Det var miljöpartiet som gick ihop med borgarna om uppluckring av arbetsrätten, föreslog sänkningen av sjukpenningen och ville höja dagisavgifterna. Men miljöpartiet bryr sig bara om att bråka offentligt om sina profilfrågor – och får därför ut dem.

Vänsterpartiet har lyckats dra på sig kritik för varje försämring – och samtidigt: finns det ens någon som vet vilka profilfrågor partiet har? Detta är baksidan av att visa samarbetsvilja för att nå LO:s öra.
Det vanliga resonemanget är att miljöpartiet har en lättare position eftersom man kan hota med att göra upp med borgarna. Det är endast ett formellt riktigt argument.
Även om vänsterpartiet knappast skall göra upp med borgarna kan man välja att bryta och få regeringen att se ut som idioter inför sina väljare.
Och det är vad regeringen är mest rädd för.
Men att bryta på skitfrågor, som Johan Lönnroths förslag om ministerposter i regeringen, är att skjuta sig i foten.

Skall man bryta måste det ske genom att förslag först presenteras och etableras tydligt och att regeringen sedan avvisar dem.
Om man dock aldrig presenterar en sådan tydlig agenda, kan man knappast bryta heller.