsson.

– Det var när jag läste Johnstones bok, efter publiceringen av artikeln, som jag insåg att det var fel att publicera intervjun. Och styrelsen har sedan kommit fram att det var en osaklig artikel. Då bestämde redaktionen att vi skulle göra ett nummer med fler röster, där jag skulle vara den som gjorde temasidorna. Då skulle vi inte ha debatt utan det var nog med 15 sidorna om Jugoslavien. Flera skickade in inlägg och jag publicerade bara ett som stödde Johnstone. Det kommer väl 25 artiklar i veckan till oss och jag ägnar mig oavbrutet åt att refusera artiklar.

– Det här talet om massrefusering är ett sätt att baktala mig bara.

Du har fått kritik för att ha svårt att hantera andra åsikter än dina egna.

– Jag tycker inte jag har så svårt att ta kritik. Däremot är jag utsedd till ansvarig utgivare och ska verka för att fullfölja vår målsättningsparagraf.

– Om det kommer in artikel som är grovt osaklig och genom detta inte förenligt med målsättningsparagrafen är jag i min fulla rätt att säga att den inte ska publiceras. Jag är den enda som kan sägas upp utan krusiduller av styrelsen eftersom jag är utsedd för att upprätthålla en hållning.

– Ingen kan i sak försvara Johnstone. Till och med Haagtribunalen har ju nu bekräftat att det var folkmord vilket jag tycker är rimlig juridisk hållning.